16-åriga Amandas ”influensa” var cancer – sedan tvingades hon ta farväl av sin mamma

Amanda Hansson, 23, i skånska Glumslöv har fått tillbaka sitt långa bruna hår och strålar av livsglädje när hon tittar på sina privata foton. Där finns bilder från när hon bestiger Sveriges högsta bergstopp Kebnekaise, hoppar fallskärm på Hawaii, går på Maldivernas kritvita stränder, vandrar på Inkaleden i Peru­...

Efter att cancern släppte sitt fasta grepp om henne för tre år sedan har det varit ett intensivt resande. Cancern lärde henne att det man drömmer om ska man göra nu, i morgon kan det var för sent.

Guppig livsresa

Hon friskförklarades helt i februari 2025 och framför henne på bordet ligger boken Min väg tillbaka. Det är hennes egen berättelse från att cancern slog klorna i henne, tills hon befriades från dess grepp.

Det är en berättelse där hon ena dagen vill ta sitt liv och nästa dag känner en oerhörd dödsångest.

Så guppig var hennes livsresa under tre dramatiska år.

– Jag hade skrivit några sidor när jag låg på sjukhuset. För något år sedan hittade jag dessa. Tillsammans med mina dagboksanteckningar, journaler och fakta på 1177 så fortsatte jag att skriva. 

Från början var det främst tänkt att hon skulle skriva för sin egen bearbetning, och för att familjen skulle få ta del av hennes tankar kring sjukdomen. 

– Men efter att ha skrivit ett kapitel ville jag bara fortsätta och på den vägen blev det en bok, berättar Amanda.

Med boken vill hon ge andra cancerpatienter ett hopp, samt att belysa vården utifrån ett patientperspektiv. Boken har finansierats med pengar hon fått från sitt försäkringsbolag för ärrbildningar efter operationerna.

Kunde inte stå på benen

Hösten 2018 började Amanda på samhällsprogrammet vid Johannes Hedberg-gymnasiet i Helsingborg.

– Det var ju nu livet skulle börja på allvar, gå på fester och göra annat kul, säger Amanda.

Men livet blev något helt annat.

Den 18 november 2018 fyllde Amanda 16 år och det är en födelsedag hon aldrig kommer att glömma. 

Sedan en tid tillbaka hade hon märkt att hennes kropp inte var som den skulle. Hon kände sig utmattad, orkade inte med träningen som vanligt, fick feber som pendlade upp och ner, och hade framförallt ont i vaderna.

På födelsedagen hade hon så ont i vaderna att hon inte kunde stå på sina ben. Hennes mamma Agneta åkte in med henne till sjukhuset i Helsingborg.

– Jag trodde det var en influensa, att jag skulle få antibiotika och sedan åka hem igen och fortsätta fira födelsedag.

Men blodvärdet var så lågt som 60. Provtagningar visade även för höga värden av vita blodkroppar.

En läkare satte sig ned framför henne och förklarade smärtan i vaderna.

– Jag måste berätta att du har cancer, sa han.

Amanda var chockad.

– Vilken bra födelsedagspresent, svarade jag ironiskt.

– Jag hade svårt att ta in det. Men när jag väl förstod blev jag chockad och började gråta.

Hon skickades vidare till barncanceravdelningen på sjukhuset i Lund.

– En sjuksköterska sa att här behandlar vi barn med cancer. Jag tänkte: shit, det är mig de ska behandla!

Dubbla diagnoser

Cancerformen hette akut lymfatisk leukemi, förkortad ALL, och är en blodcancer som innebar att hon behövde omedelbar behandling med cellgifter.

– Hade jag kommit in en månad senare så hade de kanske inte kunnat göra något.

Hon hade haft cancern i kroppen i fyra veckor och att just hon drabbats var rena slumpen fick hon veta.

Nu fick hon en venport inopererad i bröstkorgen där cellgiftet skulle föras vidare ut i blodet.

– Jag tappade mitt långa bruna hår efter tre veckor. Jag tappade även mina ögonbryn och ögonfransar. Det var hemskt att se sig själv i spegeln utan hår så jag skaffade peruk.

Kunde inte prata

Efter första cellgiftsbehandlingen trycktes cancern i vaderna undan. Då upptäckte läkarna att hon hade ytterligare en form av blodcancer som heter akut myeloisk leukemi, AML.

– Jag grät och var jätteledsen när jag fick höra det.

Det gjorde dessutom allting värre eftersom den här cancerformen är mer aggressiv och därmed krävde därmed en mer aggressiv behandling som innebar svåra biverkningar. Lillhjärnan svullnade upp och hon tappade funktioner som att kunna gå och tala, hon kunde inte styra armarna eller käkarna, vilket gjorde det svårt att äta.

– Jag var en grönsak!

– Det var fruktansvärt och jag såg inte att jag skulle få mitt liv tillbaka. Jag ville dö och i mina tankar började jag planera för mitt självmord. Själva döden var jag inte rädd för, det svåra var själva processen dit. 

Samtidigt kunde Amanda inte uttrycka hur hon kände eftersom hon inte kunde prata och det gjorde allt värre. 

– Jag hade också svårt att skriva eftersom mina händer inte lydde, men med hjälp av en dator lyckades jag få fram ett meddelande till mamma på skärmen: ”Jag vill dö!” Mamma blev förstås jätteledsen.

Ovanliga biverkningar

Läkarna hade inte sett de här biverkningarna av cellgiftsbehandlingen tidigare. Det fanns några få fall i världen att relatera till. I något fall hade patienten fått sina förmågor tillbaka, i vissa fall inte. En patient i Tjeckien hade det gått bra för och den patienten hade behandlats med en speciell medicin som fanns i Tyskland.

Amanda fick samma medicin.

– Under den här tiden sov jag tre gånger om dagen. När jag sov drömde jag mycket och i drömmarna var jag fullt frisk. Det var jobbigt att vakna upp och inse att det bara var en dröm­…

Dessbättre hade medicinen effekt, men det tog ett år innan hon kunde gå själv och börja prata normalt.

Kunde inte motstå solen

Under en permission från sjukhuset var det fint väder, och hon fick tydliga instruktioner om att inte sola när hon var hemma.

– Men jag ville så gärna få lite färg på kroppen. Jag smörjde in mig med solskyddsfaktor 50 och satte mig i solen och trodde inte det skulle vara farligt. Där somnade jag och när jag vaknade hade jag fått brännskador i ansiktet och på armarna.

Följderna blev dödligt allvarliga.

– Det var öppna sår och eftersom cellgifterna slagit ut mitt immunförsvar så kom det in svampbakterier och slog rot i blodet. Vätska bildades och jag såg fruktansvärd ut.

Svampinfektionen kunde leda till döden eftersom den äter på organen. Amanda behövde därför få tillbaka sitt immunförsvar, som brutits ner av cellgifterna. Valet var att bekämpa svampinfektionen och avsluta cancerbehandlingen, eller att fortsätta cancerbehandlingen och inte kunna behandla svampinfektionen.

– Läkarna valde att avsluta cellgiftsbehandlingen som pågått i 14 månader, vilket innebar under halva tiden av de två och ett halvt år som de bedömde var nödvändigt. Det var bara att hoppas att det skulle klara sig med de doser jag fått. Jag fördömde mig själv för att jag gjort något jag inte skulle. Jag var ung och dum, konstaterar jag nu i efterhand.

Kastade peruken

I stället för cellgifter fick hon nu medicinen Ambisome som används för att stoppa livshotande svampinfektioner. Den skulle tas varje dag under ett helt år, vilket innebar dagliga resor till sjukhuset. Dessutom fick hon genomgå tre olika operationer för att plocka ut svamp från kroppen. Av medicinen fick hon dessutom njursvikt.

– När jag började behandlas för svampinfektionen hade jag dödsångest eftersom jag inte visste om cellgifterna jag fått var tillräckliga. Jag tog cancerprov var tredje månad och det var oerhört nervöst inför varje provtillfälle. Men varje gång fick jag bättre och bättre besked, vilket gjorde att dödsångesten gav med sig och jag fick hoppet tillbaka.

Efter ett års behandling var hon fri från svampinfektionen. Och den cellgiftsbehandling hon avbrutit hade varit tillräcklig för att ta död på cancercellerna.

– När jag fick de beskeden kände jag mig fri att kunna göra vad jag ville, även om jag skulle in på återkommande kontroller.

Sjukdomstiden innebar att hon 2020 fick börja om gymnasiet tillsammans med de som var två år yngre än hon själv.

– Det var dessutom under coronapandemin så jag fick jobba mycket hemifrån, och när jag var på återbesök på sjukhuset. Det passade ändå mig ganska bra.

Snart kunde hon också kasta peruken. Hennes riktiga hår hade vuxit ut så mycket att hon kunde förlänga det med löshår, och känna sig mer som sitt gamla vanliga jag.

– Det kändes så skönt!

Ville se världen

Amandas föräldrar hade tecknat en barnförsäkring och hon hade därmed rätt till ersättning för sin sjukdomstid. För pengarna skulle hon resa och se världen.

– Det var något som jag alltid drömt om och tillsammans med en grupp bestående av tio andra tjejer gjorde jag en resa jorden runt. 

Hon fick se många vackra och exotiska platser. 

– Att hoppa fallskärm på Hawaii och uppifrån se det blå vattnet möta de gröna skogarna var en upplevelse som jag alltid kommer att bära med mig, liksom att få se levande elefanter på Afrikas savann.

Hon har efter sjukdomstiden bestigit Kebnekaises topp vid två tillfällen. Nästa mål är att bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg. Vidare har hon som mål att springa maratonlopp (42 195 meter). Halva den distansen har hon redan klarat vid ett par tillfällen på en tid strax över två timmar, vilket hon är nöjd med.

– Jag ser löpningen som ett sätt att utmana min kropp, att bevisa att jag är lika stark som innan sjukdomen. Det enda som jag inte fått tillbaka helt är koordinationen.

Amanda har många framtidsdrömmar. En är att träffa en partner och få en stor familj.

– Sedan har jag alltid drömt om att utbilda mig till polis. Livet har gett mig en andra chans, den vill jag ta vara på.

I slutet av januari förra året kom Amanda hem från en resa i Brasilien där hon varit i en månad för att bland annat fira nyår i Rio de Janeiro. 

– Det var en underbar resa, men 15 minuter innan jag kom fram med tåget till Lund ringde pappa som ska hämta mig och säger att vi direkt måste åka till en palliativ avdelning i Helsingborg där mamma blivit inlagd. 

Amandas mamma Agneta hade kämpat mot njurcancer som spridit sig. Länge hade familjen hoppats att hon skulle kunna botas, men nu hade hon hastigt blivit sämre. 

– Med reskläderna fortfarande på kroppen åkte vi till avdelningen. Mamma var väldigt dålig när jag kom dit och jag blev såklart väldigt ledsen, säger Amanda. 

– Jag kramade om henne, berättade lite om resan och fick tillfälle att prata med läkaren. Det var jag, pappa och min bror som pratade med läkaren och han visste inte om min mamma skulle överleva natten. Så jag och pappa sov med henne där. 

Familjen tillbringade fem dygn på avdelningen och den sjätte dagen somnade mamma Agneta in. 

– För varje dag blev hon sämre och dagen jag kom hem, 27 januari, var också sista gången det gick att prata med henne. Hennes sista ord till mig blev ”jag älskar dig”.