Pedagogen tog Anja åt sidan på förskolan – hennes ord blev början på en förälders värsta mardröm

Kärlek, tolerans och samarbete. Det har nog alltid varit huvudingredienserna i en lyckad relation. Särskilt när det kommer krävande småbarn och den grå vardagen börjar tuffa på. Men för paret Anja, 33, och Mikkel Bech, 34, har de senaste fyra åren handlat om så mycket mer än illaluktande blöjor och sömnbrist.

De har upplevt varje förälders värsta mardröm på nära håll: ett cancersjukt barn som varit nära att dö. Och just kärleken, toleransen och samarbetet i den lilla familjen blev avgörande för att de skulle kunna ta sig igenom sitt livs största kris.

Klagade på nacksmärtor

I februari 2021 levde Anja och Mikkel ett helt vanligt liv med studier, jobb och en glad, energisk dotter på nästan tre år som skulle börja i förskolan.

– Helt plötsligt började Lilje klaga på nacksmärtor och grät mer än hon brukade. Hon kräktes också ett par gånger, men vi tänkte att det nog bara var en reaktion på inskolningen, berättar Anja, som för säkerhets skull tog med dottern till både läkare och kiropraktor.

Båda ställena meddelade att Lilje inte var sjuk. Men veckan efter blev hon sämre. Och en dag när Anja kom för att hämta sin dotter på förskolan, tog en pedagog henne åt sidan. Hon sa att Lilje låg och sov, men hade gråtit jättemycket, och att personalen misstänkte att hon hade slagit i huvudet.

Anja som själv studerade till barnskötare, blev chockad över att personalen inte hade ringt henne, för tänk om Lilje hade fått en hjärnskakning?

– Lilje var helt slö och sa att hon ville sova. Så är hon aldrig i vanliga fall, så jag ringde Mikkel och sa att han var tvungen att komma på en gång, berättar Anja.

Därefter gick det snabbt att komma iväg till Hvidovre hospital som ligger strax utanför Köpenhamn.

– På påfarten till motorvägen svimmade Lilje, så jag skrek och klappade henne på kinderna. Mikkel var nästan nära att krocka, men Lilje vaknade och kräktes överallt. Jag tänkte: ”Det här är helt fel!”

Skräckfylld ambulansresa

På sjukhuset var Lilje fortfarande dåsig. Personalen tog en rad blodprover och testade henne bland annat för hjärnhinneinflammation.

På grund av misstanken att hon hade slagit i huvudet, gjorde de även en CT-scanning, och den visade att det fanns en blödning i hjärnan. Läkaren berättade för Anja och Mikkel att Liljes tillstånd var allvarligt och att hon skulle överföras till Rigshospitalet omedelbart.

– Då svartnade det för mig, berättar Anja.

Som i en mardröm sattes den unga mamman i en ambulans tillsammans med sin allvarligt sjuka dotter och kördes i full utryckning till Rigshospitalet. Mikkel fick inte åka med, eftersom det var under coronanedstängningen då det var strikta krav på avstånd – särskilt på sjukhusen – så Anja var helt ensam med sin rädsla i ambulansen.

– Jag minns ingenting av resan, säger hon och berättar att den följande tiden också är som en dimma.

Det visade sig att Lilje hade en elakartad hjärntumör och skulle genomgå en stor operation, åtskilliga cellgiftsbehandlingar samt strålbehandling.

Samtidigt levde föräldrarna en isolerad tillvaro på sjukhuset.

– Vardagen bara stannade. Det var helt overkligt, säger Anja och skickar en tacksam tanke till parets närmaste familj och vänner, som kom och lämnade presenter till Lilje och mat till de pressade föräldrarna.

– En hemlagad måltid på ett sjukhus är guld värd, även om man inte har någon aptit.

Tumören växte – igen

Medan Anja gick in ett mentalt mörker och bara kunde koncentrera sig på att vara där för Lilje, var Mikkels reaktion lite annorlunda. Han började läsa allt om cancersjukdomen och behandlingen, vilket Anja var mycket tacksam för.

– Jag var den som var helt utslagen på alla sätt, medan han kunde prata med läkarna. Det var tur, för jag skulle inte alls ha kunnat återberätta allt det de hade sagt till mig.

När Lilje till slut blev utskriven, var hon mycket försvagad och behövde omfattande rehabilitering hos både en arbetsterapeut och en sjukgymnast. Hon fick sondmat eftersom hon inte kunde svälja och hade en förlamning i vänster arm och ben. Men det viktigaste var att hon var friskförklarad.

Familjen började leva ett någorlunda normalt liv igen. Lilje började i specialförskola, Mikkel började arbeta, och Anja, som hade satt sina studier på paus, fick ett deltidsjobb.

Men 2023, efter en kontrollscanning, upptäckte läkarna att en liten rest av tumören, som de inte hade vågat ta bort på grund av risk för komplikationer, hade börjat växa igen.

Och då började allt om från början med en ny operation och nya följdskador. Lilje fick en förlamning i ansiktet och sväljproblem, så hon behövde sondmat igen. Dessutom skadades några nerver under operationen, så den lilla flickan fick också genomgå en ögonoperation.

– Och då var allt annat liksom oviktigt, säger Anja.

Ger varandra utrymme

Lyckligtvis lyckades läkarna ta bort den sista biten av tumören, och i dag är sjuåriga Lilje cancerfri. Hon går fortfarande på daglig rehabilitering, men är återigen en glad energibomb som kan springa och leka.

– Jag känner att jag har blivit tio år äldre på väldigt kort tid. Plötsligt blir man väldigt vuxen, för man utsätts för så många hemska saker och måste vara sjuksköterska för sitt eget barn, berättar Anja som därför har valt att bara arbeta deltid i framtiden.

– Jag vill prioritera Lilje och min fritid. Och så vill jag bara arbeta med något som gör mig glad. Livet är för kort för att kompromissa.

Mikkel, som är chef för en bilverkstad, finner lugn i sitt stressiga arbete, men prioriterar ofta att ta en halv eller hel ledig dag tillsammans med Anja och Lilje.

– Sjukdomen har gjort oss mycket starkare som par. Man är tvungen att orka hålla sig ovanför ytan för sitt barns skull. Men det kräver också otroligt mycket att hålla ihop i allt detta, för man går med sin egen ångest och sina tunga tankar. Vi har gett varandra utrymme och varit bra på att prata om saker, säger Anja och fortsätter: 

– Och det har hjälpt att vi har haft var sin roll under förloppet. Han har tagit hand om läkarsnacket, medan jag har tagit hand om det praktiska hemma och omsorgen om Lilje.

Nu ber paret bara att cancern inte ska komma tillbaka. Men det kan man tyvärr aldrig veta.

– Jag vill säga det på detta sätt: Vi har inte frågat läkarna. Mikkel har varit inne och läst statistik, men jag har inget behov av att veta det. Vi känner tyvärr folk som har förlorat ett barn i samma typ av cancer, och därför har vi valt att säga att vi tar en dag i taget. Vi tror på det, och det måste man, för annars kan man inte leva.

Artikeln publicerades ursprungligen i danska tidningen Familie Journal som är en del av Aller Media.