Malin, 33: Det var inte mamma som var elak – det var sjukdomen

Det är eftermiddag hemma hos Ingela i Stråtjära. Barnbarnen springer mellan glasaltanen och gräsmattan. Skratten studsar mellan väggarna och barnen busar. På ett bord står kaffekoppar framdukade och en skål med jordgubbar och mörk choklad skickas runt. 

Ingela lutar sig tillbaka i stolen medan hennes dotter Malin reser sig för att hämta termosen med kaffe från köket.

Mor och dotter har tillsammans gått igenom en tid där träningen tog kontroll över Ingela och påverkade en hel familj. I dag föreläser de tillsammans för att hjälpa andra i liknande situationer. 

De vill prata öppet om ätstörningar och om hur man kan bli frisk igen. För det går, bara man ber om och får hjälp, förklarar Malin.

– Det är fortfarande lite overkligt att vi under så många år inte fikade ihop. Jag kan inte minnas det alls, säger Malin medan hon tar ytterligare en jordgubbe och fyller kopparna med kaffe.

Ingela nickar. Hon vet precis vad dottern menar.

– Jag satt alltid med vid middagarna, men jag åt sällan. Jag sa att jag ska träna så jag äter senare, det var min ursäkt vilket bidrog till att det tog lång tid innan någon reagerade.

Hon säger det utan dramatik. Nästan sakligt, som om hon pratar om någon annan. Och på sätt och vis gör hon det. Den Ingela som då levde på träning, kontroll och allt mindre mat är svår att känna igen i dag.

Kroppen sa stopp

Allt började när hon var 27 år. Hon har alltid tränat mycket och fick en idé att anmäla sig till Tjejmilen. Det blev ett mål, där hon dessutom kunde få en stund för sig själv.

– Träningen gav mig lugn. Jag kände mig stark och fokuserad. Och så märkte jag att när jag inte åt mat gick träningen lättare och lättare.

Men det var bara till en början. Efter ett tag blev träningen tyngre. Ingela åt väldigt lite och till slut sa kroppen stopp. Energin räckte inte längre till, men i stället för att äta mer fortsatte hon att äta mindre.

Det fanns inget som fick henne att tänka att hon höll på att bli sjuk. Hon hade inte uppenbar bulimi, anorexi eller hetsätning. Hon hade inga kroppskomplex och ville inte banta. Hon stod inte framför spegeln och hatade sin kropp.

– Jag tänkte inte att jag svälte mig. Jag tänkte att jag var disciplinerad. Duktig. Stark.

Maken blev medberoende

Samtidigt fortsatte vardagen hemma. Ingela lagade mat varje dag. Hon planerade middagarna, handlade, stod vid spisen och serverade familjen. Allt såg normalt ut – på ytan. Men något förändrades långsamt.

– Jag tappade känslan för vad som var en normal portion. Jag kunde steka tio köttbullar åt min familj. Eftersom jag inte åt själv visste jag inte längre vad som krävdes för att mätta en vuxen och två barn.

Barnen klarade sig, men hennes man gjorde det inte. Han fick för små portioner och blev medberoende, trots att han själv inte hade några problem med maten.

– Min pappa lät oss barn äta, och tog mackor själv, säger Malin.

Stämningen hemma var spänd. Malin minns sin mamma som sträng och kommer framför allt ihåg hur hon aldrig fick stöka till. Inga leksaker fick spridas över golvet, inget kladd, inget bakande. Huset skulle alltid vara i ordning.

Efter ett tag slutade Malin att ta hem kompisar. De sa att hennes mamma alltid var sur och ville inte heller komma dit.

När Malin följde med kompisar hem och såg hur de fick leka fritt blev hon alldeles häpen. Ett konkret minne är när en vän vände en hel leksakslåda med klossar upp och ner.

– Jag minns att jag tänkte: Är det så här man får göra?

Minns sin mamma som arg

För Malin och hennes storebror blev farmors och farfars hem en frizon. Där fick de leka som barn, baka sockerkaka och fika tillsammans.

– Klart att jag tänkte: Varför får vi göra det här hos farmor och farfar, men inte hemma hos oss? Jag förstod ingenting.

Malin minns sin mamma som arg, och hur hon tidigt lärde sig att läsa av hennes humör. När Ingela blev arg och Malin frågade hur det var, fick hon till svar en mamma som gick iväg och smällde igen dörren.

Ingela ser ner i kaffekoppen när Malin berättar. 

– Det gör ont att höra. För jag var inte arg egentligen. Jag var utmattad. Av att inte äta och av att träningen tog över mitt liv och kontrollerade allt.

Malin fyller i:

– Det var ätstörningen som tog över. Den styrde beteendet totalt. Det var inte mamma som var elak och arg. Det förstår jag i dag.

Ingela berättar hur maten blev något hon planerade i detalj, men ändå tappade greppet om. Hur ångesten kom när hon inte kunde styra situationen.

– Om jag var bortbjuden och inte visste vad som skulle serveras blev det kaos i mig. Jag kunde äta pizza, men mådde fruktansvärt dåligt efteråt. Inte för att jag tänkte på vikten, utan för att jag tänkte att det påverkade min träning.

Ingen i familjen satte ord på det. Inte ens Ingela själv. Men till slut sa en vän ifrån.

– Hon sa att det här inte var okej.

Samtidigt satte Malins pappa ner foten.

– Han sa att om jag inte sökte hjälp skulle han lämna mig. Att en dag skulle väskorna kunna stå packade i hallen.

Det blev ett uppvaknande. Ingela började se hur hela familjen hade anpassat sig efter hennes sjukdom.

– I efterhand har jag sett bilder där även min man var smal. Mina barn vågade inte ta hem kompisar eftersom jag ofta var irriterad.

Ingela ringde själv till sjukvården och bad om hjälp. På 90-talet fanns inte samma stöd som i dag och hon fick själv söka sig fram.

– Jag insåg att jag behövde hjälp. Jag hade en familj som jag inte ville förlora.

I dag är Ingela fri

Behandlingen var tuff. Matdagbok. Bestämda tider. För Ingela blev det ett uppvaknande. Hon kunde äta, få energi och fungera utan att träningen styrde allt. 

Samtidigt fanns rädslan kvar – rädslan för att missa en måltid, för att falla tillbaka.

Men långsamt började något förändras. Ingela återfick sitt liv.

– I dag är jag fri. Jag äter som vanligt och tränar för att må bra. Orkar jag inte, tränar jag inte. Det tog många år att komma hit.

Mammans beteende gjorde inte att Malin utvecklade en egen ätstörning. Däremot tror hon att uppväxten påverkade henne på andra sätt – i form av ett starkt prestationsmönster.

Det handlade inte om relationen till mat och kropp, utan om att växa upp med en mamma som hon stundtals var rädd för. En mamma som hon tog ansvar för att inte göra upprörd, och som hon upplevde som oberäknelig.

– Jag har alltid haft ett duktig-flicka-beteende. Jag tävlade bara med mig själv. Allt handlade om att prestera och om att få beröm av mamma.

I efterhand har en kurator beskrivit det som kompensation. Som barn sökte Malin inte tröst eller omsorg, utan bekräftelse genom att prestera.

Självständig tidigt

När Malin ser tillbaka på sin uppväxt i dag beskriver hon den inte som olycklig, men som anpassad. 

Hon lärde sig tidigt att läsa av stämningar – att känna in när det var läge att ta plats och när det var bättre att dra sig undan. Hon blev självständig tidigt, inte av fri vilja, utan av nödvändighet.

– Jag var duktig på att klara mig själv. Jag behövde inte så mycket. Jag tog inte så mycket plats.

Det dröjde långt in i vuxenlivet innan hon började förstå hur mycket uppväxten hade format henne. Hur prestationskraven inte bara handlade om ambition, utan om ett mönster som vuxit fram i ett hem där kontrollen styrde och känslor sällan fick ta plats.

– Jag har fått lära mig i efterhand att vila i att vara tillräcklig. Det låter enkelt, men det har varit bland det svåraste jag gjort.

Terapin blev en frizon

Terapin blev en plats där Malin kunde sätta ord på det hon burit på, utan att behöva skydda sin mamma. Där kunde hon för första gången vara både dotter och individ.

Ingela har följt den processen från sidan, med både skuld och respekt.

– Jag kan inte göra de åren ogjorda. Men jag kan finnas här nu. Och jag kan ta ansvar för det som var.

– Vi har hittat ett nytt sätt att vara mamma och dotter på. Ett vuxet sätt.

I dag arbetar Malin som verksamhetsledare på Frisk & Fri, och tillsammans föreläser hon och Ingela om sina erfarenheter.

– Det viktigaste är att skilja på personen och sjukdomen. Det var inte jag som var arg. Det var sjukdomen som gjorde mig sådan.

Vardagen ser annorlunda ut nu. Ingela lagar fortfarande mat – och nu äter hon också. Barnbarnen får baka, stöka och ta plats.

Runt bordet är det liv igen. Skratt, fika, rörelse. Ingela reser sig, tar fram mer kaffe och sätter sig ner igen. Hon tar själv en jordgubbe.

– Det här är mitt liv nu. Ett liv där träningen inte styr allt.

Malin ser på sin mamma. Det tog många år, men de sitter här nu, tillsammans.

– Det är inte perfekt. Men det är vårt. Och det är levande.