Christina, 64, lånade ut miljoner till sin son: ”Hur kunde jag vara så godtrogen?”

Under två år lånade Christinas son Viktor pengar av henne till pokerspel på nätet. Han hade talang för spelandet och till en början vann han mycket pengar och hon fick tillbaka en del. 

Men han fortsatte låna pengar och till slut fick Christina själv låna för att hjälpa honom. Då visste hon inte att Viktor hade ett spelmissbruk och att han levde i en fantasivärld uppbyggd av lögner. 

Till slut hade hon förlorat miljonbelopp.

– Jag gick på hans lögner för jag ville hjälpa honom. När allting uppdagades var jag i total chock, säger ­Christina, 64, som egentligen heter något annat.

Från glatt barn till trotsig sjuåring

Som barn var Viktor glad och lätthanterlig. Han kunde sitta i timmar och leka med bilar och dinosaurier och lärde sig redan som ettåring att skilja på olika bilmärken och dinosaurietyper.

– Jag märkte tidigt att han hade talang för att memorera, till exempel namn på fotbollsspelare och deras positioner. När vi var på stan och han satt i barnvagnen pekade han på bilar och sa vad de var. Men när han var sju år förändrades han drastiskt, berättar Christina.

Den tidigare så glada och nöjda pojken blev plötsligt trotsig, hånfull och ”småjäklig”, som mamma Christina säger. Han gjorde inte sina läxor och han var arg och omöjlig att prata med, men inte aggressiv eller våldsam. 

När han var runt tio år började han försvinna hemifrån.

– Han hamnade i opassande sällskap, lite äldre barn som han verkade se upp till. Jag kontaktade barn- och ungdomspsykiatrin och efter en utredning fick ­Viktor en adhd-diagnos.

– Det kom faktiskt som en chock, jag var helt oförberedd. Adhd var på den tiden väldigt okänt till skillnad från i dag. För mig betydde den diagnosen något extremt ohanterligt, en person som ”klättrade på väggarna” och var bortom allt som var ­normalt.

Placerades i familjehem

Christina fick allt svårare att hantera sin son som hade börjat dricka och umgås med kriminella. Till sist omhändertogs han enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) och placerades i ett familjehem under ett halvår, säger Christina.

– Jag nådde inte fram till honom över huvud taget. Efter varje möte vi hade med socialtjänsten eller psykologer sa han alltid att han skulle bättra sig. Men direkt när vi klev ut därifrån såg man hur alla löften bara rann ur honom och allt var som innan. 

– Som mamma klandrar man sig lätt och undrar om man gjort något fel för att det blivit som det blivit.

När Viktor var 25 år berättade han att han börjat spela poker på nätet och hade vunnit pengar.

– Jag minns att jag blev väldigt glad. Självklart hade jag helst sett att han hade ett vanligt jobb, med en fast lön och en trygg framtid. Men jag visste ju hur duktig han alltid hade varit på siffror och mönster och jag tänkte att han kanske äntligen hade hittat något där hans begåvning kom till sin rätt, berättar Christina.

Övertalade sonen att skriva på

Viktor blev kontaktad av ett stort spelbolag som tyckte att han hade ett unikt spelsätt och de frågade om han ville börja spela för dem.

– Först ville han inte. Han sa att det kändes läskigt, ­trodde inte att han var tillräckligt bra. Jag upplevde att han tvivlade på sig själv, trots att han var så begåvad. Kanske var det självförtroendet som ­sviktade. 

– Jag tänkte ”vilken chans” och övertalade honom att skriva på ett kontrakt. Han skulle spela enligt ett uppgjort schema och även sälja in coachingtjänster till ­andra som spelade. Jag tyckte att det verkade seriöst, säger ­Christina.

I början visade Viktor underlag från turneringarna han spelade och hur pengarna kom in på kontot efter vinsterna. Allt såg trovärdigt ut. 

Men efter en tid började han säga att utbetalningarna från hans konto på Malta hade blivit försenade på grund av de hårda restriktionerna kring penningtvätt och att han under tiden behövde låna pengar för att klara sig.

– För mig var det självklart att låna Viktor pengar. Han hade så många gånger försökt hitta sin väg och lika många gånger hade det runnit ut i sanden. Det hade varit idéer, projekt och planer som aldrig riktigt blev vad han hoppats på.

Kändes rimligt

Christina berättar att hon började få mejl och meddelanden från olika personer som alla utgav sig vara kopplade till spelbolaget som Viktor spelade för.

– De presenterade sig och var artiga. De berättade att det gick bra för min son, men att han var lite slarvig med tiderna. De undrade om jag kunde pusha honom lite, som att se till att han inte missade speltider och så vidare. Jag var van vid att min son var slarvig, det hade han ju alltid varit, när det stod sådana saker i meddelandena kändes det också rimligt.

Under samma period började hon också få mejl från personer som utgav sig för att representera banker med koppling till spelbolaget. De förklarade att de skulle hjälpa Viktor med internationella överföringar och se till att vinsterna kunde betalas ut snabbare mellan bankerna.

Meddelandena var professionellt skrivna och för Christina blev de ännu ett bevis på att allt stod rätt till.

Christina drev ett framgångsrikt företag inom inredningsbranschen. Under flera år hade hennes butiker vuxit från en enda verksamhet till en etablerad kedja med butiker runt om i landet. Varumärket hade blivit välkänt, kunderna kom från hela ­Sverige och försäljningen var hög.

Framgången gjorde också att det aldrig kändes märkligt när stora belopp passerade genom hennes händer

– Jag var utmattad och stressad och hade på ett sätt tappat respekten för pengar, det skulle ju komma in nya nästa dag. Hade jag mått bättre och inte haft det flödet av pengar hade det nog varit ­svårare att skicka de här summorna, resonerar hon och förklarar:

– Jag var inte på en bra plats i livet och hade ingen ork att analysera min sons spelande och dessa meddelanden djupare. Jag ville bara hjälpa min son.

Hade sexton identiteter

När pengarna började sina gav Christina ändå inte upp. Hon lånade pengar av sin mamma och sina vänner och tog dyra sms-lån.

– Både min son och jag började bli alltmer pressade och uppjagade. Det är bråttom, pengarna måste in nu, skrev han till mig flera gånger. Jag ville inte förstöra för min son, nu när det äntligen gick bra för honom. För varje nytt lån intalade jag mig själv att det var det sista, att Viktor bara behövde lite mer tid innan allt skulle ordna sig.

Christina tvingades sälja lantstället för att klara sig.

I två år gödde Christina omedvetet Viktors beroende och förlorade flera miljoner. Viktor hade också berättat att han bodde på Malta med sin sambo och barn. När han sa att han flyttat hem igen började hans fasad att falla i bitar.

Christina konfronterade ­honom.

– Då uppdagades mer och mer och jag var i total chock. Det enda som stämde av hans historier var det första kontraktet med spelbolaget, resten var fantasier. De välskrivna meddelandena jag fått från olika personer, var skrivna av honom själv. Han hade förlorat sig in i lögnerna och levt i en uppdiktad värld. Jag förstod att jag hade blivit lurad i åratal. Hela min värld rasade samman, säger Christina.

Allt som allt hade sonen diktat upp sexton olika identiteter.

I ett vakuum

Det har gått fyra år sedan avslöjandena om Viktors omfattande bedrägerier och Christina är aktuell med boken Allt för min son (Ord­beroende Förlag). 

Hon minns den första förlamande tiden.

– När jag vaknade på morgonen så var det som om någon kastade ett tungt täcke över mig och jag kände mig förlamad. Det var en hemsk tid, ett vakuum och jag var liksom inte med. Men så småningom kände jag att jag behövde rutiner och började jobba deltid, vilket var bra.

Hon har tampats med självanklagelser, och gör det till en viss del än i dag.

– Hur korkad får man vara, hur kunde jag gå på hans lögner och hur kunde jag vara så godtrogen? Det är frågor jag ställt mig själv många gånger. Självanklagelserna har varit riktigt tuffa. Jag som varit så välfungerande genom livet, startat upp flera företag och haft många anställda. Men jag förstår att det här kan hända vem som helst, särskilt när det handlar om ens eget barn som man vill hjälpa, säger hon.

Viktor har visat sig ångerfull och sagt att den personen som manipulerade och ljög inte var han.

– Han sa att det inte var hans riktiga jag, att han var sjuk. Så känner jag också nu. Missbruk är ju en sjukdom och han var fångad och kunde inte tänka klart.

Polisanmälde inte sonen

Christina och Viktor har kontakt i dag. Ett tag var hon inne på att polisanmäla honom, men bestämde sig till sist för att inte göra det.

– Jag har ställt ultimatum. Så länge han sköter sig anmäler jag honom inte. Han har fått ett jobb som han älskar och där han är omtyckt, jag vill inte förstöra det.

Att skriva boken blev Christinas bearbetning och sorgearbete. Hon skrev några sidor på vinst och förlust som hon skickade till Lena Bivner, som hon kände till efter att ha läst hennes bok Helvetet jag kallade kärlek (Ordberoende förlag).

– När vi gick igenom alla historier under tiden vi skrev boken, började jag förlåta mig själv. Åren går och jag kan inte straffa mig själv mer. Jag måste släppa taget om självanklagelserna. Kanske försvinner de aldrig helt, men jag måste försöka för att orka leva vidare.