Efter Annes och Jonas mardrömsår: Ovanliga beslutet räddade familjefriden vid skilsmässan

Det frånskilda paret Anne och Jonas har hittat en perfekt lösning för dem och deras barn.

I stället för att en av dem skulle flytta till en lägenhet på en annan ort valde de att bygga ett hus åt Jonas bredvid deras tidigare gemensamma hem.

– Det är helt och hållet för barnens skull, säger han. Jag vägrar att bli en frånvarande pappa som bara träffar mina barn varannan vecka.

– Det var faktiskt mitt förslag att Jonas skulle bygga ett eget hus här. Jag tyckte det skulle vara en bra för hela familjen och vi var fått en välfungerande vardag tack vare vår kreativa boendelösning, säger hon.

Det är senhöst när Allas kommer på besök till de tidigare makarna Anne Nilsson, 50, och Jonas Nilsson, 54, i Saxtorpsskogen öster om Landskrona.

I snart ett fem år har de varit frånskilda men sedan ett år är de i stället närmaste grannar och det trivs de alldeles utmärkt med.

På en sluttande tomt i det natursköna villaområdet bor de nästan vägg i vägg.

– Det är inte så att vi inte kan umgås med varandra. Vi klarar bara inte att bo under samma tak, säger hon.

Bra lösning för barnen

Under intervjun sitter vi i Annes hus. Det som både hon och Jonas kallar ”stugan” och som tidigare var deras gemensamma hem. Det är hemtrevligt och varmt och från vedkaminen hör man sprakandet från elden.

Anne har satt sig i skräddarställning på golvet framför vedkaminen medan Jonas och Allas reportageteam har slagit sig ner i sofforna. Exmakarna vill med sin berättelse visa att det finns bra och praktiska lösningar vid en skilsmässa och hoppas kunna inspirera andra.

– Jag ser inga problem med hur vi har gjort. Jag ser bara alla dörrar vi har lyckats öppna, säger Jonas.

Reser man sig upp ur soffan ser man hans nybyggda hus som ligger ett tiotal meter längre ner på den sluttande tomten.

Det är ett litet hus med 60 kvadratmeters boyta, inklusive ett sovloft på runt 20 kvadrat. Här har också barnen ett eget rum som domineras av sonens speldator.

– Barnen sover mest hos mig i ”stugan” men det händer ofta att någon av dem vill vara hos Jonas, berättar Anne.

Möttes i Västindien 

Det var naturligtvis inte så här det var tänkt att det skulle bli när Anne och Jonas träffades för snart 20 år sedan och blev blixtförälskade. Då trodde de att de skulle dela resten av sina liv tillsammans som ett kärlekspar.

Det var i november 2007 som Anne, som ursprungligen kommer från Alsace i Frankrike, första gången mötte skåningen Jonas. De var båda på semester i franska Guadeloupe i Västindien när deras vägar korsades.

– Jag var där ett par veckor för att koppla av och ägna mig åt lite kajakpaddling och windsurfing medan Anne ägnade sig åt kitesurfing. Jag la tidigt märke till henne och tittade nog lite extra mycket på henne. Hon sa senare att hon känt likadant och att hon tyckte det enda jag gjorde var antingen sporta eller ligga på stranden och läsa en bok.

Anne hade tagit ett par veckors semester från jobbet som barnmorska och åkt till det västindiska paradiset. Hon blev nyfiken på den långe svensken som pratade så bra franska och hon brukade komma ner på stranden på dagarna för att se honom paddla eller surfa efter en fallskärm.

– Ingen av oss var egentligen intresserad av ett förhållande. Jag hade en flickvän hemma i Sverige och Anne var mitt uppe i en separation. Samtidigt hade jag känt att mitt förhållande inte utvecklades. Det kändes inte hållbart.

Trots förbehållen kunde han inte sluta titta på Anne och han tyckte att intresset verkade ömsesidigt.

En kväll när det var dans på hotellet där de bodde tog han mod till sig och gick fram till henne.

– Jag hade sett att hon nobbat åtskilliga killar som bjudit upp henne före mig så jag tänkte att det får bära eller brista. Orkestern spelade en lugn låt och hon tackade till min glädje ja till en dans.

Sa klick direkt

När han la armarna om henne och förde ut henne på dansgolvet slog det bildligt talat gnistor om dem.

– Det kändes rätt direkt när vi dansade med varandra, säger hon.

Resten av tiden på Guadaloupe utvecklades deras semesterflört till kärlek. Strax innan de skulle resa hem, han till Skåne och hon till Strasbourg, frågade hon honom om han ville träffa henne igen.

– Jag blev jätteglad, berättar han. Jag kände direkt att här hade vi en tjej som menade allvar.

Det dröjde bara ett par veckor innan de träffades på nytt. På Luciadagen 2007 kom Anne för första gången till Sverige. Hon fick då se sitt blivande hemland mitt under julförberedelserna och möta Jonas familj.

För henne var det en helt ny kultur med andra traditioner och ett helt annat klimat.

– Det enda jag kände till om Sverige var att man som barnmorska arbetade på ett speciellt sätt här, som skiljer sig från hur man gör i mitt gamla hemland. I Frankrike är det en gynekolog som följer en kvinna genom graviditeten, medan barnmorskorna har det ansvaret här.

– Det är också mycket privat mödravård i Frankrike. Här i Sverige är det mer jämlikt. Det gillar jag. På min arbetsplats möter jag både papperslösa blivande mödrar och rika kändisar. Det hade inte varit möjligt på ett allmänt sjukhus i mitt hemland.

Kravet från arbetsgivaren: lär dig svenska

Anne bestämde sig för att flytta till Sverige och Jonas. Hon började undersöka möjligheterna att få jobb som barnmorska här. Beskedet var positivt, men kravet var att hon först lärde sig svenska.

– Våren 2008 flyttade jag in i Jonas stuga i Saxtorpsskogen. Jag läste svenska på SFI och på Folkuniversitet. Den första tiden hade jag ett ben kvar i Frankrike och jag reste regelbundet tillbaka för att arbeta som barnmorska för olika bemanningsföretag.

När hon till slut fick godkänt på svenskprovet kunde hon välja mellan att jobba som barnmorska i Helsingborg eller i Lund. Valet föll på Skånes Universitetssjukhus i Lund.

Att Annes och Jonas kärlek till varandra var stark bevisas av att hon flyttade in till honom trots att han bodde i en dragig gammal stuga utan varmvatten när de träffades.

– Varmvattenberedaren hade gått sönder, men vi kunde som väl var duscha och tvätta hos hans mamma, minns Anne med ett leende.

Sonen drabbades av diabetes 

Deras son Elias föddes 2010 och två år senare fick de dottern Sarah. I början av graviditeten med Sarah fick hon och Jonas veta att deras son drabbats av diabetes typ 1.

– Det kändes bokstavligt som att knuffas in i en mardröm. Vi var tvungna att kontrollera hans blodsocker genom att sticka honom i fingret minst åtta gånger per dygn. Anne fick inte sova en hel natt på flera år och vid samma tid hade jag dessutom drabbats av utbrändhet efter att ha jobbat 12–16 timmar om dygnet med ett företag jag var engagerad i. 

Det slet på relationen.

– Tack och lov fick vi mycket hjälp av Jonas mamma Eva som bor i Löddeköpinge, 10–15 minuter från Saxtorp, säger Anne. I dag hjälper hon oss och hämtar barnen i skolan om både jag och Jonas är upptagna i våra arbeten.

Efter att dottern Sarah föddes byggde de ut huset och totalrenoverade det. Men påfrestningarna gick ut över deras äktenskap.

– Anne och jag är egentligen väldigt osynkade som människor. Hon är strukturerad och vill ha kontroll medan jag är impulsiv och spontan. Vi har också helt olika dygnsrytm. Jag är en kvällsmänniska medan Anne är den morgonpigga av oss.

– Det var också en del kulturkrockar, tillägger hon.

Ett hampahus på tomten 

I flera år höll de ihop äktenskapet för barnens skull och försökte stötta varandra i påfrestningarna de utsattes för. Men till slut gick det inte längre.

– Vi var inte lyckliga tillsammans. Det var inte så att vi hade svikit varandra. Ingen av oss hade träffat någon annan och vi var inte heller intresserade av att göra det. Det var bara det att vi inte fungerade ihop längre, säger han.

När de bestämde sig för att separera ställdes de inför valet om hur det skulle göras på bästa sättet för barnen. Det var klart från början att Anne skulle bo kvar i huset i Saxtorp tillsammans med Elias och Sarah.

– Att vi skulle sälja huset och köpa var sitt nytt hus i Skåne var inte aktuellt. Det tillät inte vår ekonomi.

Ett alternativ var att Jonas flyttade och bosatte sig i en lägenhet på någon mindre ort i närheten. Men det kändes inte heller bra. Framför allt inte för honom.

– Då hade jag inte fått vara en del av våra barns vardag utan bara blivit en ”varannan-vecka-pappa”. Dessutom vill jag att våra barn ska få växa upp nära naturen och inte i en lägenhet i stan, säger han.

Det var då Anne förslog att han kunde bygga ett eget hus på tomten – den var stor nog för det. Först funderade de på att köpa ett fabriksklart Tiny House, men fastnade till slut för att bygga ett miljövänligt hampahus.

– Det är en bra lösning för oss. Jag har ingen familj eller släkt i Sverige och ingen att lämna barnen till om jag måste ha passning till dem, säger hon och fortsätter.

– Jag hade inte heller kunnat fortsätta jobba treskift som barnmorska. Nu kan jag hämta barnen hos Jonas när jag jobbar sena kvällar och när jag jobbar natt brukar han sova med dem här hos mig.

Trots att de är skilda har de fortfarande delad ekonomi. De äger de båda husen tillsammans, delar på räkningarna och utgifterna för barnen och när hon inte behöver sin bil lånar Jonas den.

– Enligt banken är vi sambos, men vi delar inte säng längre, säger hon med ett leende.

Under vår intervju har deras två barn, Elias, 14, och Sarah, 12, varit i skolan. När det är dags att hämta dem för att vi ska kunna ta några bilder på hela familjen gör Jonas det med hennes bil.

– Vi har hittat en hållbar skilsmässa som fungerar för oss. Såväl ekonomiskt som socialt och ekologiskt, säger Jonas.

På frågan vad som skulle hända om någon av dem träffar en ny partner tittar de lite fundersamt på varandra.

– Det känns inte aktuellt för någon av oss just nu, men skulle det hända kan vi nog lösa det också, säger de med övertygelse.