Anneli trodde gängvåldets offer var kriminella – tills hennes son blev skjuten

Det har gått över ett år sedan 16-årige Rio blev skjuten. Hans mamma Anneli Berg och den ett år yngre lillebrodern River låter tv:n stå på så mycket som möjligt, allt för att bryta den tystnad som uppstått i hemmet sedan de förlorade sin älskade familjemedlem.

– Tystnaden är olidlig. Rio var så full av energi och liv. Han var glad, sprallig och väldigt emotionellt känslig, orädd och nyfiken.

Rio hade nyligen börjat spela i Örbys fotbollslag och älskade att sjunga med i mäktiga ballader av exempelvis Adele och Whitney Houston. Han tyckte särskilt mycket om Alexandra Burkes version av Hallelujah.

– Den spelade vi för honom när vi tog farväl på sjukhuset, men också under minnesstunden och begravningen, säger Anneli när vi ses på ett kafé en vacker försommardag medan naturen står i full blom.

Även om Anneli har sett årstiderna skifta har hon inte kunnat känna någon verklig glädje. Hon har kunnat le och till och med skratta, men beskriver det som en fasad – ett slags social överlevnadsförmåga. Inombords har hon inte känt något annat än avgrundsdjup sorg.

Först häromdagen, när hon fick veta att hon blivit faster, upplevde hon ett slags lyckorus.

– Min bror och hans fru har just fått en dotter och jag ska hämta dem från BB direkt efter vårt samtal, berättar Anneli.

Varnade sönerna

Skjutningarna får inte bli något som normaliseras eller reduceras till siffror i statistiken. Det är därför Anneli väljer att berätta om det hennes familj utsatts för.

– Det handlar om barn på båda sidor. De skyttar som rekryteras är själva unga människor som vuxna utnyttjar som förbrukningsvaror. Samtidigt är det allt fler barn och unga som blir skjutna. Vi får inte vänja oss vid det här, säger Anneli, som menar att våldet redan blivit en allt mindre uppmärksammad del av nyhetsflödet.

Precis som många andra föräldrar trodde Anneli aldrig att det skulle drabba hennes egen familj, men hon försökte ändå prata med sina söner om vikten av rätt umgänge, kloka val och vilka signaler olika klädstilar kunde sända till gängen.

När Anneli berättade för sina söner att gängen vid en skjutning hade valt ut sina offer efter vilka märkeskläder de bar hade de svårt att tro att det verkligen kunde vara så.

– Jag vet att de tog till sig det jag sa, men både de och jag själv trodde nog att man måste vara en del av den kriminella världen för att riskera att bli dödad.

Det visade sig att de hade fel.

Sista söndagen på sportlovet 2025 var Anneli och sönerna hemma. Hon och River kände sig lite krassliga och planerade en lugn kväll, medan Rio efter att ha vilat en stund ville träffa sina vänner.

– Jag hade lagat en gryta som han åt innan han gick. Klockan var runt sju när han åkte för att gymma med sina kompisar. ”Vi ses sen”, var det sista vi sa till varandra.

Missade bussen

När klockan närmade sig kvart över nio började Anneli tycka att Rio borde vara hemma.

– Vi hade satt klockan tio som senaste tid att vara hemma innan en skoldag men jag tyckte ändå att det började bli dags att komma hem. Jag ringde honom, men han svarade inte. Då blev jag fundersam, för Rio brukade alltid svara. När jag sedan kollade appen där man kunde se var han befann sig såg jag att han var vid ungdomsgården.

Senare skulle hon få veta att Rio hade missat bussen mot Huddinge som han hade tänkt ta och i stället valt att promenera i sällskap med sina vänner till en annan station för att slippa vänta själv i centrum.

– Tänk om han inte hade missat den. Det är en av många sådana tankar som har dykt upp under det senaste året.

Anneli berättar vidare att River kom ut från sitt rum och sa att en kompis till honom och Rio just hade ringt och berättat att Rio blivit skjuten.

– River la bara på luren och sa att det inte var ett roligt skämt. När jag hörde vem som hade ringt tänkte jag direkt att den vännen aldrig skulle skämta om något sådant. Därför bad jag River att ringa upp igen. Då grät vännen i telefonen och River sa att det var sant.

Anneli går återigen in på appen Life360, med gps-spårning. Där ser hon hur hennes sons position har förflyttats från Fruängens centrum till Astrid Lindgrens barnsjukhus på bara några minuter.

Skjuten i huvudet

I efterhand har Anneli fått se övervakningsfilmer från händelsen. Rio och hans vänner promenerade genom centrum när en 16-årig skytt avlossade ett stort antal skott mot dem. En av vännerna blev skjuten i benet och var också en av dem som ringde 112.

Ett av skotten träffade Rio i huvudet. En förbipasserande som ringde larmcentralen ombads att utföra hjärt- och lungräddning på Rio.

Endast en kvart efter att Rio anlänt till sjukhuset var Anneli och River där.

– Jag kan inte förstå hur jag lyckades köra bilen dit, men jag tänkte inte – jag bara agerade. Jag arbetar inom socialt arbete och är van vid svåra klienter och tuffa situationer, men nu handlade det om min sons liv.

De lotsades från barnakuten till intensiven. Efterhand anlände även nära och kära. Rios pappa befann sig i Istanbul och Anneli kommer aldrig glömma samtalet där hon tvingades ringa barnens pappa.

– Han skrek hysteriskt rakt ut. Han fick fullständig panik, köpte direkt en flygbiljett och kom till Stockholm dagen därpå.

På fel plats

Till en början visste Anneli inte hur allvarlig skadan var.

– Jag fick inga svar från personalen på sjukhuset utan satt och uppdaterade Aftonbladet och Expressen hela tiden. Där stod det att två pojkar hade blivit skjutna, en fick åka ambulans, medan en annan hade flugits med ambulanshelikopter.

Rio hade förlorat 4,5 liter blod eftersom kulan träffat en artär i hjärnan. Anneli har senare fått veta att alla tillgängliga resurser sattes in för att stoppa blödningen. Operationen pågick i fyra timmar och den väntan var det värsta hon någonsin upplevt.

– Paniken var total.

När polisen anlände fick de fler svar på sina frågor och både Anneli och River blev förhörda.

– Trots min tillit till mina barn var jag tvungen att utgå från att jag kanske inte visste allt. Jag sa till River: ”Berätta allt du vet. Finns det något jag inte känner till måste du säga det till polisen. Nu är det allvar på riktigt.”

Men River och Rio hade inget att dölja och efter en nästan nio månader lång förundersökning konstaterade polisen att Rio och hans vänner tragiskt nog bara hade befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.

När neurokirurgen senare kom in till Anneli och de närmast anhöriga såg hon hur tagen han var av situationen. Rio hade överlevt operationen, men läkaren förklarade att risken för allvarliga skador, som exempelvis förlamning, var stor och att de närmaste dagarna skulle bli avgörande för om Rio skulle överleva eller inte.

– För oss var det ändå positiva nyheter. Vi grät glädjetårar. Rio levde.

Vännernas stöd

Följande dygn bestod av vakande vid Rios sjukhussäng. Anneli försökte hålla fast vid hoppet och förmedla det till Rio genom att högt berätta för honom vilka som kom på besök.

– Jag ville vara Rios ögon. Om jag gav upp hoppet, hur skulle han då kunna fortsätta kämpa?

Vänner strömmade till sjukhuset för att visa sitt stöd.

– Det var över hundra personer där varje dag. Det var helt otroligt vilken uppslutning det var kring honom. Rios vänner var hans liv och i dag förstår jag verkligen varför han älskade dem så mycket.

På tisdagen förklarades Rio hjärndöd, men respiratorn stängdes inte av förrän dagen därpå. Rio överlevde inte. Det var först sista natten, när Anneli satt ensam vid sin sons sida, som tårarna kom.

– Personalen sa att de hade känt en oro över att jag hela tiden tog hand om alla andra, vänner, anhöriga och besökare, men inte mig själv, och att de tyckte det var skönt att se att jag tillät mina egna känslor komma fram till slut.

Skytten, som vistades illegalt i Sverige, hittades inom en timme efter skjutningen endast ett stenkast från mordplatsen. Han erkände att han skjutit fel personer, men valde att fortsätta eftersom uppdragsgivaren, som befann sig i telefon under hela dådet, hetsade och hotade honom med att annars döda hans familj.

Bröt ihop i rätten

Nio månader senare, under rättegången, tvingades Anneli sitta bara några meter från personen som tog hennes sons liv.

– Jag tänkte att han såg ut som en enstöring, inte alls som den stereotypa bilden av en skytt. Jag var förhållandevis samlad och hade redan sett övervakningsfilmerna från mordet. 

– Rios pappa däremot tappade det fullständigt när filmen från skottögonblicket visades. Jag har aldrig sett honom i det tillståndet tidigare. Det kom ett djuriskt läte ur honom, han skrek rakt ut och slog händerna i bordet framför sig.

För Anneli brast det när förhörsledaren började ställa frågor om hennes och Rios pappas relation.

– Min son hade precis blivit avrättad. Vad hade vår tidigare relation med mordet att göra

Anneli betonar hur tacksam hon är för det stöd hon fått, både från väntat och oväntat håll. Örbys fotbollsförening har till exempel betytt oerhört mycket.

– Allt från att de personligen hör av sig och frågar hur jag mår till att de, genom klubbens försäkring, har ordnat stödsamtal för Rios vänner via Ericastiftelsens våldsmottagning. 

– De har också arrangerat en minnesmatch för Rio tillsammans med ungdomsgården och även uppmärksammat hans födelsedag genom att flagga på halv stång och skriva om honom i sin medlemstidning.

Även personalen på ungdomsgården i Fruängen centrum har varit ett stort stöd för Anneli och de närmast sörjande. Hon berättar att ungdomsgården, där hennes bror arbetar, blev som ett andra hem för Rio.

– Han började gå dit när han var runt tolv år och det var en trygg plats för unga att umgås på. Ju äldre han blev, desto mer engagerade han sig i de yngre barnen, säger Anneli.

Hon berättar vidare att Rio bara några månader före skjutningen hade avslutat en kurs genom stadsdelsförvaltningen där han, ironiskt nog, utbildade sig till ledare och mentor inom våldsprevention.

Apatisk i soffan

Anneli har tvingats fortsätta med sitt liv, trots att hon egentligen inte velat leva vidare utan Rio. Den första tiden låg hon apatisk i soffan och grät. De enda gångerna hon lämnade hemmet var för att besöka Rios gravplats eller skjutsa lillebror till och från skolan.

– Det var ett vakuum av chock och kris. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt. Jag kunde inte sova, inte äta och drabbades av ständiga panikångestattacker.

Till en början räknade hon timmar utan Rio. Sedan dagar, veckor och månader.

Efter ett år slutade hon räkna. Anneli diagnostiserades med posttraumatiskt stressyndrom och var sjukskriven under det första halvåret, men har successivt återgått till arbetet.

Hon går i traumabehandling och upplever att det hjälper att prata och engagera sig i samhällsutvecklingen. Bland annat har hon träffat flera toppolitiker och medverkat i medier för att hålla frågan om hur skjutningarna ska stoppas levande.

– Jag hoppas att vi lyckas bryta samhällsutvecklingen, satsar mer på förebyggande insatser och ger skolan större resurser.

Spred kärlek

Rio var en social pojke med stora framtidsdrömmar. Han hade nyligen fått arbete på en restaurang på Älvsjömässan, längtade efter att ta körkort och såg fram emot den resa till Spanien som väntade tillsammans med fotbollslaget.

– Han älskade verkligen livet. Det jag saknar mest, förutom all sång och musik är hans kramar och alla skämt. Vi brukade kalla honom ”Rio efter åtta”, för det var då på kvällarna som han hade som mest energi. Han kunde börja dammsuga och storstäda klockan elva på kvällen. 

– På hans gravsten står det: ”Vår älskade son, storebror och glädjespridare.” Att han spred kärlek och glädje är något som alla i hans närhet vittnar om. Han kunde lysa upp vilket mörkt rum som helst. Rio var kärlek, säger Anneli.

Hon tar den sista klunken kaffe och vi reser oss upp. Livet fortsätter oavsett om hon vill det eller ej och nu ska Anneli hämta hem sin nyfödda lilla brorsdotter.

– Ett liv har slocknat, och ett nytt har just kommit. Jag önskar bara att Rio hade fått vara med och uppleva sin lilla kusins ankomst. Han hade varit så stolt.