Jans sjukdom hotade både hans liv och hans äktenskap: ”Jag kände inte att jag var bra på någonting längre”

Ett friskt hjärta slår mellan 60 och 100 slag per minut. Att det fortsätter så hela livet tar vi lätt för givet, för varför skulle det plötsligt förändras?

När 62-årige Jan Haugaard Jensen inte kunde hänga med i sin svågers tempo när de jobbade med ett snickeriprojekt ihop, antog han bara att han var i sämre form än han trott.

– Jag minns att jag blev andfådd, jag trodde att det var dålig kondition, men det måste ha varit hjärtat som var på väg ner i aktivitet, gissar Jan.

Det är nu tolv år sedan. I dag vet han inte vad som har orsakat hjärtproblemen, bara att de gradvis har blivit värre.

– Jag tänkte aldrig så mycket på det, utan anpassade mig bara. Jag trodde inte att det kunde vara allvarligt, säger Jan som först tio år senare insåg att det var hjärtat som var problemet.

Tecken på hjärtsvikt

För två år sedan genomgick Jan strålbehandling mot prostatacancer, och med bara en behandling kvar såg han fram emot att bli friskförklarad.

Men vid ett av de sista besöken på sjukhuset tog han ett blodprov som visade tecken på hjärtsvikt.

Jan berättar att han inte riktigt förstod allvaret i situationen när han skickades direkt från canceravdelningen till kardiologavdelningen, där flera blodprov och en röntgen av hjärtat följde.

Han minns till och med att han skämtade med kardiologen, som gav honom resultaten morgonen därpå.

– Slår det som det ska? frågade Jan, som också minns att kardiologen inte svarade direkt.

I stället säger han att en del av Jans hjärta är förstorad. Muskeln kan inte dra ihop sig som den ska, och därför minskas hjärtats pumpförmåga till 15–18 procent av det normala.

Jan vill veta hur orolig han ska vara och ber läkaren att inte linda in svaret.

– Då säger han att härifrån kan vi bara ta tolv timmar i taget, säger Jan, som är så chockad att han inte minns mer av vad som sägs.

”Nu förlorar jag honom”

Det gör däremot hans hustru sedan 38 år, Susanne, som alltid står vid hans sida.

– Jag tänkte, att nu förlorar jag honom. De sa att hans hjärta kunde stanna nu eller i morgon. Det var svårt att veta, säger Susanne som låg vaken av oro i många nätter efteråt.

Innan Jan får lämna sjukhuset blir han sövd så att läkarna kan chocka hans hjärta med en defibrillator.

Sedan skickas han hem med ett meddelande om att han måste ringa ambulans om han får hjärtflimmer.

Det händer några gånger, men det är inte samtalen till larmcentralen som stör Jan. Det gör däremot den nya verkligheten som hjärtpatient som han plötsligt befinner sig i.

Allt stannade upp

När Jan fått en förklaring till varför han blir andfådd så snabbt, känner han hur sjuk han egentligen är.

– På morgonen blir jag yr när jag torkat benen efter badet, säger Jan, som till slut förstått att det han bortförklarade som dålig kondition egentligen beror på att hjärtat inte pumpar tillräckligt bra.

På läkarnas uppmaning försöker Jan ta det lugnare, men det är lättare sagt än gjort. Han och Susanne har till exempel tre barnbarn som har svårt att förstå att deras farfar är sjuk.

– Tidigare lyfte jag upp dem och gav dem en ordentlig kram när de kom på besök, men jag har fått säga till dem att jag bara inte orkar längre.

Jan säger att han aldrig är rädd för att dö. Det som verkligen skrämmer honom är att inte längre vara till någon nytta. Han är van vid hårt fysiskt arbete, så när han var tvungen säga upp sig från jobbet på tapperiet påverkade det hans självkänsla.

– När jag fick veta att jag inte skulle bli frisk, sa jag upp mig, och sedan var det som om allt stannade upp. Jag hade väldigt svårt att acceptera att jag inte kunde göra samma saker som tidigare. Jag kände inte att jag var bra på någonting längre.

När hans tankar blev för dystra sökte han skydd i sin verkstad, eftersom han ville skona Susanne som själv hade gått igenom depression tidigare.

– Det är alltid lättare att vara tyst, förklarar Jan.

Men det hade han inte behövt vara om det hade varit upp till Susanne, för hon var väl medveten om att han hade det svårt.

– När man har varit gift i så många år som vi har, läser man nästan varandras tankar, säger Jan.

Och ändå inte. För vad Jan inte visste var hur ont det gjorde i Susanne när han drog sig undan från henne.

– Det är inte roligt att se sin man bara bli sämre och känna att han inte är värd något. För mig är han precis densamme som han alltid har varit, säger Susanne, som utan framgång sökte upp Jan i verkstaden och försökte prata med honom om vad som var fel.

Satte ord på det

I takt med att Jan mer och mer slöt sig inom sitt skal växte avståndet mellan honom och Susanne.

Därför insisterade hon på att han skulle acceptera sjukhusets erbjudande att träffa en hjärtpsykolog, och hon följde med honom varje gång.

– Susanne ville inte att jag skulle lämna jordelivet med något osagt. Samtidigt behövde vi någon som kunde hjälpa henne att förstå vad jag gick igenom, förklarar Jan, som upptäckte att han tyckte det var lättare att sätta ord på allt när de satt mittemot psykologen.

– Hon var så jordnära. Jag hade fullt förtroende för henne, och man måste öppna sig annars får man inte ut något av det, och det är helt enkelt lättare när det är någon utifrån, förklarar Jan.

Hjärtpsykologen förhörde sig också om hur det var med Susanne, som erkände att hon saknade mer fysisk närhet.

– Så hon föreslog att vi skulle ligga tätt tillsammans och hålla om varandra lite varje dag. Hon sa också åt mig att inte vara en mamma för honom och påminna honom om saker, som att ta medicinen, säger Susanne som tog till sig psykologens råd.

I dag är Jan övertygad om att besöken hos hjärtpsykologen har räddat hans äktenskap.

– Annars hade det nog slutat med att vi, som så många andra, tappat bort varandra och sagt att då kan vi väl lika bra skilja oss.

Men som tur var gick det inte så långt, och Susanne tillägger att hon och Jan fortsätter sina samtal.

– Han har svårt att visa sina känslor, men han har blivit bättre på det. Vi pratar fortfarande om allt, bara på ett annat sätt.

Artikeln publicerades ursprungligen i Familie Journal som är en del av Aller Media.