Skådespelaren Henrik Ståhl drack alkohol som medicin – nya vanan förändrade allt

När Henrik Ståhl var fyra år drabbades hela familjen av en kris som kom att påverka honom för resten av hans liv. 

Hans lillasyster hade fötts med ett hjärtfel. Familjen, som också gick igenom flera andra sjukdoms- och olycksfall, var ständigt beredd på det värsta. Henrik tror att det orsakade hans ångest, även om han som barn inte förstod att det var det han kände. 

– Jag var ofta rädd, men inte för något konkret. Det var bara en känsla av att något kunde gå fel när som helst. Som att kroppen gick omkring med brandlarmet på, fast det aldrig brann, säger Henrik. 

Känslan av att allt när som helst går åt helvete, följde med honom upp i vuxen ålder. 

Ibland har ångesten varit lågmäld, ibland öronbedövande och emellanåt har han lidit av panikattacker. Men oftast har den varit som en dimma som långsamt färgar världen grå. 

Genom åren har Henrik haft olika sätt att hantera – eller slippa hantera – ångesten. Som ung nyutexaminerad skådespelare sökte han sig till alkohol. 

– Under många år drack jag som medicin mot min ångest. Det hjälpte jättebra tills jag inte var full längre och ångesten blev nästan 100 procent värre. 

– Jag insåg att det inte var ett sätt att leva och tackar mig själv varje dag för att jag slutade dricka alkohol helt. Jag saknar det inte alls. 

Började meditera

För tre år sedan öppnade Henrik dörren till det som skulle bli en vändpunkt i hans förhållande till ångesten. Han hade efter sju år slutat med sina mediciner och kände att han började bli dålig igen. Ångesten slog till på nytt. 

Han sökte hjälp i KBT, vilket visade sig vara ”jätteverkningsfullt mot ångesten, det kan jag verkligen rekommendera”, men bestämde sig också för att ge meditiation en ärlig chans. 

– Jag har alltid varit väldigt intresserad av meditation men har aldrig gett det tid. Så jag började sitta ner varje dag med en app och bestämde mig för att oavsett hur det går, om det funkar eller inte, ska jag ändå göra det i ett helt år.

Henrik lyssnade till en början på vägledd andningsmeditation i 20 minuter varje dag. 

– Fick jag feeling kunde jag sitta längre, men det fick jag nästan aldrig. 

Efter ett tag gick han över till tyst meditation med klockor. 

Slutat slåss med verkligheten

Henrik tror att det var kontinutiteten som till slut ledde till ett förändrat mindset. Meditationen tog inte bort ångesten, men den tog bort paniken över ångesten.

– Förr försökte jag fly från jobbiga känslor. Nu får ångesten finnas där, men den får inte styra. Att acceptera den är inte att ge upp för den, det är att sluta slåss med verkligheten. 

För Henrik har det hjälpt att se på ångesten som en sida av honom. Inte något han måste romantisera, odla eller fly från – utan något som bara är. 

– Medicin hjälpte också tidigare när jag inte orkade vara intresserad av min egen ångest. Det var läkande, men det har ju inte tagit bort det faktum att alla får ångest eller lärt mig vad jag ska göra när den dyker upp. 

– Nu kan jag tycka att det är lite spännande när det kommer ångest som jag inte kan förklara. Då får jag chans att lära känna den. 

Observerar sin ångest

Efter det första meditationsåret sitter inte Henrik ner varje dag längre. Däremot beskriver han det som att meditationen pågår lite hela tiden. 

Han har också funnit en acceptans i att ”det är som det är” – ett mantra som tiotusentals lyssnare av hans podd Somna med Henrik känner väl igen. 

En övning som han ägnat sig åt är att observera sin ångest, till exempel när ett obekvämt minne dyker upp.

– Det kan vara något litet, något cringe, som: ”Varför sa jag så där till Jocke i 8c, 1991?” Då kan jag stanna med den känslan och betrakta den. Det som händer varje gång är att rädslan försvinner. Den löses upp i intet. 

Henrik har haft liknande upplevelser vid panikångest. Nu för tiden kan han påminna sig själv om att hjärnan tror att han är i fara, men att den har fel.

– Känslan är att paniken kommer att stegras och stegras och att det inte finns något slut. Men vi är inte byggda så att vi blir räddare och räddare tills vi dör. Det kan inte hända. Det allra bästa att komma ihåg är att det tar ju alltid slut. 

– De gångerna jag lyckas hinna ikapp mig själv – det är inte alltid – går det ju över på en sekund. Det är så fint att vara vuxen och veta det.