Zandra fick kämpa för diagnosen – förlorade chansen till barn vid 33

Zandra Kilde var bara 33 år när hon fick veta att hon hade kommit i klimakteriet och inte kunde få barn.

De senaste två åren har hon fått hormonbehandling för att inte bli allvarligt sjuk och dö i förtid, som hennes mamma och mormor.

Här berättar hon sin historia:

Hela 2023 sov jag nästan inte. Jag hade värmevallningar och kände att jag kokade inuti, men jag ursäktade det för mig själv med att jag hade haft mycket att göra, varit ute och rest, haft jetlag och så vidare.

I slutet av året började jag ramla mycket – både när jag cyklade och gick – och det förvånade mig. 

Jag tränade mycket crossfit, och en dag föll jag ner från träningsstången också. Mina händer släppte liksom bara taget, trots att det var en helt vanlig övning. Jag känner min kropp bra och är utbildad yogalärare, så jag bara visste att något var fel.

Samtidigt märkte jag att jag sällan hade lust att göra något. Jag kände mig inte deprimerad, men upplevde en känsla av tomhet. Jag orkade inte jobba eller göra något alls.

Trodde det var ångest

En kväll i januari 2024 fick jag plötsligt kraftig hjärtklappning. Jag blev oerhört rädd och ringde 112. 

Ambulanspersonalen tog EKG på mig och sa att det inte verkade som om något var fel. Hon frågade om jag hade ångest, men det visste jag att jag inte hade. Jag hade ju bara legat och tittat på en serie, och plötsligt kändes det som om mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstet.

De tog med mig till sjukhuset för observation, men läkarna kunde inte hitta något fel. Däremot sa en av dem att det kanske var något hormonellt.

Läkaren tyckte hon var för ung

Så jag gick till min husläkare och berättade vad som hänt. Hon tog blodprover och kontrollerade min sköldkörtel, men jag visste att det inte hade något med det att göra. Jag var ju frisk och hälsosam annars, eftersom jag alltid har tränat mycket. 

Jag berättade för läkaren att jag hade en känsla av att jag var på väg in i klimakteriet. Det trodde hon inte på, för jag var alldeles för ung.

Men både min mamma och min mormor hade kommit i klimakteriet tidigt, och min mamma dog 2020, bara 54 år gammal. Hon hade gjort en bok till mig, där hon bland annat skrev att jag skulle vara uppmärksam på symtomen när jag närmade mig 40, så jag tänkte att det kanske var det som höll på att hända, även om jag bara var 33.

Så jag insisterade på att bli undersökt och fick till slut en remiss till en gynekolog. Även där möttes jag av skepsis på grund av min ålder. 

Men när gynekologen gjorde en ultraljudsundersökning kunde jag se hur hennes ansikte förändrades, så det var uppenbart något fel.

Hon tog blodprover, och i april fick jag svaret: Jag hade kommit i för tidigt klimakterie. Och det var inte bara förklimakteriet – jag hade varit i klimakteriet i några år.

Chockerande besked

Plötsligt föll allting på plats. Jag hade ju inte haft mens på länge, och jag blödde mycket lite.

Jag frågade om man kunde ta ut ägg, eftersom jag alltid har drömt om att bilda familj. Visserligen hade jag ingen partner, men då skulle äggen kunna sparas till senare. 

Men gynekologen sa att det krävdes minst 10–20 ägg, och inte ens det hade jag kvar. Det var ett chockerande besked, och jag blev verkligen ledsen.

Jag började en behandling hos en specialist på Rigshospitalet, och där har jag gått sedan dess. Jag får hormonbehandling för att minska risken att jag får hjärt-kärlsjukdomar, benskörhet och cancer.

Jag minns att min mormor, som dog när hon var 60, hade konstant ont och fick starka smärtstillande mediciner, och det vill jag väldigt gärna slippa. Min mamma fick inte heller behandling, så jag hoppas att hormonbehandlingen kan ge mig ett längre liv.

Jag får hormonerna i plåsterform eftersom gel inte fungerade för mig, för jag behövde en så hög dos att det tog mig nästan en timme att smörja in gelen på låren. 

Däremot har det varit stressande med plåstren, eftersom de ofta är restnoterade, och dessutom väldigt dyra.

Tuff resa

I dag mår jag bättre, både fysiskt och psykiskt. Men det har varit en lång och tuff process. Jag har fått hjälp av en psykolog och olika alternativa behandlingar, och så har jag några goda vänner som jag kan prata om allt med.

Det som har drabbat mig hårdast är att jag inte själv har kunnat bestämma om jag vill ha barn eller inte. Den möjligheten är borta för alltid.

Som tur är har jag fått en väldigt snäll pojkvän som har stor förståelse för min situation, och så har jag en hund.

Han heter Christian, för det är det namn jag skulle ha gett min son om jag hade fått en.

Artikeln publicerades ursprungligen i Familie Journal som är en del av Aller Media.