Elin: ”Du sa att du skulle hämta hem oss efter fem dagar mamma – det blev fem år”

Jennie Magnusson och dottern Elin smuttar på kaffet och pratar om vad som händer i deras liv just nu. Det är mycket humor och många skratt. Den perfekta mor- och dotterrelationen.

Men vägen dit har varit lång och krokig, och de har brottats med många problem som gjort att relationen varit som en berg- och dalbana, och ibland riktigt sårig.

– Det är inte lätt för barn att ha föräldrar som missbrukar, att hamna i familjehem och inte få umgås på riktigt med sin mamma på flera år, säger Jennie som nu varit drogfri i 15 år.

Elin nickar instämmande.

– När jag och min syster äntligen fick flytta tillbaka till vår mamma blev det inte alls så lyckligt som jag tänkt mig.

Började dricka tidigt

Jennie beskriver sin uppväxt som problematisk i ett dysfunktionellt hem med två bröder i Huskvarna. Pappan arbetade mycket, och drack samtidigt i perioder.

– Jag och pappa hade ändå en fin kontakt, jag fann trygghet i honom. Senare skilde sig mina föräldrar, säger Jennie.

Skolan gick inget vidare och hemma var det ingen som hjälpte henne med läxorna.

Jennie utvecklade ett flykt­beteende och som 13-åring märkte hon att det enklaste sättet att fly var med hjälp av alkohol. Den tidiga alkoholdebuten ledde till dåliga beslut och snart blev amfetaminet hennes bästa vän.

– Jag var oerhört splittrad, men med amfetaminet i kroppen kunde jag sortera upp tankarna. Jag som varit överviktig hela livet blev dessutom smalare, vilket gjorde att jag mådde ännu bättre.

Drogfri när hon väntade barn

Missbruket accelererade och Jennie fick tidigt stifta bekantskap med missbrukarvården via LVU-hem (LVU står för Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Men så träffade hon en kille och flyttade till Tidaholm.

– Det var då jag skulle börja ett nytt liv som drogfri. Men jag fick ett återfall och mitt i allt detta fick jag beskedet att jag var gravid. Vi pratade om att göra abort, men jag var bestämd och ville behålla barnet, säger hon och ger Elin en kärleksfull blick.

– Där och då bestämde jag mig för att sluta med amfetaminet, säger Jennie som fick med sin sambo på samma tåg.

Sedan dröjde det bara 18 månader innan Elin fick en lilla­syster, Felicia.

Jennie gjorde allt för att bli en bra mamma. Hon var drogfri, började arbeta på en plastindustri i Tenhult och blev ett engagerat huvudskyddsombud.

Hon ville utbilda sig till arbetsmiljöingenjör, där första steget var att läsa upp sina betyg på en folkhögskola. Nu hade Jennie varit drogfri i sex år och hon trivdes med familjelivet.

Tog ett återfall

Men så blev det julfest på folkhögskolan, med alkohol. Det ena gav det andra och hon lyckades skaffa amfetamin via en av sina gamla kontakter. Hon hade väckt den björn som sov.

– Jag sa till mig själv i samma stund: helvete, nu skiter det sig!

Och det gjorde det.

– Nu började jakten på am­fetamin. Samtidigt ville jag dölja det för mina flickor och fungera som vanligt genom att läsa godnattsagor och ta hand om dem. Allt gick bara utför och barnen märkte förändringen.

– Dina pupiller vara stora och svarta. Du såg ut som en haj som skulle gå till attack, säger Elin och Jennie kan inte dölja den skuld hon känner.

– Under min nyktra period hade jag dömt ut föräldrar som valde alkohol och droger före sina barn. Nu gjorde jag samma sak själv!

– Alla rutiner som vi haft försvann. Vi hade knappt pengar att köpa mat för, fyller Elin i.

Även barnens pappa hade återfallit i missbruk och för att få pengar till drogerna innebar vardagen stölder och inbrott.

– Du tog med oss ut i skogen och sa att vi skulle gå på skattjakt. I själva verket skulle ni leta upp sommarstugor och begå inbrott, eller gömma tjuvgods i skogen, säger Elin.

Elin höll ändå fast vid sin mamma.

– Kärleken till henne fanns fortfarande där, även om jag och Felicia fick klara oss mycket själva.

– Utåt, till exempel på skolan, gjorde jag allt för att dölja återfallet, berättar Jennie.

Fem dagar blev fem år

Men det gick förstås inte och snart kom en orosanmälan som gjorde att hon förlorade vård­naden. Elin och Felicia placerades i familjehem, som var hos Jennies mamma och hennes nye man.

– När du lämnade oss sa du att du skulle komma tillbaka och hämta hem oss efter fem dagar. Det blev fem år, säger Elin som var sju år när hon togs från sin mamma.

– Födelsedagarna var speciella för mig och jag var oerhört ledsen att inte få fira dem med dig. Hoppet att få komma tillbaka till dig fanns alltid där, samtidigt som det innebar en stor otrygghet att aldrig veta säkert, understryker Elin och säger sedan lite mer skämtsamt:

– I dag har jag ett så starkt kontrollbehov att jag satt gps på dig, säger hon och syftar på att hon kan spåra sin mamma via mobilen.

Svårt att få kompisar

Elin berättar att hon oftast gick ensam på skolgården och hade svårt att få kompisar, förmodligen eftersom hon kom från en missbrukarfamilj – vilket hon aldrig dolde.

– Vid ett tillfälle ställde jag mig framför hela klassen och berättade att mina föräldrar var missbrukare och hur jag hade det. Det var aldrig någon som sa något elakt till mig efter det.

Jennie separerade från barnens pappa och flyttade in till sin langare som var 26 år äldre. Hon hade hamnat i kriminalitet och dömdes för olika drogrelaterade brott, men klarade sig undan fängelse och hamnade i stället i familjehem.

Efter att ha flyttat ut från langaren blev hon hemlös i Jönköping.

Jennie tänkte hoppa

Livet kändes meningslöst när hon stod på bron över motorvägen vid köpcentret A6. Hon tänkte hoppa när hon såg en lastbil komma. Det var dags att avsluta livet.

Desperat tittade hon upp mot den nattsvarta himlen och sökte gud i sin desperation.

– Om du finns, gör något! skrek hon.

Lastbilen dundrade vidare och Jennie stod kvar en stund på bron innan hon vandrade vidare. Om gud hört hennes bön visste hon inte just då.

Kanske behövdes det lite tid, för tre månader senare hände miraklet, närmare bestämt morgonen den 23 februari 2010.

– Jag vaknade upp och kände inget narkotikasug alls, efter att ha varit påverkad så gott som varje dag i flera år.

Ville ha tillbaka barnen

Det var samma dag som hon fått placering på ett familjehem där det fanns hästar som hon fick ta hand om, vilket gjorde henne gott. Men det var samtidigt ett tufft uppvaknande från narkotika­ruset.

– Jag förstod vad jag gjort mina barn, vilket innebar stor skuld och skam.

Snart var det Elins födelsedag. Jennie kom dit helt nykter och hade börjat den långa resan tillbaka.

– Jag ville ha tillbaka mina barn, men för att få det var jag tvungen att vara drogfri.

Hon gick på möten hos Anonyma narkomaner, och en man där kunde ordna gratis boende till henne i tre månader.

Hon fick komma till behandlingshemmet Tursbo, som har en kristen inriktning och behandling enligt Tolvstegsprogrammet.

Efter ett tag fick hon ta emot besök av sina barn.

– Jag ville inget hellre än att få tillbaka min mamma, säger Elin.

En ny kärlek

Föreståndaren sa till Jennie att hon skulle gå med Jesus, och om hon inte lämnade den vägen skulle det gå bra.

På den vägen mötte hon Magnus som också kommit till behandlingshemmet. I honom hittade hon kärleken och tillsammans fann de en kristen tro.

– Jag började läsa Bibeln med stor iver, säger Jennie.

I februari 2012 gifte hon sig med Magnus i den församling där båda funnit tron, och Magnus fick arbetsträna där.

Vid giftermålet var Jennie redan gravid med Christian som föddes den våren. De hyrde då en lägenhet i andra hand, som de skulle bli tvungna att flytta ifrån. 

Att hitta ett nytt boende med missbrukarbakgrund var inte lätt.

Men då klev församlingen in och gick i borgen för en lägenhet de kunde få hyra. Nu godkände dessutom socialtjänsten Jennie som vårdnadshavare.

Efter fem år fick hennes döttrar bo hos henne.

– Visst var det skönt att äntligen få bo hos min mamma, säger Elin, men betonar samtidigt att det inte var helt enkelt att återförenas efter så lång tid.

Lätt var det inte heller för Jennie heller att ta emot två döttrar som hunnit bli elva och nio år.

– Någonstans trodde jag att de var lika små som när jag fick mitt återfall. Hjärnan hade inte hängt med riktigt.

– Jag var nästan tolv år och efter allt jag varit med om var jag mer mogen för min ålder än de flesta av mina jämnåriga. Det var där det skar sig, säger Elin.

Fick en lillebror

Dessutom hade de båda tjejerna nu fått en lillebror som också fick sin beskärda del av Jennies kärlek. Elin upplever nu, med facit i hand, att hon kanske just då hade satt upp för stora förhoppningar på hur återföreningen med mamma skulle bli.

– Jag upplevde att jag inte fick den kärlek som jag hade förväntat mig, vilket gjorde mig deprimerad och ångestfylld, säger hon.

– Dessutom hade Magnus kommit in i bilden och jag tyckte att han tog för mycket plats. Vi bråkade ofta om vem som skulle vara nummer ett i mammas liv. Det fanns också mycket från hennes missbrukartid som jag inte hunnit bearbeta.

Det blev en del stök och framför allt många möten med barn- och ungdomspsykiatrin, Bup.

I efterhand förstår Jennie varför återföreningen blev så svår.

– Jag hade ju fått behandling och vård, det hade inte mina flickor. Elin tog inte så mycket plats och jag kan förstå om hon kände sig lite bortglömd, säger hon och tillägger:

– Om jag inte haft min kristna tro och församlingen bakom mig hade jag aldrig klarat av det.

– Problemet var att mamma försökte vara mamma på sitt sätt. Men jag behövde något helt annat, eftersom jag var van att ta hand om mig själv. Så det blev svårt när någon kom och skulle bestämma över mig på ett sätt som jag inte var van vid, säger Elin.

Reparerat relationen

När Elin var 18 år flyttade hon till egen lägenhet. Hon hade då fått sina diagnoser adhd och Aspbergers syndrom, och fick därmed en förklaring till varför hon var den hon var.

– Då kunde vi börja reparera den lite såriga relationen mellan mig och mamma. Sedan har det bara blivit bättre. Nu ringer vi varandra varje dag och jag älskar henne så mycket, säger Elin och Jennie får något vått i ögonvrån när hon hör det.

Tiden med en missbrukande mamma har samtidigt gett Elin mycket kunskap, något som hon tänker använda i sitt framtida yrkesliv.

– Jag ska utbilda mig till socialterapeut och hjälpa människor som har det svårt, säger hon och betonar att hon kommer att hålla sig borta från alkohol och droger.

– Jag bestämde mig tidigt för att bryta det sociala arvet.

Hennes lillasyster Felicia, som utbildar sig inom nagelvård, är i dag gift, och hon har en liten dotter på två år.