Trebarnspappan Tobias dog efter magsmärtor – låg 15 timmar på fel avdelning

Trebarnspappan Tobias var älskad av sin familj och sina arbetskamrater. Han var lekfull inför livet, envis i diskussioner, ambitiös i jobbet, generös med att bjuda andra när han kunde, men stod samtidigt med bägge fötterna på jorden.

Den 12 september 2024 avled Tobias på Halmstads sjukhus. Han hann bara bli 32 år. 

Sedan dess har alla i hans närhet frågat sig varför. Var det kanske för att han blev sjuk på en helg, att ingen inom sjukvården täckte upp när andra anställda hade en riktigt dålig dag eller stod på sig tillräckligt när felaktiga beslut togs om och om igen?

– Jag saknar honom fruktansvärt mycket, säger hans mamma Pia Åström.

– Vi var så lika varandra, nästan lika envisa.

Hans systrar Emilie Olsson och Emma Åström ler igenkännande. Hela familjen har nära kontakt.

– Jag pratade med honom om allt och det är det man saknar, säger Emma och Emilie håller med.

Det är de små sakerna som systrarna saknar och har svårt att fatta är borta för alltid. De korta och långa telefonsamtalen, skratten, de retfulla pikarna och allt det andra.

– Nu när jag skaffat valp och det är riktigt mycket jobb så vet jag att han hade haft roligt åt det. ”Vad var det jag sa?” hade han sagt! Nu får jag inte höra honom säga det, säger Emilie.

Allt är overkligt

Också Tobias sambo Wictoria Tholén talar om förlusten av det helt vanliga, halvtråkiga vardags­livet. Den där lunken som man kanske glömmer att värdera på det sätt den förtjänar. Att vakna ihop, ta hand om barnen, äta middag och titta på tv.

– Allt blir overkligt och man påminns hela tiden om att det ändrats, säger hon.

De har alla minnesbilder som dyker upp dagligen. När de ser idrottsevenemang på tv, tänker de direkt på Tobias. Han hade ett stort sportintresse och såg gärna favoritlaget i fotboll.

– Han gillade nästan all sport, men hans grej var att vara åskådare, inte att delta själv. Han följde från soffan, ler Emilie och de andra nickar.

Något annat han var djupt engagerad i var sitt jobb och han pratade mycket om olika projekt och vad som var på gång.

– Fast vi förstod nog inte förrän vi såg alla femton av hans kollegor komma och besöka honom på sjukhuset, hur det verkligen låg till. De var hans andra familj, säger mamma Pia medan pappa Morgan nickar efter att ha förlorat rösten.

– Det är inte ofta man ser vuxna män bryta ihop på det sättet. Då förstod vi vad han betytt för dem.

Hon är både stolt och fylld av sorg samtidigt. Chocken är fortfarande fullt närvarande. Hon kramar om sina tre barnbarn, Ellen, 4 år, Leo, 3 år, och lilla Dante som föddes 2024 – alla tre med drag av sin pappa.

– De har varit fantastiska i det här, säger mamma Wictoria och berättar hur de ritat teckningar att lägga vid pappas grav.

Hon har fortfarande svårt att förstå hur hela deras tillvaro kunde ändras så fort.

Var helt frisk

Bara några veckor innan Tobias hamnade på sjukhus hade han tagit sin familj till Kolmårdens djurpark i Norrköping. De hade sovit över där i två nätter och haft en underbar upplevelse.

– Han var helt frisk och vi hade roligt.

När de kom tillbaka var det fullt upp med jobb som vanligt.

Den fjärde september var det Ellens fyraårsdag.

– Två dagar senare klagade han över magsmärtor, berättar Wictoria.

Det hade varit fint väder, Wictorias mamma Liselott hade varit på besök och sensommaren var härlig. Men Tobias mådde allt sämre. Det var tufft för en småbarns­familj med mycket att hantera.

– Jag blev lite trött på honom till en början, men sedan såg jag honom först lägga sig på golvet i smärtor och sedan stå på alla fyra i sängen. Den smärtan påminde mig om när jag födde barn. Han var grön i ansiktet och kräktes. Det var verkligen allvarligt, säger Wictoria.

Problemet var att Tobias inte direkt ville åka till sjukhus.

– Runt halv två på natten insåg han att det inte fanns något val och min mamma körde honom till akuten på Halmstads sjukhus.

– Det var kaos, mycket personal och inte många patienter, men ingen ordning. Det märktes direkt ett stort motstånd till att ringa in specialister med jour.

Till slut blev Tobias i alla fall röntgad, efter ungefär två timmar på sjukhuset, och man kunde ställa diagnosen tarmvred. Han skulle läggas in, men det fanns ingen plats på kirurgavdelningen så han hamnade på ortopeden.

– Sjuksköterskan som var ansvarig på avdelningen protesterade eftersom Tobias inte var färdigbehandlad, men han blev placerad där ändå. Under morgonen hann det bli personalbyte och allt verkade rinna ut i sanden. Ingen tog ansvar för att kolla upp om situationen ändrade sig med platser på kirurgavdelningen och någon kirurg kom inte för att undersöka Tobias förrän efter femton timmar, säger Emilie, som noga läst igenom journalen.

Under tiden skattade sig Tobias högt i smärta hela tiden.

– Sanningen verkar vara att han glömdes bort.

Stark smärta

Under lördagen besökte Wictoria och hennes mamma Liselott honom. Tobias mådde riktigt dåligt, men lyckades ändå visa gott humör och pratade jobbplaner. Han hade viktiga saker på gång under måndagen.

– Han skämtade hela kvällen, berättar Emma, som hade kontakt med honom på mobilen.

Att det var märkligt svårt att hitta ett blodtryck och maskinen började ge felmeddelanden var det ingen som reagerade över. 

Trots att han fått morfin och var av en personlighet som inte gärna klagade, ansåg han sig ligga på en åtta i smärta, men när de frågade ville han inte ha en sond.

– Vem vill det, kan man fråga sig? De skulle ha lagt fram argumenten för honom så han förstod hur viktigt det var att avlasta tarmen. På eftermiddagen hade fortfarande ingen rond kommit till honom och till slut ringde de in jourläkaren klockan 18, berättar Emelie.

Tiden började rinna ut för Tobias, men det visste ingen just då.

– Jag pratade med honom sista gången runt halv tio på kvällen och då sa han skämtsamt till mig: ”Få aldrig tarmvred, lillasyster.” Sedan svarade han inte mer, berättar Emma.

Tobias hade fått ett hjärtstopp som orsakats av mycket kraftig uttorkning och sepsis – blodförgiftning.

– De lyckades få igång honom efter ungefär 20 minuter, men han fick ytterligare ett stopp och opererades akut dagen efter. En och halv meter tunntarm fick tas bort.

Nu tog sig alla i familjen direkt till sjukhuset.

– Det var en hemsk syn där han låg nedsövd i respirator. Han hade svullnat så fruktansvärt och det var slangar överallt. Värst var hans ögon, säger Emelie.

För första gången kändes det ändå tryggt.

– Personalen på IVA var fantastisk. De var empatiska, kunniga och involverade oss.

Respiratorn stängdes av

Dagarna gick och med nya prover började man förstå vidden av de hjärnskador som Tobias fått. Till slut berättade läkarna att de tillsammans med specialister beslutat att stänga av all livsuppehållande vård, men att familjen fick besluta exakt när respiratorn skulle stängas av. 

Det var inte ett helt lätt beslut att stänga av.

– Han andades på egen hand i någon timme innan han gav upp. Det var jobbigt att se hur han kämpade, säger Emilie.

Mamma Pia hade kanske allra svårast med att stänga av maskin­erna.

– Jag är den typen av människa som aldrig vill ge upp hoppet. Mirakel har ju skett i världen förr och jag erkänner att det än i dag kan finnas lite tvivel kring att vi släppte taget om honom, förklarar hon med tårar i ögonen.

Klockan 20.30 på torsdagen tog Tobias sitt sista andetag och alla var där.

– Jag vet att det låter konstigt, men efteråt saknade jag att gå in i hans sjukhusrum. Det var hemskt att se honom på det sättet, men när jag var där i rummet under tiden han låg nedsövd så fanns han ändå, han existerade och hoppet finns alltid kvar, säger Emma.

Under en av dagarna efteråt fick barnen besöka sin pappa på bårhuset och det gick bra.

– Ellen ville inte lämna sin pappa, men jag tror det var nödvändigt att de fick se honom för att förstå, säger Wictoria. 

Nu har det gått lite tid. Sorgen och saknaden fortsätter, men också ilskan över misstagen som gjordes och det finns en vilja att ställa allt tillrätta. Att få veta, att få känna att någon tar ansvar och att det aldrig kan hända någon annan igen. 

– Vi kommer aldrig sluta kämpa för det.