Fanny, 26, trodde hon hade magkatarr – var kronisk cancer

Om bara några dagar är det dags för en av sommarens höjdpunkter. Fanny Lundqvist åker till Ullared tillsammans med sin moster, lillasyster Alice och mamma Sofie.

– Mormor följer tyvärr inte med, men hon får skicka inköpslista till oss, skrattar Fanny och berättar att de bilar de cirka 100 milen från Piteå till Ullared. 

På hemresan hyr de ett släp så att allt får plats.

Resan till Ullared är en av den här tajta familjens många återkommande traditioner.

Fanny har dukat fram kaffe och fikabröd på köksbordet i lägenheten som hon delar med sambon Jonathan och vovven Otto och runt bordet sitter både mamma Sofie, 52, och mormor Anita, 88.

Det var vid detta bord som Fanny tog emot sitt livs svåraste besked i mars i år. 

Precis som nu satt mamma mittemot henne. Runt bordet hade även sambon Jonathan, pappa Daniel och lillasyster Alice samlats. De väntade på besked från läkaren. Nu skulle de få veta vad det var Fanny hade drabbats av.

Började med en svullen mage

– Jag hade halsbränna och en mage som svullnade mer och mer. Så fort jag åt något mådde jag illa. Kanske var det magkatarr? Jag besökte vårdcentralen två gånger, berättar Fanny.

Doktorn gissade på förstoppning. Fanny blev sjukskriven och fick lösande medicin med sig hem. Men den gav ingen effekt så Fanny ringde vårdcentralen på nytt.

”Blir det värre måste du söka dig till akuten”, var beskedet. Dessutom fanns en remiss till en koloskopiundersökning. Fanny bet ihop i väntan på den, men när hon fick så ont att hon inte ens kunde gå upprätt satte mamma Sofie ner foten. Fanny skulle till akuten!

Hennes mage var så svullen att doktorn trodde hon var gravid. Efter att man tagit en rad prover och undersökt Fannys mage med röntgen fick hon ett första besked.

– Läkaren berättade att de hittat en förändring på tio gånger tio centimeter. Den satt troligen i äggstockarna. Dessutom var buken vätskefylld och vid nästa besök dränerades jag på sju liter vätska, de fyllde påse efter påse.

Redan nästa morgon fick Fanny en tid på gynavdelningen där det gjordes både en vaginal och en vanlig ultraljudsundersökning.

– Jag hade lätt panik och insåg att det kunde vara något allvarligt, men försökte tänka att det kanske bara var en ofarlig cysta, säger Fanny.

För mamma Sofie gick tankarna mot det mörkare hållet.

– Jag befarade det värsta. Fanny hade ju bara blivit sämre och sämre hela tiden. Vi hade umgåtts dagligen och försökt göra allt rätt med nyttig mat och långa promenader men hennes tillstånd hade bara förvärrats.

Läkarens besked

Nu följde dagliga undersökningar i två veckors tid. Dag efter dag åkte Fanny mellan olika mottagningar. Till slut återstod bara att invänta svaret på biopsin.

Familjen satt samlad i köket. Mormor Anita har hela tiden funnits med på distans, via täta telefonsamtal.

Det var fredagen den 13 mars och beskedet skulle komma efter lunchtid. Kaffekopparna och fikabrödet stod framdukat på köksbordet, precis som i dag. Men ingen hade riktigt lust att äta en bulle.

– Åh, jag får sådana flashbacks eftersom vi satt precis så här, säger Sofie med blanka ögon.

Hemma i sin villa satt mormor Anita och väntade oroligt på besked. Hon fick rapporter morgon och kväll varenda dag.

Till slut ringde det i Fannys mobil. Familjen satt knäpptyst runt köksbordet.

Medan läkaren pratade skrev Fanny ner ord efter ord på ett papper. De andra kunde bara sitta bredvid och se hur listan blev allt längre.

– Jag tror att vi alla förstod ganska snabbt vart det här var på väg, säger Sofie.

För ja, Fanny hade cancer – en låggradig serös äggstockscancer.

– Den goda nyheten var att den är långsamtväxande, den dåliga att cellgifter inte brukar bita bra på den här typen av cancer. Den är ovanlig, bara fem procent av all äggstockscancer är av den här typen och den brukar främst drabba kvinnor över 65. Inte 25-åringar, säger Fanny.

Cancern hade spridit sig

Listan över alla ställen där cancern hade spridit sig har Fanny nyligen kastat i soporna, men hon kan rabbla dem utantill:

– Levern, diafragman, bukhinnan och eventuellt på tarmen. Min enda fråga var hur prognosen ser ut. Men det kunde inte läkaren säga eftersom det är så få unga kvinnor som drabbas av sjukdomen. Jag var i chock och fällde inte en tår, men mamma och Alice satt här och storgrät.

Hur prognosen än ser ut hade Fanny från första början bestämt sig för att hon skulle överleva. Cancern ska inte få ta henne!

– Fanny är så stark, modig och fantastisk. Hon är alltid glad och positiv och varje gång jag pratar med henne i telefonen är hon positiv, säger mormor Anita och stryker barnbarnet på armen.

Fanny skrattar till och säger att det stämmer. Hon är oftast glad, men visst blir hon också jätteledsen med jämna mellanrum.

– I morse grät jag jättemycket då håret lossnar i stora sjok. Därför har jag och min lillasyster Alice bestämt att vi i kväll ska raka bort allt. Sedan ska vi äta pizza som en avtackning av håret!

Peruken som ska ersätta Fannys naturliga hårsvall är redan utprovad och Fanny tror att hon ska trivas i den lite kortare kalufsen som har hennes egen hårfärg. Mormor Anita känner lite på perukens hår och säger att det kommer att bli fint.

– Jag har alltid haft långt hår och att mista det är nästan det värsta – trots allt jag gått igenom, säger Fanny.

Försökt vara stark

Läget visade sig vara värre än vad läkarna först trodde.

När hon skulle opereras på Akademiska sjukhuset i Uppsala frågade läkaren hur hon skulle känna ifall det blev så att hon skulle behöva en stomi. Fanny svarade att de skulle skära bort allt som behövdes, fanns det minsta misstanke om cancer i något organ ville hon att det skulle bort.

Fannys sambo, lillasyster, mamma och pappa följde med till Uppsala. De fanns vid Fannys sida så gott som hela tiden.

– När det blev dags att rullas iväg mot operationssalen stod mamma Sofie och lillasyster Alice kvar i korridoren.

– Hela tiden hade jag försökt vara stark, men då gick det inte längre. Jag började gråta och ville egentligen inte släppa taget om dem, säger Fanny.

Sofie minns hur hon såg sin dotter försvinna bort genom korridoren.

– Det var fruktansvärt. Man vill bara följa med och skydda sitt barn. Personalen var så fin, de tröstade och kramade oss alla och försäkrade oss om att allt skulle gå bra.

Stor operation

Operationen tog sex timmar och så fort Fanny vaknade till första gången kände hon att hon hade en stomipåse på magen. Men det dröjde många timmar innan hon kunde ta till sig hela vidden av vad ingreppet innebar.

– Klockan var prick 15 när de ringde oss och sa att operationen gått bra och Fanny låg på uppvaket. Hon var så trött och medtagen att vi inte fick träffa henne den kvällen, men vid 21 skickade hon ett sms och meddelade att hon överlevt och det meddelandet levde vi upp av. Äntligen hade vi fått ett livstecken direkt från Fanny! säger Sofie.

Under operationen hade den stora tumören avlägsnats tillsammans med livmoder, äggstockar, mjälte, delar av tunntarmen, hela tjocktarmen och nästan hela ändtarmen samt körtlar under magsäcken och hela bukhinnan. Fannys operationsärr löper från bröstbenet ner till blygdbenet och var häftad med 57 klamrar.

– Ändå kände jag knappt någon smärta under den första veckan. Jag var ordentligt smärtlindrad men när ryggmärgsbedövningen släppte fick jag fruktansvärt ont och fick i stället en morfinpump som jag ville klämma på hela tiden.

Hemma igen

Efter tolv dagar fick Fanny flytta till hemsjukhuset i Norrbotten.

– Jag hade en fruktansvärd hemlängtan och kände mig ledsen och uppgiven. Som tur var kunde mamma och min sambo turas om att sova med mig, både i Uppsala och senare på Sunderby sjukhus.

När Fanny åkte hem igen var hon 14 kilo lättare, eftersom hon knappt klarat av att äta. Hon tog sig fram med hjälp av rullator och kände sig väldigt svag då musklerna börjat förtvina efter de stillaliggande veckorna.

Några dagar efter hemkomsten knackade det på hos Anita.

– När jag öppnade dörren stod Fanny där, säger hon och ler.

Trots operationsärret, viktnedgången och den långa sjukhusvistelsen hade barnbarnet tagit sig till mormor på egen hand.

– Jag blev så glad att jag började skratta. Samtidigt var jag nära att börja gråta.

Anita vänder sig mot Fanny och ler.

–Den här flickan är så stark och tuff! Och jag var väldigt rörd, det var fint att krama henne igen, säger mormor Anita.

Kommit in i klimakteriet

Men för Fanny är det inte över ännu. Hennes cancer är kronisk och ingen vet riktigt hur den kommer att bete sig. Kommer den alls tillbaka? Och när i så fall, om den gör det?

– Jag tror att den kommer tillbaka, men det kan bli om ett år eller om 20 år. Just nu får jag cellgifter för att förhoppningsvis ta död på eventuella kvarvarande cancerceller och det är cytostatikan som gör att jag får ont i lederna och tappar hår, säger Fanny och pekar på stolen hon nyss satt på.

Där ligger ytterligare en hårtuss som lossnat.

Fanny har dessutom kastats rakt in i klimakteriet och någon hormonterapi kan hon inte få eftersom hennes cancer är östrogenkänslig.

Det är tufft med vallningar, men Fanny säger att det går att stå ut med. Något som kan bli tuffare i framtiden är vetskapen att hon aldrig kan få biologiska barn.

– Just nu har fokus varit på överlevnad, men längre fram kan det säkert bli en sorg att bearbeta. Det är inte bara min hälsa som tagits ifrån mig, det har även många framtidsdrömmar och planer.

Oviss framtid

Fanny vill berätta sin historia för att hon själv saknat berättelser om andra unga med cancer. Via Facebookgrupper för cancerdrabbade har hon kommit i kontakt med en annan yngre kvinna som har samma diagnos som hon själv.

– Det betyder jättemycket att kunna bolla tankar med någon som varit med om samma sak.

Det var mormor Anita som tyckte att Fannys historia borde berättas i Allers. Hon tog därför kontakt med tidningen och berättade det för Fanny först efteråt.

– Jag visste att Fanny skulle gå med på det. Jag tycker att Fanny, hennes mamma som varit ett stort stöd och sjukvården ska hyllas. De gör det så bra, allihop, säger Anita som gläds över att Fanny i dag mår så pass bra att de kan umgås precis som de brukar.

Den här trion åker ofta på bilbingo tillsammans, och alla gillar loppisar.

– Och vi hälsar gärna på hos mormor och äter hennes goda palt och fikabröd. I sommar sitter vi i mormors fantastiska trädgård och njuter av allt vackert, ler Fanny.

Hon har flera omgångar kvar av cellgiftsbehandlingar, men mellan dem planerar Fanny in roliga saker att göra. Och i den här familjen gör de det mesta tillsammans.

– Efter allt som hänt, när vi alla kastades in i den här cancerresan, har vi kommit ännu närmare varandra – om det nu är möjligt, ler Fanny.

I sommar hoppas hon få många stunder i mormor Anitas trädgård. Där finns kaffet, blommorna och tryggheten som alltid funnits mellan de tre generationerna.

Framtiden är fortfarande oviss.

Men en sak vet de säkert: De kommer att möta den tillsammans.