Familjen drabbades av 3 cancerbesked på 8 månader: ”Som ett knytnävsslag”

En vintermorgon 2022 var fembarnsmamman och entreprenören Bella Magnusson på väg till ett möte när hennes 21-årige son Victor ringde. Kunde hon följa med honom på ett läkarbesök? 

Han hade haft ont i en fotled en tid och tänkte att mammas närvaro skulle sätta press på läkaren att skriva en remiss till en röntgenunder­sökning.

Föga anade Bella att det där samtalet skulle bli startskottet på en omskakande cancerresa. Efter undersökningen ringde Victor och sa: ”Mamma, de tror att jag kanske har en tumör i foten.”

– Det var som att världen stannade, jag blev alldeles iskall. Jag försökte tänka logiskt, inte låta paniken och skräcken ta överhanden. Men det var svårt, för detta var mitt livs värsta ögonblick, säger Bella och berättar hur hon med en klump i magen släppte allt och åkte tillbaka till läkarmottagningen.

Där fick de veta att Victor sannolikt hade osteosarkom, en allvarlig form av skelettcancer som främst drabbar unga män. Remiss hade redan skickats till Karolinska – det var bråttom.

– Beskedet kom som ett knytnävsslag. Detta var nu vår nya verklighet, som vi måste förhålla oss till. Jag fick inte låta mig dras ner i ett svart hål av ångest, för det skulle inte gagna någon. I stället valde jag att fokusera framåt och hjälpa Victor. Vi skulle fixa det här!

Olidlig väntan

Timmen efter läkarbesöket hade Bella informerat hela familjen. Tillsammans åkte de till Karolinska sjukhuset i hopp om att få mer information och stöd av experter på plats. 

Att Bella agerade så direkt och målinriktat förvånar inte. Hon gör ett rationellt och lösningsfokuserat intryck; för henne tycks ingenting omöjligt.

– Jag funderade på vad jag kunde kontrollera i den här främmande, skrämmande situationen och vad jag kunde göra här och nu. Det var fredag och vi hade en hel helg av olidlig väntan framför oss. Jag behövde göra något!

Uppe på avdelningen möttes de av en vänlig sköterska. Bella berättade om oron, osäkerheten och hur hon kämpade emot impulsen att börja googla efter svar på egen hand. 

Tog emot stöd av andra

Sköterskan lyssnade, gick iväg och återkom efter en stund med en kallelse till ett möte med osteosarkomexperten och forskaren Henrik Bauer, måndag morgon klockan åtta.

– Under det där mötet fick vi bekräftat att Victor hade osteosarkom. Bara någon dag senare tog vi gemensamt beslutet att inte stänga in oss i vår bubbla, utan öppna upp och ta emot stöd av andra. 

– Jag delade med mig om vår situation på Facebook och vi fick massor av kärlek och tröst tillbaka, säger Bella och för en hårslinga bakom örat.

Bellas bruna blick är pigg och klar. Trots att det allra värsta höll på att hända – ett barn och ett syskon drabbat av cancer – fann hon en kraft hon inte trodde var möjlig. 

Hon beskriver sig själv som pragmatisk och brukar inte låta orostankar styra henne. Fast det kan vara lättare sagt än gjort när hotet kryper under huden.

Behöll lugnet

Men Bella lyckades behålla lugnet. I tjugo år har hon drivit en yogastudio och arbetat med personlig och organisatorisk utveckling. Nu när det var skarpt läge var det upp till bevis. Skulle den verktygslåda hon hade byggt upp hjälpa henne i hennes livs svåraste utmaning?

– När mitt huvud började spinna iväg kunde jag luta mig tillbaka på allt jag lärt mig. På något sätt måste vi ta makten över våra liv och fråga oss: Vad kan jag kontrollera just nu? 

– Vi behöver något konkret att hålla i och något hoppingivande att fokusera på. Det gjorde jag och det hjälpte, säger Bella med ett leende och tillägger att Victors pappa Micke också fanns där och stöttade med sin stabilitet och värme i en minst sagt skakig ­tillvaro.

Familjens svåra resa hade påbörjats redan tre veckor tidigare, när Bellas 80-åriga pappa fått veta att han hade gallgångscancer.

– Jag började googla och det var ingen rolig läsning. Min första tanke var att pappa skulle dö, berättar Bella.

Det visade sig dock att han missuppfattat diagnosen. I själva verket hade han urinblåscancer, en relativt ”ofarlig” och vanlig cancerform som de flesta överlever med rätt behandling.

Anordnade cancerfest

På något märkligt sätt blev pappans cancer en mental förberedelse för det som skulle komma. Tack vare det kunde Bella möta beskedet om Victors tumör med en känsla av att det skulle gå att hantera, hur otänkbart det än kändes.

– Första frågan som dök upp i mitt huvud var om Victor skulle dö. Jag såg hur rädd han var och det fanns inga lugnande besked att ge. Det enda vi hade var hoppet och det klamrade vi oss fast vid, säger Bella och berättar om dagar fyllda av undersökningar, tester och nya, tuffa besked. 

För att få bort all cancer var man tvungen att amputera Victors ben under knät, vilket kom som en chock. Inte minst för Victor.

Mitt i allt elände valde Bella och Micke en strategi som de höll fast vid under hela sjukdomstiden. Öppenhet och ärlighet i kaos är svårt, menar hon, men det kändes viktigt att kommunicera familjens sårbarhet med omgivningen. 

Hon vågade erkänna att de behövde stöd och hjälp – även om det kunde göra andra obekväma.

– Vi höll oss i rörelse när det enklaste hade varit att gömma sig. Att förbli levande och
verkligen känna livet, trots
mörkret och rädslan, kändes
nödvändigt…

När amputationen var ett faktum tog Bella kontakt med en protesverkstad. Idén var att låta Victor bekanta sig med det som skulle komma att bli en del av honom. Känna på proteserna och vänja sig vid tanken. 

Det var ett klokt drag, för när det senare blev dags att prova ut en protes kändes det inte lika jobbigt för Victor.

– Sitt inte bara och vänta på att saker ska hända. Agera och våga be folk om hjälp! För oss var det här det nya normala och genom att våga bryta mönster skapade vi bättre förutsättningar för Victor, konstaterar Bella.

Ett annat sätt att bryta mönster var den cancerfest som syskonen bjöd in till innan Victors cellgiftsbehandling skulle påbörjas.

– Det blev ett fint sätt att avdramatisera sjukdomen och låta skratt och glädje ta plats. När Victor började tappa sitt hår beslutade han sig för att raka bort det. Då gjorde hans kompisar likadant, i en gest av solidaritet.

Hittade knöl i bröstet

Operationen några månader senare gick bra och Victor var snabbt på benen igen, mycket tack sin envishet. Till en början ville han knappt titta på tomrummet under knät, än mindre resa sig. Av förklarliga skäl grubblade han över hur hans liv skulle bli nu.

– Men att inte resa sig var inget alternativ. Så vi sa åt honom att åtminstone ställa sig upp med kryckorna. Med lite lirkande gick han med på det, säger Bella och berättar att efter det vände det. 

Victor bestämde sig för att återta kontrollen över sitt liv. Han behövde genomgå ytterligare cellgiftsbehandlingar, för säkerhets skull, men allt pekade på att han skulle bli helt frisk.

Då, när det äntligen började ljusna, upptäckte Bella en knöl i bröstet. Hennes första reaktion var: Är det här ett dåligt skämt? Hur är det ens möjligt att tre personer i samma familj får cancer ungefär samtidigt?

Bella fäster blicken på den spirande grönskan utanför fönstret. Inom loppet av åtta månader hade hennes far, Victor och hon själv drabbats av cancer. Victor var ännu inte utom fara, man hade upptäckt några fläckar på hans lunga som skulle kunna indikera en spridning.

– Jag oroade mig för Victor samtidigt som jag var rädd för egen del. Det var några jobbiga veckor. Jag tänkte mest på barnen och Micke, vad det skulle innebära för dem om jag dog. De hade ju redan gått igenom så mycket...

Rutinerna hjälpte

Bellas bröstcancer visade sig vara spridd, men spridningen var lokal och tumören långsamt växande, så prognosen var relativt god. Men hon måste, precis som Victor, genomgå cellgiftsbehandlingar. Genom att operera bort hela bröstet skulle hon öka sina chanser att bli helt frisk.

– Ett tag var det mycket oro och rädsla, både för egen del och Victors. Lyckligtvis hade hans cancer inte spritt sig till lungorna och min egen cancerbehandling fortskred enligt plan. Men visst kändes det absurt att sitta där Victor nyss hade suttit och tagit emot cellgifter.

Bella är övertygad om att hennes goda grundkondition och uthållighet har hjälpt henne under sjukdomstiden. 

Hon har alltid tränat och när hon blev sjuk fortsatte hon envist att träna. Även de dagar då hon knappt orkade ur sängen valde hon att gå ut och promenera. Rutinerna fick henne att fungera bättre både fysiskt, emotionellt och ­mentalt.

Samtal om dödsångest

I dag är alla tre familjemedlemmar cancerfria. Bella är djupt tacksam och glad över att det har gått så pass bra trots allt. 

Men mest av allt är hon stolt över hur familjen har hanterat helvetet de gått igenom och att de kommit ut på andra sidan – starkare och tajtare än någonsin.

– Vi har pratat öppet och ärligt om smärtan och dödsångesten som ett cancerbesked innebär. Vi har vågat vara kvar i de svåra samtalen och obehaget, men vi har inte låtit det sluka oss. Det är viktigt att vara i nuet, i processen, och inte missa alla fina stunder som också finns där.

På frågan om Bella, om hon hade kunnat, hade velat radera familjens erfarenheter av cancer, svarar hon både ja och nej.

– På ett sätt hade det såklart varit bättre om ingen hade drabbats. Men hänt har hänt och lyckligtvis dog ingen. När det nu ändå hände så är jag tacksam över att det skedde inom ett så kort tidsspann. Tänk om det hade skett över en tioårsperiod, det hade varit värre tror jag.

Vill inspirera andra

Eftersom Bella är genuint intresserad av personlig utveckling tycker hon att det ska bli spännande att se vad hennes erfarenheter kommer att leda till i framtiden. Något väldigt konkret det redan lett till är boken När livet vände: en familjs berättelse.

Hon, som aldrig trott sig kunna skriva en bok, satte sig ner och lät orden flöda. Familjens smått osannolika historia skulle kunna hjälpa andra.

Hon har pressats till det yttersta och genomlevt bland det värsta en människa kan gå igenom och det har gjort något med henne. Hon har varit sitt allra räddaste jag. Hon har misströstat. Hon har pendlat mellan hopp och förtvivlan, mellan sorg och förtröstan. Men hon har aldrig låtit smärtan ta överhanden.

I stället har hon blivit mer sann mot sig själv och haft modet att bottna i de mörkaste tankarna om livet och döden. Något som hon tycker att vi alla borde bli bättre på.

– Att tala om döden är inte farligt. Tvärtom kan det vara förlösande. Men man behöver inte fastna där. Ut med det bara i ljuset och låt sedan livet fortgå som vanligt!

Med sin bok vill Bella inspirera andra att våga jobba med sig själva på djupet så att man klarar att ta ansvar och kommando över sitt liv i svåra stunder.

– Man får bli förkrossad när något riktigt allvarligt händer. Men man behöver inte låta det förgöra en.