Tvångstankarna tog över Tildas liv: Hade inte levt om det inte vore för mamma

Labradoren Herman studsar fram över golvet, lyckligt viftande på svansen och ständigt beredd på att leka. Maken fixar kaffe medan Tilda Elnertz och jag slår oss ner i den ljusa matsalen med vackra fönster.

Hon och maken möttes via sina digitala arbeten på nätet. Han bodde i Kanada, men när han besökte Tilda och byn Glimåkra i Skåne kände han sig hemma. Han trivdes med det fridfulla samhället och nu bor de här i sitt nyrenoverade hus vid skogskanten.

– Både jag och min man är introverta, vi är som kopior av varandra, men han är lugnare och vi är ett bra team. Och Herman sätter fart på oss, säger Tilda.

Ångestfyllda rutiner

Det har varit en svår väg att nå dit där hon är i dag. Tilda är uppvuxen här i bygden och i början var det ingen som tänkte på hennes sätt att vara.

– Jag har tre syskon och är yngst. Som barn var jag lite speciell, jag ville ha det på vissa sätt och det var inte lätt att argumentera mot mig. Senare i livet har jag haft stor nytta av att kunna argumentera för en sak.

Tilda utvecklade ett tvångsbeteende redan som barn, det som vi i dag kallar för OCD.

– Tvångshandlingarna började redan när jag var fem–sex år. Det var viktigt för mig med fasta rutiner. Varje kväll skulle allt göras på samma sätt från steg ett till tio. Blev det fel någonstans var jag tvungen jag börja om från steg ett igen, säger hon och fortsätter: 

– Det var ångestfyllt, följde jag inte min rutin till punkt och pricka trodde jag att mamma, pappa eller jag skulle dö. Jag insåg att något var fel men blev duktig på att dölja det.

Tilda trodde att hon kunde påverka vad som skulle hända, en sorts ”Gudskomplex” som drev henne till att göra vissa saker. Om dörren stod i en viss vinkel skulle hennes mamma Marie överleva, kunde hon till exempel tänka.

– Jag tänkte också mycket på döden som barn. Vad händer när vi dör? Tankarna fanns innan men ökade när morfar dog hastigt. Katastroftankarna blev värre när jag var 12–13 år och oron ökade för att mamma och pappa skulle dö.

Tilda levde med sitt tvång dygnet runt och stressen bara ökade. Hela tiden försökte hon kontrollera tillvaron och hon mådde allt sämre under tonåren. Hon befann sig på helspänn, i beredskap för att det värsta skulle hända.

Hennes mentala tillstånd ledde till fysiska symptom, med eksem och magproblem.

Kraschade i tonåren

Tilda har alltid varit social och haft många kamrater. Hon är frispråkig och vill ta reda på så mycket som möjligt om olika saker.

Hon älskar musik och är musikaliskt begåvad, lärde sig spela fiol när hon var fyra, cello när hon var fem och piano som sexåring. Sedan spelade hon även gitarr och trummor.

Som barn var hon sprudlande glad och hade lätt för att prata, men hon tyckte inte om att sova över och ville helst inte åka hemifrån för att leka med någon.

Det blev allt svårare att dölja tvångshandlingarna.

– Jag skämdes. Skolan blev lidande, trots att jag hade lätt för att lära och höga betyg så fungerade det inte när jag mådde dåligt, var sjuk och måste stanna hemma väldigt ofta.

– Det var jobbigt, som tonåring vill man vara som alla andra, jag hade försökt dölja och sätta på mig en mask för att passa in, ville ju vara med på fester och ha roligt. Men kraschen kom när jag var 16–17 år och hade börjat gymnasiet i Kristianstad.

För Tilda innebar gymnasielivet långa resor och för mycket nya intryck.

Till slut tog det stopp. Hon drabbades av feber, magsjuka och ständiga infektioner under sitt första år i skolan.

– Lärarna blev misstänksamma och min frånvaro räknades som skolk. Jag var förtvivlad, pluggade hemma, hade fortfarande bra betyg. Problemet för mig var att inte bli trodd, jag ville vara i skolan men visste inte varför jag hela tiden blev sjuk. Jag gick till skolan med feber för jag klarade inte av anklagelserna.

Tilda var rädd för sin lärare, rädd att inte klara av gymnasiet, rädd för att inte få jobb efteråt. Hon låg i sängen hela sommarlovet.

När skolan började igen hoppade hon av bussen på halva vägen och kräktes. Det gick inte längre. Både Tilda och föräldrarna var förtvivlade.

Fick fel diagnos

Andra året på gymnasiet blev hon helt sjukskriven och isolerade sig hemma.

– Mamma ringde skolan och sa att pressen måste bort. Sedan gick vi till BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) och jag fick en bra kontakt där och möte med en psykolog som menade att jag hade en OCD-diagnos. 

– Men sedan kom en annan psykolog som menade att jag hade en GAD (depressionsdiagnos) och jag fick antidepressiva mediciner. Jag provade allt, men mådde bara sämre.

När Tilda fyllt 18 hänvisades hon till vuxenpsykiatrin där blev hon runtskickad till flera kuratorer och psykologer för mer samtal, mer medicinering.

– Jag saknade min kurator på BUP, där hade jag känt mig tryggare.

Tildas klass tog studenten och hon hade inte klarat gymnasiet. Hon låg i sängen och hade gjort slut med sin pojkvän, ville inte träffa kompisar, slutade svara på sms. Hon hade ingen energi, åt och sov dåligt och var helt i obalans.

– Slutligen, när jag var 23 år, fick jag komma till en utvärdering hos psykiatrin och det visade sig att jag hade autism och GAD-diagnosen avskrevs. Under flera år hade jag fått medicin och KBT mot något som jag inte hade...

– Psykologen där hade inte trott på vad jag berättat. Då berättade jag allt för mamma om hur jag blivit behandlad och bröt med psykiatrin. Jag slutade med medicinerna, de hjälpte ju inte mot autism.

Mamma Maries kamp

Nu kändes allting som ett enda kaos för Tilda. Vem var hon? Vad skulle hända? Hade hon någon framtid? Var det kanske lika bra att göra slut på allt?

– Jag hade tagit läkemedlet sertralin ganska länge mot en depression jag inte led av och en biverkning av den medicinen är att man kan bli mer självmordsbenägen.

Tilda var hemma själv, hon skrev ett avskedsbrev och hade planerat att ta tabletter. Men just den förmiddagen kände plötsligt Tildas mamma Marie, som hela tiden stöttat dottern, att något var fel. Hon åkte hem från jobbet och kom precis i rätt tid för att förhindra det som inte fick hända.

– När jag såg mammas rädsla och förtvivlade ansikte var det något som vaknade i mig, säger Tilda. Jag hade intalat mig själv att jag bara var en börda för mamma och pappa. Nu förstod jag att så var det inte. Jag hade nått botten och jag tänkte: Om jag inte kan leva för min egen skull, kan jag leva för mamma. Och så blev det.

Den första tiden efter självmordsförsöket var tuff, men det blev sakta bättre. Även Marie fick gå i terapi efter dotterns självmordsförsök, för att det tog så hårt på henne.

– Jag vet att folk klagade på henne genom åren, sa att hon skulle vara hårdare och tuffare mot mig. Men hon stod stadigt vid min sida, höll mig vid liv, skyddade mig och gav aldrig upp.

– Jag hade inte varit här om det inte varit för mammas kamp. Numera lever jag för att jag vill.

Makens villkorslösa kärlek

Tilda började läsa in gymnasiebetygen på Komvux, sedan studerade hon programmering. Siffrorna var ett språk som hon förstod och hade lätt att ta till sig. Hon hade spelat mycket tv- och dataspel som barn och märkt att hon var bra på detta.

Tildas intresse för marknadsföring, algoritmer och analyser växte. Hon gick flera kurser online och insåg att detta var hennes grej.

Så klev hon in i den digitala världen, började jobba för kreatörer som drev egna Youtube-kanaler, för att hjälpa dem att hitta sponsorer.

– Jag fick betalt för att hjälpa dem att få fler visningar. Det var där jag träffade min man, som jobbar i den digitala branschen. 

Först hade de en jobbrelation, men fick ganska snart en djupare kontakt. 

– Vi skrev mer och mer till varandra och började prata i telefon 2019. Till slut bestämde vi att han skulle komma och hälsa på mig. Det var ju covid-tider, men i augusti 2020 kom han och stannade i tre veckor. Han var jetlaggad och jag låg på toagolvet och mådde dåligt över att jag bjudit hit honom, det rubbade alla mina invanda rutiner.

Tilda kände: Hjälp vad har jag gjort? Men det visade sig att Tildas man var en av de mest flexibla och omtänksamma personer hon mött. Hon hade dragit högsta vinsten, de passade ihop som handen i handsken.

– Han älskar mig villkorslöst och det är ömsesidigt. Det kunde inte ha blivit bättre. Relationen är läkande för mig.

OCD:n jobbigare än autismen

Tildas man uppmuntrade Tilda att kolla upp om hennes tvångshandlingar och rutiner kunde vara OCD.

– Jag fick det bekräftat och erbjöds att vara med i en svensk studie där man får råd och tips online och lär sig olika verktyg, under tio veckor.

Tilda lärde sig mer om hur hjärnan fungerar och hur hon kan göra i olika situationer, som att gå emot sina tvångstankar och visa hjärnan att det inte är farligt.

– Det är inte alltid så lätt. När man övervinner en tvångstanke kommer det ofta en ny. Jag har svårt att skilja mellan tvångstanke och magkänsla. Om jag känner: Jag kommer att dö om jag äter detta, då måste jag göra det ändå och våga exponera mig för det jag tror är farligt.

En tvångshandling är att Tilda måste tvätta händerna, torka av allt och städa hela tiden. Hon är rädd för bakterier, rädd för att folk ska dö. Ibland är hon rädd för att skada andra.

– Jag brukar spela upp det jag är rädd för som en film i huvudet. Jag spelar upp det om och om igen tills det blir tråkigt. Då kan det släppa. Det beror mycket på hur jag mår för övrigt, även i bra perioder kan det komma tvångstankar och jag måste snabbt mota bort dem. 

– Min autism är inget stort problem. Jag lider mer av OCD:n. Jag har hopp om att bli helt frisk, men behöver alltid se mig över axeln så att tvångstankarna inte tar över.

Arbetar ideellt

Hon och hennes man gifte sig 2022. De jobbar mycket tillsammans, är ett team. Den digitala branschen kan vara tuff, men båda är mycket framgångsrika.

– Jag är anställd, har fast lön och jobbar online med personer runt om i världen, Amerika, Australien och så vidare, säger Tilda.

Hennes man arbetar i sin egen firma.

– Vi jobbar båda hemifrån och ofta på kvällar och nätter när andra delar av världen är vakna, berättar hon.

Det hårda arbetet har gjort att Tilda i dag är en av nordöstra Skånes rikaste kvinnor.

– Det är inte pengarna som driver mig, det är glädjen att äntligen ha hittat det jag är bra på, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte slösig. Jag har allt jag behöver, hus, bil, möbler. Jag har pengar över men har inte tid att använda dem. I stället hjälper jag människor och djur genom olika organisationer.

Hon hjälper även andra med mental ohälsa, som sitter i samma båt som hon gjorde för tio år sedan.

– Jag lär upp dem gratis, alla har rätt till att hitta vad de är bra på och ha ett jobb. Det finns alltid något som passar var och en, det gäller bara ett hitta rätt och inte ge upp. Det kan rädda liv.

Hennes mål är att göra en så kallad exit, att tjäna så mycket pengar att hon är ekonomiskt oberoende och kan sluta jobba. I stället vill hon engagera sig till hundra procent ideellt.

– Jag vill göra något som betyder något.