Anna har upplevt en mors värsta mardröm – förlorat två av sina döttrar

Hon har upplevt en mors värsta mardröm. Två av hennes döttrar begick självmord med mindre än fyra års mellanrum. Det känns som en sorg som borde vara för tung att bära. Ändå har Anna Jöråker Tymchyshyn, 54, nära till skrattet när vi pratar. Men det betyder inte att sorgen och smärtan inte finns där.

- Det går upp och ned. När jag är ensam kommer tankarna och saknaden efter dem, säger Anna som numera bor ensam i villan i Jönköping.

Samma villa där både 15-åriga Emma och nästan 16-åriga Cici lämnade det jordiska livet, i samma rum dessutom.

Kvar i huset finnsde ljusa minnena av döttrarna som inte finns längre.

– Det är tiden som jag fick vara tillsammans med dem som är viktig för mig, säger Anna och fortsätter:

– Jag har ingen rimlig förklaring varför det som hände, hände. Det fanns inga tecken och det är det svåra att utläsa i ungdomar om de mår så dåligt.

Båda döttrarna ligger begravda jämte varandra på Slottskyrkogården i Jönköping och Anna går ofta till deras gravar för att minnas.

Hon berättar att båda döttrarna var internationella och delade samma värdering – att göra världen bättre.

Äldsta dottern Christina är i dag 23 år och bor i England, den näst äldsta, Alexandra, är 22 år och bor i Göteborg.

Emma var den tredje av de fyra döttrarna. Hon var nio år när familjen flyttade från Kanada till Sverige.

Flytten blev till att börja med en svår omställning för henne, hon kände sig utanför, passade inte in. Det handlade dock inte om mobbning.

– Blir man det, då blir man i alla fall uppmärksammad, även om det inte är på ett bra sätt. Problemet var att ingen pratade med henne. Ingen sa hej, god dag eller frågade hur hon mådde. Hon var osynlig, fanns inte.

Det blev dock bättre med tiden och Emma var en utåtriktad tjej. Hon var med i en teatergrupp i skolan, sjöng i kör och var med i scouterna.

Gick aldrig till skolan

I början av tonåren märkte Anna att Emma mådde psykiskt dåligt. Hon fick hjälp av kuratorn på skolan och sjukvården för sin psykiska ohälsa.

Anna var orolig för att Emma skulle göra sig själv illa.

– Men enligt sjukvården fanns det inte någon fara för det. Det var vad jag hade att förhålla mig till.

I slutet av sommaren 2022 åkte Emma på ett internationellt läger i Danmark där ungdomar från världens alla hörn samlats med mottot att göra världen till en bättre plats.

Under lägret förde de samtal via länk med ambassadörer och ledare för olika länder.

När Emma kom hem från lägret upplevde Anna att det hade blivit ett lyft för hennes självförtroende.

– Hon mådde bättre och det kändes bra för mig.

– Emma var en människa som tänkte djupt. Rätten att få vara annorlunda var viktigt för henne och på sommaren innan lägret hade hon och en kompis bytt var sin sko med varandra, så att de gick omkring med två omaka skor. Det var hennes Emmas sätt att visa att vi har rätt att vara den vi vill vara, berättar Anna och beskriver även Emma som en omhändertagande människa, som ville alla väl.

Veckan efter skulle hon hålla ett föredrag i skolan och berätta om lägret hon varit på. Hon kände sig stressad och var inte nöjd med det hon skrivit.

– Jag läste och tyckte det var bra, vilket jag också sa till henne. Vad som sedan hände har jag aldrig förstått…

Den 22 september 2022 fick Anna meddelande från skolan. Emma hade inte kommit till första lektionen.

När Emma heller inte dök upp till den lektion då hon skulle hålla sitt föredrag blev Anna riktigt orolig. Hon ringde polisen för att anmäla Emma försvunnen. ”Börja med att titta igenom hela huset så att hon inte är hemma” sa polisen hon pratade med.

Anna började leta och när hon öppnade dörren till ett av rummen gjorde hon den fruktansvärda upptäckten. Hon hittade Emma, livlös.

– Jag såg direkt att det inte fanns något att göra, säger hon.

Svårt chockad lyckades hon ändå behålla fattningen och ringde polisen. De var snabbt på plats tillsammans med räddningstjänst och ambulans.

Hon meddelade samtidigt skolan där lillasyster Cici gick att hon skulle komma hem.

– Det var förstås en svår chock för henne att förlora en syster. Åldersmässigt skilde det bara två år och de hade en tajt relation syskon emellan, ungefär samma intressen och hade en del gemensamma kompisar. De delade också engagemanget för att göra världen till en bättre plats.

Sedan återstod det tunga i att ringa hennes två äldre systrar och berätta, samt Emmas pappa som hade separerat från Anna och flyttat tillbaka till Kanada.

– Det var hemskt, en femtonåring ska inte dö, säger Anna, som hyllar alla människors omtanke i den svåra stunden.

Hon valde att vara transparent, och berätta öppet om det som hänt.

– Jag och Cici fick ett otroligt stöd från alla runt omkring oss: sjukvården, släkt, vänner och inte minst från alla i Immanuelskyrkan där vi är medlemmar. Att prata öppet om vad som hänt kändes bra, för det blev inga spekulationer. Och det är viktigt att våga be om hjälp i en sådan situation.

Tog lång tid att acceptera

Till begravningen kom runt 180 besökare, många var ungdomar från Emmas skola och vänkrets.

– Vi bjöd alla på glass och mango, det var Emmas favoritfika. Ungdomarna fick stanna kvar i kyrkan så länge de ville, där fanns personal från både skolan och kyrkan som kunde ge stöd och svara på frågor. För många var det första begravningen de var på.

Anna berättar att sorg kan ta sig olika uttryck. En del blir paralyserade, andra effektiva.

– Det är viktigt att sorg får ta den tid som behövs. Det tog till exempel lång tid innan jag öppnade dörren till Emmas rum.

Tankarna på om hon kunde gjort något för att förhindra det som skedde dök upp när hon var ensam.

– Hur jag än vände på det fanns det inget jag kunde ha gjort annorlunda utifrån den information jag hade. Men självklart grubblade jag ändå.

Emma hann aldrig fylla 15 år. Men hennes initiativ att gå omkring i olika skor för att manifestera allas rätt att vara den man är hade spritt sig i Jönköping och hennes kompis tog initiativet till att uppmana så många som möjligt att ha olika skor på sig på Emmas 15-årsdag. Det var deras sätt att minnas och hedra henne.

Bland hennes närmaste har det blivit en tradition att varje år fira Emmas födelsedag med omaka skor.

Långt efter att Emma gått bort hade Anna svårt att förstå att hon inte fanns längre.

– Jag satt här och väntade på att hon skulle komma hem…

Verkade trivas med livet

Precis som Emma var lillasyster Cici en konstnärssjäl. Cici älskade att måla och teckna, hade nästan alltid en penna eller pensel i handen.

I hennes rum, som Anna fortfarande har svårt att gå in i, hänger en del av hennes konst. Där finns till exempel en teckning förställande hennes svarta katt Charlie och storasyster Emma med änglavingar.

– Cici hade alltid ett leende på läpparna, som om hon aldrig slutade att le. Det gjorde alla glada. Hon brukade måla tavlor och sälja till släktingar och vänner med motiveringen att hon behövde pengar. När hon målade av sin storasyster Alexandra och hennes pojkvän var hon dock generös och gav systerrabatt, ler Anna.

Samtidigt var hon lite vild av sig och testade gränser.

– En gång när jag skulle hämta henne på skolan hade hon klättrat upp i toppen på den högsta granen. Men hon hade alltid koll på sina gränser. Klättring var ett av hennes intressen och hon var med i en klättringsklubb. Det var alltid direkt från skolan till olika aktiviteter. Hon var också en sådan som hejade på och stöttade andra för att de skulle nå sina mål.

Cici var en ganska normal tonåring där humöret ibland kunde skifta. Men i grund och botten var hon glad och verkade trivas med livet. Till skillnad från Emma hade hon aldrig gett uttryck för psykisk ohälsa.

– Efter det som hänt Emma var jag ändå observant. Varje gång jag kom hem och såg hennes skor innanför dörren ropade jag hennes namn. Jag hade sagt till henne att hon då måste svara så att jag vet att inget har hänt. Var hon ute sent en kväll ville jag att hon skulle höra av sig.

– Det som hände den 28 januari i år är bara ett ytterligare ett bevis på att vi inte vet vad människor bär på inombords, menar Anna.

Cici hade bett Anna att väcka henne på morgonen. När Anna kom in var hennes säng tom. Hon fick en dålig känsla när hon letade efter dottern i huset och i synnerhet när hon skulle öppna dörren till rummet där hon hittat Emma.

Hon fick sina värsta farhågor besannade.

Cici hade, till skillnad från sin syster, lämnat ett brev efter sig. Innehållet vill dock inte Anna berätta om.

– Brev kan tolkas olika och jag får aldrig möjligheten att ställa följdfrågor.

Det blev ett nytt tungt sorgearbete för Anna, som även den här gången valde att vara öppen med vad som hänt. Och alla människor som stöttat henne efter Emmas bortgång fanns där.

– Rent praktiskt visste jag vad som måste göras. Det var att ringa polis, kontakta de äldsta barnen som är utflugna och via en kyrka i Kanada framfördes budskapet till hennes pappa, så att han skulle vara säkrad när han fick veta. Även den här gången var det många som kom till begravningen, 245 personer. Senare hölls även en utbildning i hur suicid kan förebyggas. Även små kroppar har stora tankar, funderar Anna.

Emmas och Cicis bortgång har samtidigt svetsat ihop resten av familjen.

– Vi har nu lovat varandra att ingen mer ska göra något dumt med sig själv utan nu måste vi hålla ihop. Det kommer alltid stunder då man skuldbelägger sig själv. Men i grund och botten är jag trygg i att jag gjorde det jag kunde.

Annas budskap är att vi alla har ett ansvar för att andra människor blir sedda och förstår att de är omtyckta.

– Det handlar om enkla saker som att säga god dag, god morgon eller att ge en komplimang. Jag minns att Cici en gång berättade om när hon såg en tjej som färgat håret en i färg som hon tyckte var vacker. Hon gick fram till tjejen och berättade att hon hade vackert hår. Tjejen blev glad, och det gjorde samtidigt Cici glad. Svårare än så behöver det inte vara.