Lokföraren Anna, 46, drog i nödbromsen: ”Jag sa till tågvärden att blunda – själv såg jag kvinnan i ögonen in i det sista”

Det var en solig vårmorgon i april. Klockan var åtta på morgonen. Anna Bergström var 28 år och hade jobbat som lokförare i ett och ett halvt år. Nu var hon på väg från Uppsala till Gävle och tåget var fullt av jobbpendlare som avslutat nattskiftet på sjukhuset.

– Jag hade kört i fem minuter och var precis på väg att öka farten. Hastigheten på tåget var kanske 100 kilometer i timmen. Vi körde bredvid ett villaområde och vid en liten järnvägsövergång stod en kvinna i röd jacka. Jag noterade det tydligt på grund av jackans färg, säger Anna.

Det var inte något konstigt med att kvinnan stod och väntade på rätt sida om den nedfällda järnvägsbommen.

Men när tåget rusade allt närmare ändrades situationen i ett slag.

– Det var kanske 50 meter kvar när kvinnan plötsligt kliver upp på rälsen, framför tåget. Jag drog i nödbromsen men visste att det var för sent, det tar 300 till 400 meter innan ett tåg stannar, berättar Anna och fortsätter: 

– Jag sa till tågvärden som var i loket med mig att blunda och hålla för öronen. Själv blev jag som paralyserad och gjorde tvärtom. Kvinnan i den röda jackan riktade sin blick rakt mot mig och jag såg henne i ögonen in i det sista.

Drömde mardrömmar

Det är nu många år sedan Anna Bergström körde på en människa som ville ta sitt liv men bilden av kvinnan har för alltid etsat sig fast på Annas näthinna.

– Till en början när tåget stannade kände jag mig som en mördare, jag var i fullständig chock, säger Anna. 

Men hon följde rutinerna med att slå larm om olyckan till tågtrafikledningen. 

En tågvärd som befann sig ute bland passagerarna meddelade dem att det hänt en olycka och att tåget skulle bli stående ett tag.

Anna och tågvärden som befunnit sig i loket blev omhändertagna av en krisutbildad kamratstödjare som snabbt kom till olycksplatsen. De åkte till SJ:s kontor för att gå igenom och reflektera över händelsen.

– Sedan fick jag träffa en läkare och blev sjukskriven i ett par veckor. Min chef stämde regelbundet av med mig hur jag mådde och i vilken takt jag ville återgå till jobbet. Jag fick tyvärr inte träffa någon psykolog, vilket jag helt säkert hade behövt. Jag mådde inte alls bra. 

Nu fick hennes sambo och vänner vara hennes terapeuter.

– Jag ältade händelsen med dem om och om igen. Jag drömde mardrömmar om påkörningen och den spelades upp för mitt inre om och om igen.

Skrev brev till kvinnan

Anna gick runt som i en surrealistisk bubbla. Det kändes konstigt att folk gick runt som vanligt, levde sina liv och handlade på Ica. Världen snurrade på som vanligt, trots att hon hade haft ihjäl en människa.

Hon berättar att hon skapade sig en egen bild av vem kvinnan i den röda jackan var. Anna skrev brev till kvinnan och gjorde henne till en levande person.

– Jag kallar henne för Eva, 56, och tänker att hon led av psykisk sjukdom och såg det som en befrielse att dö. Det var en liten tröst att tänka att hon inte mådde bra och blev hjälpt av påkörningen. Jag skrev dagbok och jag skrev lite musik, det var olika sätt att bearbeta allt. 

Hon har flera gånger gått tillbaka och läst det hon skrev i dagboken. 

– I dag känns det lättare att prata om händelsen, men det har varit oerhört tufft.

Anna har alltid vetat att lokförare lever med risken att råka ut för människor som vill ta sitt liv. Trots det hemska känns det lite bättre att hon körde på någon som ville dö och inte ­någon som bara råkade befinna sig på spåret.

– I snitt får varje lokförare vara med om det en gång under sitt yrkesliv, men jag har kollegor som jobbat i yrket i 40 år och aldrig kört ihjäl någon, och andra som tvingats gå igenom det tre gånger.

Ville tillbaka till jobbet

Att Anna skulle återvända till lokföraryrket var självklart. Hon hade redan vid 28 års ålder jobbat många år på järnvägen. Först som tågvärd och sedan som lokförare.

– Jag växte upp i Dalarna och efter en sväng som au pair utomlands efter gymnasiet började jag jobba hos SJ och jag har hela tiden trivts på järnvägen.

Efter tre veckor ville Anna tillbaka till jobbet. Först fick hon åka med i tåget som en vanlig passagerare längs olyckssträckan. Sedan fick hon vara med en annan lokförare på förarplats för att i nästa steg köra själv med en handledare innan hon till slut var tillbaka som vanligt.

– Varje gång jag passerade olycksplatsen var jag lite spänd, men ett år efter olyckan byggdes den passagen om och byggdes bort. Det blev en tunnel där i stället. Men varje gång jag befinner mig i närheten påminns jag, som när barnen spelade en fotbollsmatch i närheten av platsen.

Olyckan fick Anna att tänka mycket på hur dåligt vården av psykisk sjukdom fungerar och hur skört livet är.

– Jag önskar att det skulle satsas mer på psykisk ohälsa, att vården kunde rädda fler liv. Det är oroväckande att många människor mår så dåligt att de inte längre vill leva och ser självmord som den enda utvägen.

Till andra medmänniskor vill hon skicka med en hälsning:

– Håll er på rätt sida om järnvägsbommarna och en bit bort när ni väntar på att tåg ska passera. Åker du tåg när en olycka skett ska du vara snäll mot tågpersonalen och inte arg för att tåget blir försenat. Det kan vara så att lokföraren precis har kört ihjäl en människa.

Så kan självmord på spåren förhindras

Nio av tio dödsolyckor i den spårbundna trafiken i Sverige beror på självmord. Ungefär 85 personer per år mister sitt liv på tågrälsen. Ny forskning visar att man med relativt enkla åtgärder kan minska risken för att människor ska ställa sig framför tåget.

Johan Fredin-Knutzén är psykolog och doktorand vid nationellt centrum för suicidforskning och prevention, NASP, vid Karolinska institutet. Han har själv arbetat som tågförare och på trafikledningscentralen för tunnelbanan i Stockholm. 

– För lokförare är sannolikheten tyvärr ganska stor att man någon gång kommer att köra på en människa, säger han.

I egenskap av trafikledare har han själv tagit hand om tågförare efter påkörningar och säger att köra på en person är den händelse som vållar starkast akut stress hos tågförare.

Det är också en hemsk upplevelse för resenärer att bevittna ett självmord. Förutom att det självklart är en katastrof för personen själv och dennes anhöriga, får händelsen också stor påverkan på trafiken.

Johan Fredin-Knutzén jobbar med en avhandling om hur självmord i transportsystemet kan undvikas, och leder ett forskningsprojekt på uppdrag av Trafikverket. Målet är att hitta åtgärder som kan minska antalet självmord vid järnvägar, broar och vägtrafik.

– Genom att bygga olika sorters hinder blir det svårare att ta sig ut på banan. Det är ett sätt att köpa tid när personen är som mest sårbar. Tiden gör att viljan att leva kan ta överhanden eller att man blir uppmärksammad av personal eller övriga resenärer, när det är som mest kritiskt. 

Den som är suicidnära har ofta ett stort mått av ambivalens, berättar han. 

– Man vill inte dö, men livet är svårt och självmordet kan ses som ett psykologiskt olycksfall. Forskningen talar för att ett förhindrat självmordsförsök gör varaktig skillnad. Ungefär 90 procent som gjort ett allvarligt självmordsförsök dör inte av självmord senare i livet.

Staket minskar risken

I en pilotstudie har Johan Fredin-Knutzén utvärderat effekten av att installera ett staket på en plats som tidigare var självmordsdrabbad. Efter att staketet sattes upp år 2014 har antalet självmord minskat. Inget självmord där någon passerat barriären har skett.

Just nu pågår också studier som undersöker om olika typer av ljus vid plattformarna har någon betydelse för förekomsten av självmordsförsök.

Johan Fredin-Knutzén understryker att åtgärderna vid den spårbundna trafiken bara är en del av suicidpreventionen. Suicidpreventionsåtgärder inom transportsystemet förstärker samhällets övriga insatser, och vice versa.

I januari antogs en ny nationell strategi inom området psykisk hälsa och suicidprevention. 27 myndigheter medverkar i arbetet där visionen är: ”ett samhälle som främjar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen och där ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord”.

– Suicid är inte bara kopplat till psykisk ohälsa. Kroppslig sjukdom, social stress eller arbetslöshet kan också leda till sänkt mående och på sikt suicidalitet. Det är en fråga för hela samhället och kräver breda insatser. Vi måste tillsammans skapa ett samhälle som både är värt att leva i, och som finns där för att hjälpa den som lider.