Efter hjärtinfarkten: Jag ser motionen som min livräddare

Det var i augusti förra året som Elisabeth Johansson-Weber, 62, kände sig ovanligt trött och orkeslös på en skogspromenad med hunden. Hon hade känt sig andfådd en tid.

– Jag tänkte att jag fått dålig kondis när det tog emot i uppförsbackarna.

Hon hade känt sig stressad och nedstämd under våren efter sin mammans bortgång. Så hon ringde maken från skogen och berättade att hon inte mådde bra. Därefter lade hon sig ner på marken.

– Jag låg och tittade upp mot träden och då kom tankarna: ”Är det så här jag kommer att dö?"

Allvaret började sjunka in.

En sjukvårdare från ambulansen hittade henne först. Maken hade förstått allvaret och ringt 112. Med gemensamma krafter hjälptes de åt att få ner Elisabeth till ambulansen där de tog EKG och satte in blodförtunnande medicin.

– Jag bad dem att inte köra så fort och de svarade: ”Du har hjärtinfarkt. Vi är rädda om ditt hjärta och det är bråttom!”

Läkaren på kardiologen i Linköping undersökte henne, tog prover och kärlröntgen, och konstaterade att det rörde sig om en klassisk hjärtinfarkt. Hon fick genomgå en akut ballongvidgning och fick sedan en stent för att vidga kärlet där proppen satt, så att blodet kunde passera som det skulle.

– Jag kände mig märkligt nog lugn. Jag var inget typiskt fall för hjärtinfarkt. Jag var frisk, aktiv med hundarna och slutade röka för 17 år sedan. Samtidigt var jag lättad att få hjälp, jag begrep att jag faktiskt hade kunnat dö.

relationer

Natalia hittade sin man död i badrummet: ”Jag kände att han inte fanns där längre”

Ärftlig risk för hjärtinfarkt

Att Elisabeth skulle bli hjärtsjuk och plötsligt känna sig totalt orkeslös, hade hon ingen tanke på. Medelåldern för kvinnor som får hjärtinfarkt är 76 år. Elisabeth var nyss fyllda 61 när det hände. Läkarna kom fram till att hon troligtvis hade ärvt risken för hjärtinfarkt.

– Min pappa hade en hjärtinfarkt i min ålder och klarade sig.

Samtidigt hade hon haft en stressig vår och sommar och rört på sig för lite. Elisabeth fick blodförtunnande och blodtryckssänkande medicin. Hon blev även erbjuden att prata med en kurator.

– Jag är inte mycket för att grubbla och försöker se framåt. Jag ställde in mig på att bli frisk.

Elisabeth gick med i sjukhusets hjärtskola och i motionsgruppen för hjärtsjuka. Hjärtskolan gav nya kunskaper om olika livsstilsrisker som hon kunde påverka. För hennes del handlade det om att lägga till fler sunda vanor – som medelhavskost, frukt, grönt, bär, nötter, fisk och nyttiga oljor.

Jennys hjärta stannade i duschen – sambon räddade hennes liv

– Jag fick lära mig att lassa på mer grönt på tallriken, äta fisk minst tre dagar i veckan och hellre ha havregryn än vitt mjöl i äppelkakan. Jag lärde mig också att ta så lite socker som möjligt och alltid leta efter bröd där det står råg först i innehållsdeklarationen. Bullar och kakor får jag unna mig någon gång ibland.

Går snabbt

Efter infarkten var det inte lugn och ro Elisabeth först och främst tänkte på utan träning. Redan efter någon månad var hon igång med att styrketräna på hjärtrehab för första gången i sitt liv. Poängen, förklarade hjärtläkaren, är att öka blodcirkulationen samtidigt som blodtryck, blodfetter och blodsocker går ner. Träningen minskar risken för förtidig död med 50 procent.

– Jag tycker egentligen inte att jag har något att välja på, jag ser träningen som min livräddare.

samhälle

Sportlov på hemmaplan i år? Här är räddningen i kylan

Två gånger i veckan tränar hon på gym och varje dag går hon långa raska promenader, och så tar hon cykeln och tränar hundarna flera gånger i veckan.

– Idag tänker jag mer på att inte gå och såsa, jag traskar på i snabb takt för att få upp flåset.

Rädslan efter en infarkt är naturlig. Elisabeth har åkt in akut några gånger, senast på nyårsdagen.

– Jag har varit ängslig att få en ny hjärtinfarkt och jagat upp mig när hjärtat rusar, det blir en ond cirkel. Jag mår bättre sedan jag fick medicin för att få ner pulsen.

Idag känner hon sig i bättre form än för ett år sedan, innan infarkten.

– Om jag inte tränar mår jag sämre, blir tröttare och framförallt stelare i kroppen. Jag gör det för hälsans skull, och för att jag har så många planer jag vill göra med hundarna. Och mitt råd till alla: "Ta alltid med mobilen när du går på promenad, den kan rädda ditt liv."

Av Margaretha Eldh