Niels trodde cancern var naturligt åldrande – kostade honom nästan livet: ”Jag såg kistan framför mig”

Allt gick egentligen så bra. Efter 33 år på samma arbetsplats var Niels Bylund redo att gå i pension 2020 och bara njuta av livet tillsammans med sin älskade hustru, Lene. 

De hade fritidsintressen som skulle vårdas och dessutom två vuxna söner, svärdöttrar och tre barnbarn. Niels skulle bara göra en kontroll hos läkaren – och sedan var han redo för livets efterrätt.

Men så blev det inte.

För beskedet som skulle ha frikänt Niels från allvarlig sjukdom kom i stället att vända upp och ner på hans liv. Han fick diagnosen prostatacancer och behandlingen behövde sättas in snabbt om hans liv skulle räddas.

Tidiga tecken

Liksom för många andra prostatacancerpatienter hade Niels inte haft några symtom medan sjukdomen långsamt smugit sig på, som en tjuv om natten. Inga smärtor, inget obehag eller några förändringar i kroppen – åtminstone inte förrän han var allvarligt sjuk.

– I mars 2020 kunde jag se att min säd blev tunnare och tunnare i konsistensen. Men jag slog bort tanken lite, eftersom jag ändå inte skulle ha fler barn, berättar Niels och tillägger:

– Det var dumt!

Under sommaren la han märke till att han ofta behövde gå upp och gå på toaletten mitt i natten, vilket är ganska vanligt för personer i 60-årsåldern, men det störde honom ändå.

– Jag slutade dricka vatten innan jag gick och la mig, men ändå blev behövde jag gå på toa på natten allt oftare – från en till två till tre gånger per natt – och jag började undra över det.

Gick till slut till läkaren

Till slut gick Niels till läkaren, men då visade kalendern redan oktober, så det hade gått mer än ett halvår sedan han första gången märkte att hans säd hade blivit ”tunn som kärnmjölk”.

Läkaren undersökte Niels och konstaterade direkt att hans prostata var förstorad och att det fanns förändringar i den. Han tog också ett blodprov för att kontrollera Niels PSA-värde, som används för att bedöma risken för prostatacancer. 

Det visade sig vara skyhögt. Normalt ska värdet ligga under 4, men Niels låg på 35.

Därefter gjordes en biopsi, och i november – kort före hans 66-årsdag – fick Niels det tunga beskedet att han hade långt framskriden prostatacancer.

– Jag var säker på att livet var slut och såg både kista, kyrkogård och flaggor på halv stång framför mig, säger Niels som var så chockad att han inte klarade av att köra hem från läkaren själv.

– Det fick min fru göra.

Minskad sexlust 

Döden hade också mycket väl kunnat bli utgången, för Niels fick veta att om cancern hade upptäckts bara sex till åtta veckor senare, hade han varit obotligt sjuk. 

Han fick välja mellan att få prostatan bortopererad eller att genomgå strålbehandling och en treårig antihormonell behandling.

Niels valde det senare, eftersom en operation kunde innebära betydligt fler komplikationer, utöver biverkningar som inkontinens och utebliven erektion, på grund av cancerns långt framskridna stadium.

– Det värsta en man kan förlora är sitt körkort och sin erektionsförmåga. Så jag valde strålbehandlingen, skämtar han.

Han påbörjade behandlingen i december, och redan fem månader senare var cancercellerna i hans prostata borta. Det skulle dock ta längre tid innan han var helt cancerfri, och den testosterondämpande medicinen var tyvärr inte utan biverkningar.

– Jag har förlorat muskelmassa, trots att jag både cyklar, simmar och går långa promenader. Jag är ofta trött och behöver fortfarande gå upp och kissa flera gånger per natt. Och så har jag varken haft förmåga eller lust till sex på flera år, berättar Niels.

Den minskade sexlusten påverkar honom fortfarande – men inte lika mycket som för två år sedan, då han behövde gå i terapi för att bearbeta de svåra tankarna och sorgen över att inte längre kunna ”prestera”.

– När jag blev friskförklarad i augusti 2022 fick jag en kraftig psykisk reaktion. Jag kraschade helt och behövde gå till psykolog sex till åtta gånger. Det gick upp för mig att även om jag var frisk, hade jag inte haft sex på två år och kände mig inte längre som en riktig man.

Hjälper andra i samma situation

Samtalen hos psykologen hjälpte, men stödet från hans hustru, Lene, har betytt allra mest.

– Det var en tuff tid, men min fru och jag tog oss igenom den. Sedan dess har vi utvecklat en stark intimitet utan samlag, och som hon ofta säger till mig: ”Vad är viktigast – livet eller underlivet?” 

Niels har därför bestämt sig för att fokusera på de positiva sidorna av livet.

– Jag kan fortfarande umgås med familj och vänner, resa, njuta av god mat, och jag och en vän kan fortfarande spela musik tillsammans i vårt lilla band, Hitfingers. Vi spelar coverlåtar för invånare här på helgerna, ler Niels.

Att göra människor glada betyder mycket för honom – men också att sprida kunskap om prostatacancer och hjälpa andra som befinner sig i samma situation som han själv gjorde för några år sedan. 

Därför engagerar han sig i prostatacancerföreningen PROPA, en rikstäckande organisation där prostatacancerpatienter och anhöriga kan få stöd och vägledning av andra i samma situation (för den svenska motsvarigheten, se prostatacancerforbundet.se, reds anm).

– Jag har valt att vara öppen med min sjukdom och berätta om mina erfarenheter, eftersom det är tabubelagt att ha prostatacancer, då man förlorar potensen eller går runt och kissar på sig. 

– I föreningen kan man möta andra i samma situation, och min erfarenhet är att när män hör andra män berätta om sina problem blir de helt lättade – för då inser de att det inte bara är de själva som har det svårt.

Idrottar ihop

Förutom erfarenhetsutbyte i samtalsgrupper träffas männen i föreningen även för att idrotta tillsammans och lyssna på föreläsningar om den senaste forskningen och nya behandlingsmetoder.

Det sistnämnda är något som Niels brinner särskilt för, eftersom han hoppas att tidig screening för prostatacancer en dag ska bli möjlig för danska män – på samma sätt som kvinnor erbjuds screening för bröstcancer.

– Om man till exempel en gång om året fick ett brev i sin digitala brevlåda med uppmaningen att gå till läkaren och ta ett blodprov för att kontrollera sitt PSA-värde, skulle man kunna sätta in behandling mycket tidigare än vad som ofta sker i dag. Då skulle färre behöva genomgå operation och strålbehandling, och i stället kunna få mildare behandlingar med färre biverkningar.

Niels känner flera som, liksom han själv, fått diagnosen sent, och några av dem har tackat nej till behandling eftersom de inte vill riskera inkontinens och förlust av potensen.

– Det tycker jag är förståeligt, men för min egen del är de fysiska besvären trots allt bättre än alternativet. Livet är inte det värsta man har, säger han med ett leende.