Louise Hoffstens son Adrian var hemmasittare: ”Jag ville inte längre leva”

Det är varmt, familjärt och hemtrevligt i familjen Hoffsten Bratts grön­målade hus i charmiga Enskede Gård, Stock­holm. Här har artisten Louise och skådespelaren Dan bott sedan deras son Adrian, 22, bara var något år gammal.

Adrian var ett mycket efterlängtat barn, inte minst med tanke på att det inte var säkert att Louise som MS-sjuk skulle kunna få barn.

– Läkarna sa att kvinnor med MS påverkas olika under en graviditet och jag blev tvungen att sluta med bromsmedicinen, vilket gjorde att jag mådde sämre än någonsin. Men det var det värt, säger Louise och stryker handen över Adrians arm.

Efter många år av oro, stress och ångest råder nu åter harmoni i huset. Adrian har mot alla odds tagit studenten och hela familjen tackar Gud att skoltiden är över.

Fylldes av tomhet

Allt började den första höstdagen i årskurs sex. Adrian ville plötsligt inte gå till skolan.

– Allt blev bara grått. Jag såg inte fram emot något och fylldes av tomhet och ett slags ångest, en känsla som jag inte kände igen sedan tidigare. Jag hade svårt att sätta ord på vad det var jag kände och kunde därför inte prata med mina föräldrar, säger Adrian.

Han blev mobbad i skolan, men tror inte att det var den främsta orsaken till att han inte ville gå dit. Allt kändes bara så meningslöst. 

När Adrian gång på gång blev påmind både av skolpersonal och föräldrarna om att alla barn har skolplikt och att han inte kunde stanna hemma kändes det överväldigande, dels den sociala pressen, dels den akademiska.

– På den tiden såg jag på mina föräldrar som mer eller mindre fiender. Jag kände sådan press, ett konstant tjatande om vikten av att gå till skolan och betygen blev ett enormt stressmoment för mig. Bara tanken på något som hade med skolarbete att göra kunde utlösa en panikångestattack.

Fick hoppa över lektioner

Vad Louise och Dan inte kände till var att Adrian redan hade uppvisat en förändring i skolan. Eftersom han kunde bryta ihop så fort han kom in i ett klassrum förstod lärarna att man behövde införa åtgärder.

– Bland annat kunde jag få gå till ett speciellt rum som jag kunde vila i när allt kändes övermäktigt. Dessutom kunde jag få lyssna på musik, vilket fick mig att bryta alla mörka tankar. Lärarna insåg att jag behövde de där stunderna för att varva ner.

En annan anpassning som gjordes var att Adrian fick hoppa över vissa ämnen eller lektioner.

– Framför allt fick jag skippa ett visst antal lektionstimmar varje vecka, dessa timmar togs främst från de ämnen jag hade lätt för.

Eftersom Louise, som främst har sina spelningar under sommaren, och Dan, som spelar teater på helger eller lägger speakers i sin studio i källaren, ofta var hemma hade de koll på sin son. Dan beskriver det som att det blev ett slags bubbla.

– Alla gick hemma och nötte på varandra. Bråk låg i luften och ingen av oss fick andrum. Samtidigt var det skönt att ha koll och finnas där för honom när han mådde som sämst, säger Dan och Louise håller med.

– Kanske är det en flykt, men mina spelningar var ett andrum för mig. Musiken är min medicin, då tänker jag varken på strul hemma eller min sjukdom, då är jag artisten Louise.

Dan kan förstå sin fru, som skådespelare går han bokstavligen in i sina roller och menar att det är en underbar känsla att spela teater, främst för att han får gå in i en annan värld.

Dessa andrum var väldigt sköna, men tillfälliga. Väl hemma igen fortsatte kampen.

Tuff tid med spelberoende

Adrians skolfrånvaro ökade och den mesta tiden hemmavid tillbringades framför datorskärmen, vilket ledde till fler bråk eftersom det inte uppskattades av föräldrarna. 

För Adrian var spelandet, precis som jobbet för Louise och Dan, en flykt från verkligheten och han kan i dag medge att han var beroende. 

Adrian har senare stängt in alla sina spelapparater i källaren och menar att det är skillnad på bruk och missbruk. Han vill aldrig tillbaka till den där tiden igen.

Skolsköterskan tipsade Adrian om att ta kontakt med ungdomsmottagningen och där började han prata med en terapeut regelbundet.

– Ett tag mådde jag bättre, men på högstadiet nådde jag toppen av antalet frånvarotimmar. Jag gick endast dit någon dag i veckan och när jag mådde som sämst, i årskurs åtta, ville jag inte längre leva. Det kändes bara som att jag ville hoppa från ett brinnande hus.

Dan tar Adrians hand i sin. Det är så tydligt hur tuff den här kampen har varit för dem alla tre. Han berättar att varken han eller Louise kunde sova och de blev deprimerade, men gjorde allt som stod i deras makt.

– Vi, på samma sätt som Adrian, saknade verktyg och när han struntade i skolan blev vi desperata och drog i varenda halmstrå vi kunde, pratade med läkare och psykologer. Vi gick i terapi som familj, men också var för sig. Louise och Adrian gick också till en psykolog som Louises läkare hade tipsat om, säger Dan.

Louise och Adrian nickar, de berättar hur bra de där samtalen var.

”Hatar MS”

Louises sjukdom hade redan vid anknytningen, när Adrian var liten, kommit emellan dem och under hela sin uppväxt kände sig Adrian arg och frågade varför just hans mamma skulle vara sjuk. 

Han kunde skrika ut att han ”hatar MS!” Men tack vare psykologen fick han ökad förståelse kring sin mammas sjukdom.

Dan säger att orsaken till varför ungdomar inte går till skolan kanske inte alltid handlar om det som händer där, betygen eller kompisarna. 

Få vet vad som händer på hemmaplan. Psykiskt dåligt mående kan bottna i en sjuk förälder, misshandel eller kanske missbruk. Han menar att det är viktigt att se hela bilden och gå till botten med orsakerna i stället för symtomen. 

Även om det hjälpte för Adrian med anpassningar som färre lektioner, eget vilorum eller att ha musik i öronen under lektionstid, så var mötena med psykologer och kuratorer det som förbättrade hans mående.

Adrian fick en remiss till BUP där han fick kontakt med en psykolog vid namn PO, en man som kom att betyda mycket för både Adrian och hans föräldrar.

Mer fokus på måendet i stort

PO var den första av alla som Adrian hade haft kontakt med inom vuxenvärlden som inte enbart fokuserade på frågan: Hur ska Adrian klara av skolan?

– För alla i min omgivning verkade skolan betyda mer än det faktum att jag skulle må bra. Skola, skola, skola… det var det enda som verkade vara viktigt.

Adrian berättar att PO i stället försökte gå till botten med orsakerna till varför Adrian var ledsen och nedstämd. Till en början pratade han inte om skolan alls.

Man kom fram till att det inte bara fanns en orsak till att Adrian var ledsen; det var en blandning av all press utifrån, mobbningen och hans högkänsliga personlighet. 

Dan säger att familjen fått stor hjälp utifrån, både från skolan i form av åtgärder och olika resurser, men också från Ungdomsmottagningen och senare BUP.

– PO var fantastisk. Jag tror faktiskt inte vi hade klarat alla där här åren lika bra utan all hjälp, säger Dan och fortsätter: 

– Men att vi fick all den här hjälpen skulle jag säga till stor del beror på Adrian själv. Han har aldrig varit rädd för att beskriva sina känslor eller säga hur han mår. Det är alltid lättare att få hjälp och bli hörd när man är kommunikativ och har hans personlighet.

Han frågar sig själv vad som
händer med alla unga som inte kan prata för sig. Egentligen ska det
här inte vara barnets ansvar, men i Adrians fall så var det hans överlevnadskraft.

Slagit in dörrar hemma

Dan och Louise vittnar om bråk, uppgivenhet och desperation. 

Flertalet gånger låste Adrian in sig med en kniv eller sax i sin hand och Dan minns hur han fått slå in dörrar till både badrum och Adrians eget rum. Han berättar också hur han kunde sitta med sin skakande son i sin famn.

– Ibland hyperventilerade han av oro, inte minst inför ett prov eller till och med inför enkla vanliga läxförhör.

Är det någon lärdom som Dan och Louise tagit med sig efter dessa tuffa år, i kombination med samtalen med psykologen, är det att backa.

– Att backa är mitt absolut främsta tips till alla föräldrar som har hemmakämpande barn. Sedan måste man ha tilltro till sitt barn och dess förmågor, våga tro på att det jobbiga som barnet går igenom kommer att gå över. Det är viktigt att inte låta sin egen oro skymma barnets behov.

Vändpunkten

Efter första året på gymnasiet, när man såg att Adrian fortfarande mådde dåligt av att gå till skolan och när skolplikten äntligen var över, frågade Dan sin son om han ville ta ett sabbatsår.

– Till en början blev Adrian rosen­rasande. Han reagerade som om vi inte trodde på honom och jag minns hur han skrek: ”Jävla gubbjävel, jag hatar dig!” Men det dröjde bara någon dag och sedan kunde man se hur axlarna verkligen sjönk på honom. Han blev så lättad. Det blev ett kvitto på vilken enorm stress han upplevde av skoltvånget.

Sabbatsåret blev den stora vändpunkten. Adrian mognade, mådde mentalt bättre och framför allt – alla tre kunde åter mötas i samtal. Han reste runt i världen, jobbade och inte minst, klättrade.

– Klättringen har varit en fristad för mig under hela skolgången, en plats där jag kunde återhämta mig från all press.

Adrian gick aldrig tillbaka till sitt gamla gymnasium utan började om från början. Denna gång på ett transportgymnasium med inriktning på mc. På något märkligt sätt tog han sig igenom gymnasiet trots att frånvaron var hög.

När dagen för studenten väl var kommen beskriver Louise och Dan en skakad son.

– Vi mötte en kille som var så glad och lycklig, men samtidigt så rädd. Studenten var ett mål som Adrian så länge hade haft i sikte. Nu var plötsligt skolan över, nu började livet. Adrian blev överväldigad av alla känslor han drabbades av, säger Dan.

Jobbar på skola

Ironiskt nog är Adrian tillbaka i skolvärlden igen, dessutom på samma skola som han en gång själv gick i, och märkligt nog är han kollega till en av de killar som mobbade honom under skolåren. 

Som pedagog möter Adrian elever, barn som han själv, som inte riktigt passar in i skolans fyrkantiga värld.

Adrian säger att han i dag mår fantastiskt bra. Han äter antidepressiv medicin och har fortfarande deppiga perioder, men nu vet han att det går upp och ner.

– Jag har ett stort socialt nätverk, en underbar flickvän och känner
att jag trivs på mitt jobb där jag också kan ha betydelse för andra på grund av min egen tuffa skolgång. ”Nothing is a waste”, som mamma brukar säga. Allt man går igenom kan man ha användning av.

Han säger att livet är större än när han låg på rummet och ville dö. Livet är större än bara skolvärlden. 

Gillar blues som sin mamma

Just nu är musiken hans allt. Han älskar det kreativa uttrycket. En vändpunkt i relationen mellan son och mor blev den dag när Adrian som 19-åring kom hem och frågade sin mamma om hon kunde lära honom sjunga.

– Vi har hittat tillbaka till varandra genom musiken. Det hade varit häftigt att kunna livnära sig på den och samtidigt behålla friheten. Hela livet har jag försökt att distansera mig från att gå i mammas fotspår eller vara artisten Louise Hoffstens son.

Men när han nu sitter och lyssnar på sina egna låtar så hör han:

– Jag är ju hennes son, de är såå bluesiga. Jag vill inte åka snålskjuts på mina föräldrars bedrifter, sam­tidigt är jag ju ett nepobarn och att nyttja kontakter kanske inte be­höver vara fel.

Sociala medier bidrar till hemmasittande

Förutom rådande betygssystem och press från skola och föräldrar tror familjen att sociala medier är en starkt bidragande orsak till det ökade antalet hemmasittande barn. 

Det skrämmer Adrian vilket beroende det kan skapa, vad det gör med ens syn på världen och hur det påverkar ens koncentrationsförmåga och psykiska hälsa.

– Jag har kompisar som hellre sitter hemma och tittar på Tiktok eller spelar dataspel än går ut och hänger med vänner i verkliga livet. Många av dem lider av ångest, ätstörningar och psykisk ohälsa och jag är helt övertygad om att orsaken är Tiktok eller social medier, säger han och fortsätter: 

– Grejen är att man bara blir ännu mer ensam och sårbar av att skrolla på sin telefon.

Att gå ut och berätta om sin
situation offentligt, bland annat i boken Skolans hemmakämpare (Motivationslyftet) har känts viktigt för familjen, för att visa de hemmakämpande barnen och deras föräldrar att de inte är ensamma.

– Det finns de som upplever
samma sak som jag och jag menar att det finns hjälp att få, i form
av elevhälsoteam och terapi. Dessvärre finns det fortfarande ett stigma kring att gå i terapi. Jag avdramatiserar gärna det där.
Tack vare min psykologhjälp och de verktyg jag fick med mig klarade vi oss som familj ändå igenom skolåren.