Nadja, 35, vädjade till läkarna: Jag bad dem spärra in mig för att rädda min sons liv

Nadja Skoyloyfianakis, 35, är i dag en glad fyrabarnsmamma. Hon älskar sina barn över allt annat och vill skydda dem från världens ondska.

Men så har det inte alltid varit. När hon tänker på första barnet, den nu 13-årige Giorgos, får hon en tår i ögonen.

Hon hamnade i en djup förlossningsdepression och det var så illa att hon ville döda både sitt barn och sig själv.

– Det var en fruktansvärd tid. Jag var någon helt annan än mitt vanliga jag och trodde att jag tappat förståndet helt. Som tur var fick jag hjälp i tid, innan något allvarligt hände, säger hon medan hennes barn får var sin glass.

Fara för sitt barn

Med sina egna erfarenheter i bagaget vill hon nu sätta fingret på något få vill prata om: hur illa man kan må när man drabbas av förlossningsdepression. Så illa att man är farlig både för barnet och sig själv. Extra jobbigt blir det om man som Nadja har OCD (Obsessive compulsive disorder), alltså tvångstankar.

– Man läser mest om hurtfriska mammor som nyligen kommit hem från BB, och som är uppe klockan fem på morgonen för att baka och som sitter på kafé och dricker kaffe latte tillsammans med andra mammor. Det som förmedlas är det underbara mammalivet. 

– För oss som drabbas av förlossningsdepression är mammalivet ett rent helsicke!

Nadja har startat Instagramkontot ”mammor hjälper mammor”, ett forum för mammor som drabbats av förlossningsdepression och är i behov av någon att prata med.

– Sjukdomen är fortfarande skambelagd. Jag vill bidra till att skapa större öppenhet med ett forum där man kan prata om det, och även få tips på vad man göra för att må bättre.

Glädjen efter förlossningen

Nadja är född i Falun, har en finsk mamma, en grekisk pappa och två syskon.

Som tonåring hade hon inga tankar på att hon skulle få en stor familj. Drömmen var i stället att resa ut i världen och få uppleva nya kulturer.

De planerna kom att förändras när Nadja var 21 år. Hon träffade en man och flyttade till Norrköping där han bodde. Åtta månader in i relationen var hon gravid.

– Det var absolut inte planerat. Så till att börja med var det inte den där stora glädjen, men jag hade aldrig några tankar på abort. Och när jag väl förlikat mig med tanken på att bli mamma kände jag också glädjen över barnet som sparkade i magen, vi hade fått veta att det var en pojke. Under graviditeten kändes allt bra.

Själva förlossningen blev en långdragen historia som tog ett helt dygn och slutade med ett akut kejsarsnitt eftersom barnet hade fastnat och låg felvänt, så kallad kronbjudning.

Men allt slutade bra och föräldrarna kunde glädja sig åt att ha fått ett välskapt gossebarn.

– Eftersom jag snittats fick jag inte ta upp honom på bröstet utan han låg jämte mig. Det var en konstig och nästan overklig känsla. Mina modersinstinkter kom direkt och jag vaktade över honom, livrädd att något skulle hända.

Nadja kom hem från BB efter en vecka och hon kände en genuin glädje över att ha blivit mamma.

Tvångstankar – skulle döda sitt barn med kniv

Men efter en månad märkte Nadja hur hon förändrades och började må psykiskt dåligt. Märkliga rädslor dök upp i hennes huvud.

– Jag litade inte på mig själv och att jag skulle klara av att ta hand om Giorgos. Det kom konstiga tankar och jag blev livrädd för att jag skulle skada honom, inte medvetet utan genom slarv eller oaktsamhet. Jag såg till exempel bilder framför mig där jag tappade honom i golvet så att han skadade sig.

Detta var bara början på en förlossningsdepression som skulle eskalera.

– Ju sjukare jag blev, desto sjukare blev tvångstankarna. De övergick från att omedvetet skada Giorgos till att medvetet döda honom med en kniv eller kväva honom! 

Det fanns inga triggers som att Giorgos hade kolik, sov dåligt eller var besvärlig på andra sätt. 

– Tvärtom, han var världens snällaste bebis, vilket gjorde tankarna ännu konstigare.

Otäcka syner

Måendet tog sig de mest konstiga uttryck.

– Jag upplevde att jag fick meddelanden till mig på olika sätt via tv och tidningar. Såg jag nyheter på tv så upplevde jag att nyhetsankaret sa till mig att jag skulle ha ihjäl min son. En rubrik i en tidning kunde skrika ut samma sak.

Nadja upplevde också bisarra saker i lägenheten, som att hon såg saker komma ut från eluttaget i väggen.

– Jag trodde på fullt allvar att jag såg något och ringde min mamma, som då inte kände till mitt psykiska tillstånd. Hon trodde det var silverfiskar, det hade hon råkat ut för. Men när jag tittade närmare såg jag något mycket värre – det var blod som kom sipprade ut från eluttaget!

Nadja skakar på huvudet åt sin egen berättelse.

– När jag pratar om det nu känns det inte som att det är mig själv jag pratar om, utan någon annan. Allt var så sjukt där jag såg bilder av mig själv som gjorde fruktansvärd saker mot mitt barn! Jag ställde mig många gånger frågan: Har jag blivit helt knäpp?

Skrevs in på psyket

I Nadjas huvud snurrade också tankarna på att döda sig själv. 

Hon höll först allt för sig själv, men berättade sedan för sambon om sitt psykiska mående.

– Jag var så rädd för mig själv att jag ville att han skulle strunta i att gå till jobbet, och i stället vara hemma så att jag inte gjorde något dumt.

Till slut gick det inte längre. Hon bad sambon skjutsa in henne till psykakuten i Norrköping.

– Jag sa till dem att de måste hjälpa mig att rädda min son genom att skriva in mig på psykiatrimottagningen, jag minns det som i går.

Hon blev inlagd och behandlades först med antipsykotiska och antidepressiva läkemedel. Samtidigt ställdes diagnoser och läkarna kom ganska snabbt fram till att Nadja hade OCD i kombination med förlossningsdepressionen.

Efter att ha testat olika läkemedel, utan avsedd effekt, så valde läkarna att gå vidare med ECT-behandling, som innebär att en kortvarig epileptisk aktivitet framkallas i hjärnan genom elektrisk stimulering.

– Då började det äntligen hända saker, jag kände att tvångstankarna släppte en aning.

Vågade inte träffa sonen

Men det skulle bli en lång resa tillbaka till ett normalt liv. Samtidigt som Nadja var inlagd var hennes sambo sjukskriven för att ta hand om deras son. Under behandlingen hade hon permissioner. I början avböjde hon dessa.

– Jag vågade helt enkelt inte åka hem och träffa min son, jag var rädd att jag skulle göra honom illa. När jag varit hemma en kvart bad jag att få åka tillbaka till psykiatriavdelningen igen, där kände jag mig trygg.

Successivt blev hon dock bättre och kunde tillbringa längre stunder med sin son och sambo. Efter ett år bedömde psykiatrin att hon var färdigbehandlad och hon skrevs ut.

– Att bli utskriven var en konstig känsla, säger hon. För min del var det som att börja om på nytt med min son, att lära känna honom och få honom att knyta an. Det hade naturligtvis också hänt saker i hans utveckling som jag missat, vilket inte kändes bra och som jag fortfarande tänker på. Jag fick i alla fall var med när han tog sina första steg.

– Men i dag har vi en superrelation, tillägger hon.

När Nadja började må bättre valde hon att separera från sin sambo, men hon betonar att det inte hade med hennes tidigare psykiska mående att göra.

Förlossningsdepressionen hade satt spår och att inleda ett nytt förhållande skulle förmodligen innebära att den personen ville ha barn.

– I flera år drog jag mig för att inleda någon djupare relation av den anledningen.

Rädd att bli gravid igen

Men så träffade hon Matias på våren 2018, och allt kändes rätt. När de började prata om barn kände Nadja att hon inte alls ville.

– Men de tankarna släppte ganska snabbt, säger hon.

Och det dröjde inte länge förrän hon blev gravid.

– Till att börja med fanns en rädsla, fast ganska snabbt kände jag mig bara glad över att bli mamma igen. Men visst, jag tänkte på förra gången och var orolig under graviditeten.

Oron tilltog efter förlossningen och hennes psykiska ohälsa blommade upp på nytt. Men det utmynnade aldrig i någon riktigt förlossningsdepression, mycket tack vare det stöd och den hjälp hon fick efteråt.

– Det fanns ett team på spädbarnsenheten som var specialiserade på förlossningsdepression eftersom jag hade OCD-diagnosen. Vissa tankar som jag hade haft efter första förlossningen blossade upp på nytt, men jag kom snabbt över dem. Jag hade också ett stort stöd från Matias.

Även efter de andra båda förlossningarna har det gått bra, mycket tack vare stödet från vården.

– När fjärde barnet kom hade vi flyttat till Borlänge. Då fick jag en mildare depression, men vården lyckades snabbt få kontroll på den.

Det som Nadja vill förmedla till andra mammor är att våga be om hjälp när de känner psykiska besvär efter en förlossning. Hon vill få bort stigmat kring förlossningsdepression.

– Om jag inte fått den hjälp jag fick, vet jag inte hur det hade slutat, summerar hon.