Pia testade psykedeliska svampar mot sorgen: ”Jag har aldrig varit så rädd”

På kort tid förlorade hon båda sina syskon och sin mamma. Trots massvis av terapi satt Pia, som vi kallar henne här, fast i sin sorg. 

För att läka reste hon till Nederländerna. Eftersom psilocybin är olagligt i Sverige är ett alternativ för den som vill testa det att åka dit, där psykedeliska tryfflar (sclerotia) är lagliga.

Två svenska företag som erbjuder paketresor till retreat, under ledning av erfarna svenska psykologer och facilitatorer, är Nysnö som funnits sedan 2021, och nystartade Ketter Retreats.

Tyngd av sorg

40-åriga Pia bor i Stockholmsområdet, arbetar heltid, har man och två barn, men förlorade med bara några års mellanrum först sin ena syster, sedan sin mamma och sin andra syster.

– Med det tredje dödsfallet blev det för mycket. Då kände jag att jag redan gått i terapi i ungefär tio år, dessutom på traumaterapi hos en kris- och traumaterapeut efter det första dödsfallet, berättar Pia för Allas.

Terapin hjälpte till viss del, men sorgen låg tung över hennes liv och hon hade inte mer att säga om den än vad som redan sagts.

– Det fanns något i de multipla förlusterna som det var svårt att hitta ett forum för. Jag visste inte hur jag skulle hantera det och det väckte otroligt många existentiella frågor.

Hade aldrig testat droger

Pia hade läst om psilocybin kopplat till forskning kring depressioner, men tänkt att det inte hade med henne att göra.

– Jag var ju inte deprimerad, även om det var en överväldigande känsla att drabbas av så mycket sorg. Sedan läste jag ett reportage om Ketter, kände att något klickade och plötsligt insåg jag att det är det här jag måste göra. Om det kan bryta tankebanor kan det kanske hjälpa mig på något sätt, förklarar Pia.

Det tog två månader att bestämma sig, för hon var nervös också, hade aldrig tagit några droger i hela sitt liv.

– Jag har varit väldigt mycket anti allt sådant, kanske lite klassiskt svensk, har tänkt att alla droger är samma sak. Det är dåligt och jag vill inte ha något att göra med det.

Efter att ha pratat med Ketter och läst på om psilocybin förstod Pia att det inte är beroendeframkallande, men hon var ändå orolig att få en psykos eller något liknande, att aldrig kunna bli sig själv igen.

Kunde inte sluta gråta

Efter två förberedande samtal digitalt i grupp kände hon sig dock redo och i januari åkte hon iväg på en retreat bestående av två sessioner med tryfflar. Första sessionen var samma dag hon anlände. 

Pia var nervös när tryfflarna skulle ätas.

– Då blossade rädslan upp, känslan av att nu finns det ingen återvändo. Jag har stoppat något i kroppen, vet inte vart det kommer att ta vägen eller vad som kommer att hända. Men jag blev lugnad av dem som jobbade där.

När psilocybinet började verka var det inte riktigt vad hon väntat sig.

– För min del var det inte så många syner, mer som att det vällde upp gråt. Det var som en okontrollerbar naturkraft, en vulkan. All gråt jag tryckt undan bara vällde upp, inte att jag såg någon särskild händelse framför mig. Det bara kom. Jag visste knappt varför jag grät.

Så småningom kom hon i kontakt med sin sorg. Det genererade känslor av övergivenhet och frågor om varför hennes nära dött, men hon var kvar, vilka hon upprepade för sig själv i sitt huvud.

– Även när jag var helt slut och inte orkade gråta mer kunde jag inte sluta. Det behövde komma ut. 

– Sedan i slutet upplevde jag det som att jag fick kontakt med mina döda. Det kändes som att de kom, mina systrar, och att min mamma höll sig i bakgrunden, för det var systrarna jag behövde prata med.

Det var en stark upplevelse. Hon fick mentalt säga saker hon inte hade kunnat säga till systern som dog senast.

– Jag fick berätta hur ledsen jag var över att förlora henne. Det var som ett återförenande och då blev upplevelsen fin och ljus, som att vi kramades och jag fick vara med dem en stund. 

– Det var helande, men jag var totalt uttömd efteråt, visste inte ens hur länge jag gråtit, antagligen flera timmar. Herregud! Det här är det tuffaste jag någonsin gjort, kände jag.

Mötte sin dödsångest

Gruppen hade en dags vila före session två. Då kunde Pia landa lite i upplevelsen och prata med andra deltagare. De fick ventilera och dela sina upplevelser med varandra, utbyta erfarenheter.

hälsa

Magiska svampar mot depression – nytt hopp eller riskabel trend?

Före session två hade hon sagt att hon absolut inte skulle ta en starkare dos nästa gång. Men i uppföljande samtal fick Pia veta att hjärnan bygger upp en resistens då man gör det nära inpå. Man måste ta mer för att komma i samma läge, så hon tog en ny hög dos.

– Först kände jag som att jag hade mycket ångest, men att det inte kom någon förlösning, en obehaglig känsla i kroppen. Så jag sa till en av facilitatorerna, att nej, det här vill jag inte vara med om. Nu vill jag härifrån. Då hade jag egentligen redan bett om påfyllning, för man kunde be om påfyllning om man inte kände så mycket.

En facilitator sa i det läget till Pia: ”Men vet du vad. Ta lite mer i stället.”

Hon lyssnade, för innan hade hon och de andra deltagarna blivit påminda om att komma ihåg varför de var där, vad de hade för intentioner med att ta psilocybin. Det hade Pia i bakhuvudet. Hon ville inte låta resten av livet förmörkas av all sorg, även om den skulle finnas där för alltid.

– När jag tog påfyllning var det som att det lossnade och blev ännu värre, för då fick jag möta min dödsångest. 

– Jag hade inte förstått att jag bar på en så stark dödsångest, men efter de förluster jag varit med om hade jag en stark känsla av vara den som står på tur, för det är inte så stor familj kvar efter att alla dött.

Pia fick se sin dödsångest i vitögat, som hon uttrycker det. Det var svart och otroligt läskigt.

– Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, men fick fantastiskt stöd av facilitatorerna. Tre av fyra var utbildade psykologer, alla med mycket erfarenhet av sådana retreats. 

– Jag kände att personen som satt vid min sida och höll min hand stöttade mig på ett jättefint sätt. Han guidade mig genom det, uppmanade mig att släppa taget om min rädsla och till slut lyckades jag göra det, vilket var… magiskt, i ordets rätta bemärkelse.

En inre frid

Facilitatorn sa åt henne att våga lita på upplevelsen, vilket var precis vad Pia behövde höra, för i samma sekund hon lyckades stilla sin gråt och rädsla och säga att nu är jag redo, nu släpper jag taget, blev allt ljust, varmt och vackert.

– Jag översköljdes av en våg av kärlek och kände otroligt starkt min mammas närvaro, att det var mamma som bar mig genom det svåra. Hon sa ingenting, men jag kände att hon uppmanade mig att se hur vackert det är på den andra sidan, att det bara är ljus och värme, att om jag vågar se det kommer jag inte att vara så rädd.

Efteråt är Pia inte längre rädd för döden, även om hon inte vill dö i förtid, framför allt inte för barnens skull. Sorgen över de nära som dött och hennes egen rädsla för att stå näst på tur har legat som ett stort svart moln över henne, men nu är det utsopat, även om saknaden efter de nära så klart finns kvar.

– Jag är ändå tacksam över att ha haft dem i mitt liv, kommer aldrig att önska något annat. Jag är så glad över all kärlek jag fått uppleva i de relationerna. Döden kan inte ta det ifrån mig. Saknaden kommer att vara med mig resten av livet, men jag känner att jag fått ett annat liv nu, en inre frid. Det var vad jag från början var ute efter också.

Känner acceptans

Sista dagen på retreaten kände Pia det som att hon påbörjade ett nytt kapitel i livet. 

När vi pratar med henne har det gått drygt tre månader sedan hon kom hem. Hon känner fortfarande en positiv effekt av psilocybinet.

– De pratar om att det finns en tid efteråt då man är i en sorts afterglow. Det är väl ungefär två månader. Nu är det inte samma euforiska känsla längre, men jag känner att något fundamentalt har förändrats för alltid vad gäller mitt förhållande till sorgen och döden. 

– Så även om jag faller in i någon svacka, vilket jag gjort, då jag känt en stor saknad efter min familj igen, så känner jag ändå en annan form av... jag tror faktiskt ordet är acceptans.

Detta har hon lite svårt att ta in. Pia minns nämligen att hon i det individuella samtalet före retreaten fick höra att hon kanske kunde hitta en annan form av acceptans för vad som hänt, men då kände att ordet acceptans provocerade henne.

– Jag tänkte att, nej, jag kommer aldrig acceptera att två syskon har ryckts ifrån mig i förtid och en mamma som inte heller var särskilt gammal. Varför ska jag acceptera det?

– Även om jag pratade om att hitta en inre frid och ett annat förhållningssätt var just acceptans något jag inte trodde att jag någonsin skulle känna. Men jag tror det ändå är den känslan som ligger kvar väldigt starkt, att jag förlikat mig med det som hänt. Jag sa nog att jag hade gjort det tidigare också, men nu känner jag det inombords.