Mathias sambo dog på BB: ”Vi skulle ju åka hem ihop”

Det kommer gå bra för dig och lillan, jag älskar dig.

Det var det sista Mathias Andersson sa till sambon Sandra innan hon rullades iväg mot operationssalen. Det hade beslutats om akut kejsarsnitt och Mathias hann inte riktigt greppa vad som hände.

– Sandra bara grät, berättar han. Jag väntade sedan i kanske tio, femton minuter innan de kom med lillan.

I radhuset i Kungsbacka söder om Göteborg, sitter lillan med vid bordet. Hon fyller snart ett år och heter Estelle Andersson Klevheden. Klevheden efter mamma.

Mathias minns dagen då dottern föddes som den finaste stunden i livet, men samtidigt den värsta.

– Allt gick så fort. Från att allt blev kaos dröjde det bara sju timmar… sedan var Sandra borta.

Rätt tid för barn

Mathias och Sandra träffades för drygt fem år sedan. Efter en sushidejt vid havet flyttade de ihop i princip med en gång. Ganska tidigt kom barn på tal. Men Sandra studerade till mäklare och arbetade dessutom heltid på Volvo.

– När hon hade pluggat färdigt började vi snacka om barn på riktigt, säger Mathias. Det var rätt tid kände vi, och efter det gick det väldigt snabbt.

En dag när han kom hem från jobbet tog Sandra fram en kartong från klädmärket Sail racing.

– Jag tänkte: ”Ska jag få en present?”, fortsätter Mathias och ler en aning. Men när jag öppnade lådan låg det en liten body där. Jag blev superglad!

Allt blev kaos

Graviditeten gick som den skulle och dagen före beräknad förlossning kände Sandra att det var dags. De åkte till BB där man insåg att Sandras värden verkade lite konstiga, men allt var fortfarande under kontroll, som Mathias minns det.

Natten gick. Tanken var att Sandra skulle föda vaginalt. Men när svaret på nya prover kom beslutades det om kejsarsnitt.

– Jag bytte om för att få vara med. Men när jag var färdig hade Sandra hunnit bli jättedålig och det ändrades till akut kejsarsnitt, berättar Mathias.

En stund senare satt han med Estelle i famnen. Hans första barn. Men det var inte så här Mathias hade sett det framför sig.

– Hon fick suga på mitt lillfinger. Jag satt sedan där och matade henne. Det kändes jättefint, men det var också chockartat. Det var bara vi och en sköterska i rummet. Jag frågade henne hur det gick med Sandra. Hon visste inte. Jag kände: ”Herregud, jag måste ringa någon.”

Mathias gör en kort paus men fortsätter snart:

– Jag ringde först Sandras mamma som bröt ihop fullständigt. Efter det ringde jag min mamma som åkte och hämtade Sandras mamma. Våra pappor och min syster kom också till sjukhuset. När alla var samlade satt vi fem timmar till och väntade. Det var fullt ös. Alla resurser gick till Sandra.

”Kändes så orättvist”

Men sedan kom ändå beskedet: Sandras hjärta orkade inte mer. Man misstänkte att Sandra drabbats av någon typ av blodförgiftning. Än i dag vet man inte säkert vad som hände.

Mathias minns inte mycket från ögonblicket då de tog emot dödsbeskedet. Bara små fragment.

– Jag bröt ihop och gick därifrån. Jag var arg och förbannad, men visste inte på vad. Hela situationen? Det kändes så orättvist. Vi hade ju varit inställda på att åka hem ihop. Sandra skulle vara hemma med lillan…

Estelle puttar ner en leksak på golvet. När Mathias tagit upp den berättar han att Estelle fick ligga en stund vid Sandra.

– Vi tog avsked. Sedan var vi kvar på sjukhuset i tre–fyra nätter. De ville ha koll på Estelle för att vara säkra på att det inte skulle hända henne något.

Är tacksam

När de till slut kom hem, efter att först ha bott en tid hos Mathias pappa, var det till ett hem där Sandra hade förberett allt för Estelle.

– Garderoben var full av klänningar, mycket rosa, säger Mathis och ler återigen svagt.

– Sandra hade fixat allt. Det är jag väldigt glad över.

Han beskriver Sandra som svår att inte tycka om – snäll, driven, sprallig och ambitiös.

– Hon spred god energi och ville alla väl. Vi var ganska lika på det sättet. Vi tänkte mycket på att folk runt omkring oss skulle må bra. Det har jag fått tillbaka nu. Jag har verkligen märkt vilka fina vänner och vilken fin familj jag har. Utan dem hade jag inte löst det här.

Mathias medger att han kände sig lite orolig i början.

– Jag tänkte, hur ska jag klara detta? Det var också så mycket praktiskt som behövde lösas. Jag och Sandra var inte gifta. Estelle ärvde Sandra. Jag var tvungen att köpa ut henne ur huset. Skulle vi kunna bo kvar? Det var mycket sådana tankar också.

Nu går allt i ett. Mathias konstaterar att han har fullt upp med att ta hand om Estelle, vilket hjälper i sorgen.

– Hon får livet att snurra. Jag kan inte bara lägga mig ner och gråta – även om jag har gjort det också. Jag måste göra livet så bra som möjligt för Estelle.

Han berättar att han varit väldigt öppen från början, och inte haft svårt för att prata om det som hände Sandra.

– På något sätt har det känts skönt att prata. Det har varit mitt sätt att bearbeta det på tror jag.

Bra stöd från chefen

Något annat som hjälpt Mathias under året som gått är att han redan innan Estelle föddes och Sandra avled påbörjat en svensk klassiker.

– Jag hade hunnit åka Vasaloppet. Jag hade aldrig stått på ett par längdskidor tidigare men tränat mycket och verkligen gått in för det. Sedan hände detta och jag kunde inte se att jag skulle kunna genomföra resten – Vansbrosimmet, Vätternrundan och Lidingöloppet.

– Men jag hade bra stöd från min chef och även från min pappa. Han sa: ”Kom igen, jag tror du ska göra detta – det är nog bra för dig.”

Peppad och stöttad av omgivningen tog sig Mathias igenom utmaningen.

– Det gav mig något att fokusera på vid sidan av allt annat. Jag är glad att jag blev pushad att fortsätta – och grymt stolt över mig själv. Jag har alltid tränat mycket och vet att man dessutom mår bra av träning.

Han gör en kort paus innan han lägger till:

– Mår inte jag bra, då mår inte Estelle bra – så är det.

Mathias berättar att de är ute i farten mycket och ofta besöker vänner och familj. Estelle tycker att det är roligt med andra barn och hon har en kusin som är bara tre månader äldre.

– Utan vänner och familj vet jag inte hur det hade gått… Jag och Estelles mormor har fått en väldigt nära relation. Hon och min mamma har också en fin relation. Det är jag glad över. Jag är så tacksam över det jag har. Det som hände har gjort mig mer ödmjuk inför livet. Tänk om jag inte hade haft min familj bakom mig. Det är inte alla som har det.

Sparat minnen

Mathias ser på Estelle som tröttnat på att sitta med vid bordet och nu befinner sig på golvet.

– Det känns fortfarande fruktansvärt orättvist alltihop, säger han sedan.

– Sandra var min bästa vän. Vi hade skoj ihop och hon ville alltid att jag skulle må bra. När jag och Estelle sitter och myser visar jag ibland bilder på mamma. Men det kanske är mer för mig själv…

I nästa andetag berättar Mathias att han har sparat mängder av Sandras kläder och smycken i en stor låda. Minnen av mamma som Estelle ska få när hon blir större.

– Jag kommer att leva med det här resten av livet. Men jag har accepterat det mer och mer. Det känns inte jobbigt att tänka på Sandra i dag. Det känns bara fint. Jag minns hur skoj vi hade. Jag tycker också att det känns fint att prata om henne.

En del kvällar grubblar Mathias över livet. Han hade friat till Sandra på hennes 30-årsdag. Planen var att de skulle gifta sig denna sommar. Hur kommer framtiden att bli? Kommer han att dela livet med någon igen?

– Just nu känns det som absolut inte. Jag har svårt att se mig själv där. Det känns fel på något sätt. Det skulle ha varit Sandra…

Ettårskalas väntar

Mathias tittar återigen på Estelle som ler stort och har rest på sig med stöd av soffbordet.

– Vi kommer nog få en fin och nära relation. Hon blir en tuff tjej, tror jag. Det ska bli kul att se henne växa upp. En dag ska jag berätta för henne att mamma inte finns mer. När hon gått på dagis ett tag kommer hon säkert börja undra varför inte hon har en mamma. Men jag får ta det då. Jag tror ändå att det kommer naturligt, och jag tänker aldrig ljuga för henne.

Härnäst väntar Estelles ettårsfirande. Ett stort kalas med familjen, Sandras kompisar och Mathias vänner. Efter sommaren är tanken att Estelle ska skolas in på förskolan.

– Jag kommer förmodligen jobba 50 procent till en början, säger Mathias. Det känns både skönt och läskigt att gå tillbaka till en vanlig vardag. 

– Men jag tror att det blir bra. Estelle får komma iväg och leka och träffa andra barn samtidigt som jag får träffa mina kollegor. De har varit så hjälpsamma och förstående på mitt jobb. Och Estelle får mig att skratta och må bra. Om jag hade mist henne också… Jag vill göra mitt bästa för henne nu. Jag vet att Sandra hade gjort allt, och 100 procent till. Jag har lite att leva upp till.