Jenny, 38, förlorade vårdnaden om sina barn: ”Jag ville inte bli fri, jag ville sitta i fängelse”

Solen lyser från en klarblå himmel när de strosar omkring i Kristianstad. De kramas, håller varandra i handen och pussas. Nykära är ordet.

För 38-åringarna Jenny och Peter Chmura är våren inte bara början på årets bästa tid, det är början på deras nya liv tillsammans.

– Vi vill ha arbeten som vi kan försörja oss på, köpa hus, ta körkort och skaffa bil, något som är självklart för många, men inte för oss.

– Och så vill vi ha en bebis tillsammans, skrattar de och berättar att de nyligen har gift sig.

Målet är ett ”Svenssonliv”. Det som förknippas med något tråkigt och enformigt, och som många vill komma bort ifrån. Men som de i stället vill uppnå.

– Det skulle vara underbart, säger Jenny och tittar på Peter som nickar instämmande.

– Sedan vill jag få bra kontakt med mina två yngsta barn. Den ena, en son, bor hos sin pappa och den andra, en flicka, bor i ett familjehem inte så långt härifrån, säger Jenny.

Glädjeämnet är att hennes äldsta son, Lexus, 18, bor hos henne och Peter.

Brokig livshistoria

Jenny och Peter delar en historia av droger, kriminalitet och fängelsevistelser. Nu säger de båda nej tack till det gamla livet, väl medvetna om att Svenssonlivet inte kommer över en natt. Och att fallgroparna är många.

– Fängelsestraffet för tre år sedan var det bästa som kunde hända mig. Det blev vändningen, säger Jenny och smuttar på kaffet när vi sitter i parets källarlägenhet i Kristianstad.

– Detta är tyvärr det enda boende man kan ha så länge som det är socialen som betalar.

Jenny har en brokig och krokig livshistoria. Ibland är det svårt att hänga med på resan mellan Blekinge, Småland, Skåne och Halland där hon bott på olika platser.

Adhd-diagnosen, som hon fick i vuxen ålder, tror hon är anledningen till att hon som barn och tonåring kände sig utanför och hade svårt att få vänner. Det ledde till ett aggressivt beteende.

– Jag slogs ofta, både i skolan och på fritiden. Jag behövde få ut frustrationen, säger hon.

Att hennes föräldrar gått skilda vägar strax innan hon började skolan gjorde inte saken lättare. Hon växte upp med sin mamma som gjorde sitt bästa, men det räckte inte.

– I tonåren var jag oerhört rastlös och mådde riktigt dåligt.

När hon var 15 år blev hon tillsammans med en kille som introducerade henne till amfetaminets värld. Kick­arna från drogen gjorde henne lycklig, bekymren försvann och hon mådde riktigt bra.

– Det var som om jag hade hittat hem!

Skolan blev förstås lidande. Jenny drömde om att bli frisör och försökte komma in på programmet på gymnasiet. När inte det gick valde hon amfetaminet på heltid.

Hon sålde droger för att kunna få råd med sitt missbruk och hon blev känd av socialtjänsten.

Jenny blev LVU-placerad (lagen om vård av unga) och hamnade senare på Sis-hem i Lund, för att snart komma ut och fortsätta med sitt gamla liv.

Men så en dag märkte hon att hennes kropp ändrade sig. Graviditetstestet var positivt.

Ville vara mamma

Lexus föddes och det var omtumlande. Jenny var 20 år och kunde inget om att vara mamma.

– Jag visste till exempel inte att det fanns modersmjölksersättning när jag inte kunde amma.

Mammarollen gjorde att hon slutade med drogerna, för hon ville vara en bra mamma. Men hennes dåvarande sambo fortsatte att sälja från deras hem.

– Jag försökte stoppa det, men han brydde sig inte.

Det blev orosanmälan och när livet kärvade kom Jennys återfall som ett brev på posten. Första fängelse­domen kom 2009 för häleri.

Hennes pappa fick bli familjehem åt Lexus medan hon avtjänade sina sju månader i fängelse. Därefter skulle det bli ändring och hon var drogfri under en lång period. Tills hon träffade mannen som skulle bli pappa till hennes andra barn, en son som nu är 13 år.

Den nya relationen blev stormig och våldsam. Jenny fick skyddat boende under en period efter att hon blivit misshandlad. Sambon häktades, för att senare dömas till ett års fängelse.

I slutändan blev det ändå pappan till barnet som fick vårdnaden eftersom Jenny blivit bostadslös. Sonen var då två år.

– Jag grät från morgon till kväll, ingen kan förstå hur det är att skiljas från sitt barn på det sättet. Då återföll jag till drogerna, säger hon.

Dottern togs ifrån henne

Från att ha bott i Småland fick hon ett nytt boende i Blekinge. Samtidigt sjönk hon djupare ner i drogträsket och blev utan bostad. Hon träffade en ny man och blev gravid.

– Direkt när jag fick veta att jag var gravid kämpade jag med socialtjänsten för att få hjälp mot mitt missbruk. Dessutom fick jag fly från mannen som var far till barnet eftersom jag blev misshandlad. Hade jag fått hjälp då, eller redan när jag lämnade min näst yngsta sons pappa, då hade jag aldrig gått tillbaka till drogerna.

Dottern, som nu är tio år, föddes ungefär två månader för tidigt.

– De tog henne ifrån mig direkt, berättar Jenny med sorg i rösten. Jag bönade och bad att jag skulle få behålla henne och jag var beredd att gå med på vad som helst.

Hon berättar att hon alltid varit drogfri när barnen fötts. Det är när barnen separerats från henne hon har återfallit i missbruk. Hon säger att barnen alltid har varit hennes främsta prioritet och att hon egentligen ville vara den mamma de förtjänar.

– Jag ville inte ta droger, jag ville ta hand om mina barn och jag har aldrig använt droger när de varit hos mig, poängterar hon.

Jenny både förstår och inte förstår myndigheternas agerande.

– Jag har bett om hjälp för att kunna bli drogfri och vara en bra mamma. Den hjälpen har jag inte fått, utan i stället har jag förlorat vårdnaden om två av mina barn. Jag förstår att socialtjänsten jobbar för barnens bästa och att de inte ska leva med föräldrar som missbrukar. Men om jag fått hjälp vid rätt tillfälle hade jag inte återfallit till drogerna, utan i stället tagit hand om mina barn.

Jenny var placerad på LVM-hem, som är tvångsvård av missbrukare, när dottern föddes.

– Där placerades jag i slutet av graviditeten. Det hade varit bättre om jag fått hjälp direkt.

Välkomnade fängelsestraffet

När hon kommit ut från LVM-hemmet blev det ett nytt återfall och under tiden hade även äldsta sonen Lexus placerats i familjehem.

– Det kändes som om jag var på väg mot en avgrund, det fanns inget stopp.

Jenny hade träffat en ny man och sålde droger för att kunna finansiera sitt eget drogberoende. Hon blev misshandlad och fick på nytt skyddat boende.

Det blev mer droger och en ny relation. Hon bodde med sin nya partner på ett hotell i Halmstad och hanterade stora mängder droger, ovetande om att polisen hade spaning på dem.

En vårdag 2022 stormade poliserna in i deras rum.

– Såklart att man blir överraskad och rädd, säger hon. Jag förstod att spelet var över och nästa fråga jag ställde mig var hur långt fängelsestraff jag skulle få.

Men i samma stund som polisen satte handklovarna på Jenny kom en helt annan känsla.

– Mitt gamla liv var över, nu skulle mitt nya börja. Det kan låta konstigt men den känslan var faktiskt behaglig. Jag såg en väg ut ur den onda spiral jag levt i nästan hela livet.

Hon anhölls och häktades för innehav av 1,3 kilo amfetamin, som på gatan var värt drygt en kvarts miljon kronor.

Jenny berättar att hennes advokat sa att han kunde få henne fri eftersom det inte fanns tillräckliga bevis för att hon var inblandad i försäljningen av drogerna.

– Men jag ville inte bli fri. Jag ville sitta i fängelse, bli drogfri och kunna starta ett nytt liv när jag kom ut. Det enda jag önskade var ett fängelsestraff på högst två år eftersom jag då skulle få rätt till behandling. Att få straffet sänkt var enda anledningen till att vi överklagade till hovrätten, men de fastställde fängelsestraffet till tre år. Jag var ändå nöjd.

Fick en adhd-diagnos

Jenny placerades på anstalten Hinseberg utanför Örebro, ett av två högriskfängelser för kvinnor i Sverige.

Tiden ägnades mycket åt studier för att läsa in gymnasiebetygen. Hon hann tänka igenom sitt liv och framför allt det nya liv hon ville leva när hon avtjänat sitt straff. Jenny skrev brev till sina barn och fick bra kontakt med Lexus.

– Vi pratade mycket när jag satt i fängelse.

Hon kände också att hon blev en ny människa på många sätt. Hennes självförakt började ge med sig.

– Jag kunde förlåta mig själv, och framför allt tycka om mig själv. När jag dessutom utreddes och fick min adhd-diagnos, ja då föll ännu fler pusselbitar på plats. ­Diagnosen förklarade många av de felaktiga val jag gjort i livet, inte minst mitt val av de män som misshandlat mig. Det var en läkeprocess som var smärtsam.

I april 2024 klev hon ut genom fängelsegrindarna, villkorligt frigiven efter att ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Redo för det nya livet som direkt hade en del utmaningar, inte minst jobb och bostad.

– En sak är jag hundra procent säker på – jag ska aldrig hamna där jag var tidigare. Jag har skrivit brev till min 13-årige son och förklarat varför mitt liv blev som det blev, men att han ska veta att jag alltid har älskat honom. Min största önskan är att han kan förlåta mig, att vi kan träffas och få en bra relation. Detsamma gäller förstås med min dotter.

Mötte kärleken

Förra hösten satt hon och skrollade på Facebook och råkade se Peter bland sina vänner i flödet. De har känt varandra sedan många år tillbaka, när de båda var en del av det kriminella livet. Efter att ha avtjänat ett fängelsestraff hamnade Peter på KRIS (Kriminellas revansch i samhället) i Sundsvall för att starta ett nytt liv.

Det var där han befann sig när Jenny skrev till honom.

– Jag blev glad eftersom jag varit kär i henne sedan lång tid tillbaka, berättar Peter.

Meddelandena på messenger blev alltmer intensiva och de kom fram till en sak: Ingen av dem ville återvända till det gamla livet.

Efter ett tag satte sig Peter på tåget ned till Kristianstad dit Jenny hade flyttat med sin son.

– Jag fick genast bra kontakt med Lexus och jag känner mig som en pappa för honom, säger Peter.

Så det fanns inget att tveka över – de bestämde att de skulle gifta sig. Det skedde på alla hjärtans dag när Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad bjöd in till spontan­bröllop.

– Nu är vi redo att börja vårt nya liv, säger de och strålar ikapp med vårsolen.