Höstrysare: Kvinnan i spegeln – del 2 av 3

Stinas hjärta bankade hårt och alldeles för snabbt medan hon stod och lyssnade vid dörren. Hon var säker på att hon hade hört skratt utanför. Någon hade slagit igen stalldörren och hon kände sig utsatt, sårbar och fullständigt hjälplös.

Hon försökte skjuta upp dörren igen, men det var omöjligt. Hon var tvungen att övernatta i stallet.

För en bråkdels sekund blev hon iskall av skräck. Om någon verkligen hade stängt dörren och satt något framför den, så kunde vederbörande också ta bort det igen och komma in till henne.

Hon stod helt stilla och höll andan. Sedan andades hon försiktigt ut och började känna sig fram längs väggen. Hon nådde Kejsers box. Hästen stod med huvudet ute. Den varma luftströmmen från djurets andetag träffade hennes fingrar och det var som om det fyllde henne med nytt mod. Hon var trots allt inte helt ensam.

− Hej pojken, viskade hon och lät ett kort ögonblick sin panna vila mot Kejsers.

Sedan gick hon vidare. Hon famlade sig fram tills hon hittade ett av hästens täcken. Med viss möda drog hon fram det och med täcket över armen gick hon vidare till halmbalarna. Hon kände sig fram, innan hon kröp upp på några balar och drog täcket över sig.

Hennes tankar gled till Nikolaj, som just nu sov i ett hotellrum i Köpenhamn. Han skulle bli både förfärad och arg om han visste att hon tänkte sova i stallet, men vad skulle hon göra?

Hon slöt ögonen, men hon visste att det skulle bli svårt att somna. Det knakade och brakade i stallet och det kändes som att varje vindstöt skulle lyfta taket och slunga iväg det. Det skedde inte och hon kom att tänka på fönstren. Skulle hon prova om hon kunde klättra ut genom ett av dem? Nej, hon vågade inte. De satt ganska högt upp och hon riskerade att skada sitt ofödda barn.

Hon la händerna på sin mage. Hon kunde känna att barnet rörde sig och hon märkte hur hennes kämparglöd tog udden av hennes ångest. Just nu kunde hon inte göra något, men natten skulle bli till dag och det skulle komma människor till gården och…

Hon kippade efter andan när hon kom ihåg att den första som skulle komma var Emilie. Hon kunde bara hoppas att den eller de som hade stängt in henne var försvunna innan dess.

Om det över huvud taget finns någon, viskade en inre röst.

Var det på grund av stormen som hon inte kunde öppna stalldörren? Även om hon visste att det inte riktigt kunde stämma, klamrade hon sig fast vid tanken.

Och sedan somnade hon ändå.

Stina visste inte hur länge hon hade sovit när hon hörde en röst som viskade hennes namn.

− Stina. Stina.

Jag drömmer bara. Orden flöt dovt genom hennes hjärna. Sedan hörde hon rösten igen.

− Du stal mitt liv. Jag är ­Lykke. Du stal mitt liv.

Rösten var så verklig att Stina vaknade och reste sig upp. Det var ett kompakt mörker runt om henne, men hon var säker på att hon hörde steg som snabbt försvann längs stallgolvet.

− Är det någon här? Vem är det?

Skälvande från topp till tå kom hon på benen. Hon ropade igen, men hon fick inget svar.

Hon kunde höra att Kejser och ponnyn rörde sig oroligt, sedan strök något över hennes kind och hon måste bita sig hårt i läppen för att inte skrika högt.

− Vem är det?

Den här gången viskade hon bara. Sedan gned hon sig över kinden där hon hade känt något.

Spindelväv. Åh Gud, det var bara spindelväv.

Hon fortsatte att famla sig fram igenom stallet, försiktigt och nästan utan att andas.

Hon nådde fram till stalldörren och stod och lyssnade länge. Stormen hade avtagit något, den pep inte längre riktigt så kraftigt runt stallet. Automatiskt slöt hon handen om handtaget. Dörren lät sig öppnas utan besvär.

Hon var på gränsen till panik när hon steg ut på gårdsplanen. Det såg ut som om en tornado hade dragit fram. När molnen skingrades ett kort ögonblick och lät månen lysa upp Lykkesbo såg hon knäckta grenar överallt. Mitt i alltihop låg en hink och rullade från sida till sida.

Hon stängde dörren bakom sig och sprang bort mot huset. Molnen gled åter in framför månen, men hon var nästan framme och även om mörkret slöt sig omkring henne igen, hittade hon utan besvär dörren. Hon tumlade in och slog igen den bakom sig. Med tunga andetag och vidöppna ögon lutade hon sig mot dörren, medan hon försökte lugna sig själv.

Lugn nu, tänkte hon. Andas djupt, ända ner i magen.

Hon stod länge och kämpade med sin andning. När hon kände sig lugnare sträckte hon ut handen och hittade lampknappen. Hon tryckte och blev överraskad när hallen badade i ljus.

Var det bara stormen som hade orsakat ett tillfälligt strömavbrott? Hon valde att tro det. 

Hon låste dörren bakom sig och gick med bankande hjärta genom huset. Allt såg ut att vara i sin ordning. Det såg inte ut som om det hade varit någon inne i huset.

Kanske var alltihop bara något hon hade inbillat sig? Det hade inte varit någon i stallet och hon hade inte hört en röst säga att hon hade stulit någon annans liv. Inget skratt. Ingen hade sagt: Jag är Lykke.

Självklart var det kusligt att vara ensam i en sådan storm och skrattet och rösten var bara något som hade uppstått i hennes alltför livliga fantasi. Hennes mammas motstånd mot namnet ­Lykke hade också närt hennes fantasi.

Hon skrattade lite åt sig själv, men hon kände att hennes hjärta dunkade.

Hon såg på sin klocka. Klockan var halv fyra, men i stället för att gå till sängs kröp hon ihop i soffan.

Återigen trodde hon inte att hon skulle kunna somna, men hon hade knappt lagt sig ned förrän ett mjukt mörker omslöt henne.

Grått dagsljus trängde genom rutorna, som under natten hade blivit randiga av smuts och regnvatten. Stina kisade oförstående med ögonen när hon vaknade. Varför låg hon i vardagsrummet?

I nästa ögonblick mindes hon alltihop och nattens ångest träffade henne som en knuten näve. Hon satte sig upp och var tvungen att anstränga sig för att andas djupt, precis som för några timmar sedan.

Det har inte hänt något. Allt är okej, tänkte hon. Hon reste sig och gick fram till det närmaste fönstret.

Emilies cykel stod mot stallmuren. I samma stund visade sig den unga flickan i stalldörren, hon lyfte en hand och vinkade till Stina.

Bortsett från de många nedfallna grenarna såg det ut som vanligt. Stina skakade lite undrande på huvudet.

Sedan beslutade hon att hon inte längre ville tänka på nattens fasa. Det var bara något hon hade inbillat sig. Hon hade förmodligen bara tänkt lite mer på att hon var själv, eftersom så många hela tiden frågade henne om hon inte kände sig rädd.

− Jag är inte rädd, mumlade hon. Jag ska aldrig mer låta paniken ta över.

Hon skyndade sig ut i badrummet och skrattade lite vid tanken på att hon hade varit övertygad om att hon hade sett två ansikten i spegeln.

När Emilie lite senare kom in hade Stina rostat bröd och gjort en kopp te.

− Jag har rostat bröd till dig också, sa hon.

− Vad snällt, tack ska du ha!

Emilie satte sig på en stol.

− Vilket väder det var i natt. Jag ska nog städa upp lite på gårdsplanen. Nä, det behövs visst inte, fortsatte Emilie och såg ut genom fönstret. Lasse håller på med det redan.

− Har Lasse kommit? frågade Stina.

− Han vill väl se om du klarade natten. Var du inte rädd?

Där var kommentaren igen. Folk omkring henne ville tydligen att hon skulle vara rädd.

− Nej, ljög Stina. Det var ju bara ett oväder.

− Du är verkligen modig.

Den unga flickan skakade lite på huvudet.

− Jag har förresten hängt tillbaka ett täcke, det låg ovanpå halmbalarna. Jag kastade nog det där i går och glömde sedan bort det.

Stina rättade inte Emilie. I stället gick hon ut och ropade på Lasse för att höra om han hade lust att komma in för en kopp te.

− Jag vill hellre ha kaffe, svarade han och skrattade lite.

− Då gör jag kaffe, svarade Stina.

Under dagen fick hon en del arbete gjort.

När kvällen kom och det började bli mörkt försökte hon låta bli att tänka på föregående natt.

Hon talade med Nikolaj i telefonen. Hans varma, kärleksfulla röst lät som musik i hennes öron. Hon nämnde inte vad som hade hänt, eller vad hon trodde hade hänt under stormen. Hon berättade att det hade varit oväder och att Lasse hade röjt bort nedfallna grenar och hon lovade att hon inte skulle lämna huset om en ny storm skulle komma.

De pratade lite om Nikolajs arbete och avslutade med de vanliga kärleksförklaringarna.

− Ta hand om dig, Stina. Jag är glad att Pernilla kommer i helgen.

− Du ska också ta hand om dig, sa hon milt. Och ja, jag ser fram emot en riktig tjejhelg. ­Pernilla och jag har sagt att vi ska ut och köpa babykläder till Lyk… till vår dotter.

− Vilken bra idé, svarade ­Nikolaj.

Han kommenterade inte att Stina hade avbrutit sig själv och inte sagt namnet Lykke.

Lite senare talade Stina också med sin mamma och knappt hade de sagt farväl till varandra förrän Pernilla ringde.

Stina var trött när hon gick och la sig en timme senare. Hon somnade med detsamma.

De närmsta två dagarna förflöt helt utan några särskilda händelser. Stina körde till den närmaste staden för att handla. Det skulle finnas lite extra i huset när Pernilla kom på en långweekend.

Emilie och Lasse kom varje dag, och när Stina en kväll bjöd dem båda på middag strålade Emilie som en sol.

På torsdagskvällen kom ­Pernilla.

− Jag måste erkänna att det är ett fint hus, sa hon när Stina visade henne barnrummet som de höll på att göra klart åt den ofödda flickan. Och du har inte alls något emot att vara ensam så mycket?

Under bråkdelar av en sekund var Stina på vippen att anförtro sin väninna vad som hade hänt den natt då hennes fantasi fullständigt hade skenat iväg med henne, men hon hejdade sig och skakade på huvudet.

Den kvällen fräschade de upp många av sina gemensamma minnen. Det blev en kväll fylld av värme och skratt.

− Ert gästrum är också läckert, sa Pernilla när de till slut beslutade sig för att gå och lägga sig. Jag unnar dig det bästa, Stina, men jag kan inte låta bli att vara ­avundsjuk.

Morgonen efter var Pernilla inte riktigt lika entusiastisk.

− Varför har du aldrig berättat för mig att du går i sömnen? frågade hon och kramade temuggen mellan sina händer.

− För att jag inte går i sömnen, svarade Stina.

− Då är det något du inte vet om dig själv.

Pernilla log blekt och fortsatte:

− Du var inne hos mig i natt. Du stod vid fönstret och tittade på mig.

Stina ryckte till.

− Om jag går i sömnen är det inte något jag vet om. Om jag hade gjort det som barn och ung skulle mina föräldrar ha sagt det, men det har de aldrig nämnt. ­Nikolaj har inte heller sagt något, så… du måste ha drömt, ­Pernilla.

− Du viskade något till mig. Det var därför jag vaknade.

Stina tvingade fram ett litet skratt över läpparna.

− Och vad sa jag?

− Jag hörde inte riktigt. Du mumlade, så det enda jag hörde helt tydligt var när du sa Lykke. Det är det er dotter ska heta, eller hur?

− Jag tror fortfarande att du har drömt, vidhöll Stina, medan hon knöt händerna under bordet.

− Jag hörde att du sa Lykke. Det är jag helt säker på.

− Om jag går i sömnen, så… så är det något nytt. När det gäller namnet så är det inte säkert att vår flicka ska heta Lykke.

Pernilla lutade sig in över bordet.

− Du går i försvarsställning. Jag förebrår dig inte för något om du går i sömnen. Det kan du ju inte rå för, men… det var lite kusligt.

− Varför väckte du mig inte om du är så säker på att jag kom in till dig?

− Sägs det inte att man inte får väcka någon som går i sömnen? Nej, det var inte därför, för så långt tänkte jag inte. Det var… ja, som jag sa, lite kusligt.

Ett ögonblick satt de båda väninnorna försjunkna i sina egna tankar. Sedan reste sig Pernilla.

− Jag vill gärna se din häst, Stina. Det hann jag inte alls i går och sedan är det väl också på tiden att vi åker och shoppar?

Stina och Pernilla köpte allt Stina saknade till barnet. ­Pernilla köpte även skrattande ett par rullskridskor.

− Sådana har jag alltid själv önskat mig, men det blev aldrig av. Nu ska din dotter ha ett par. De kan gömmas undan tills hon är stor nog.

− Din tok, sa Stina och log, men hon var fylld av tacksamhet mot väninnan som bara ville göra allt så bra som ­möjligt.

Resten av helgen gick alldeles för snabbt. Pernilla upplevde inte att Stina gick i sömnen något mer och Stina undvek att nämna det. Hon hoppades att Pernilla skulle glömma bort det, om de inte pratade om det.

När Pernilla åkte hem söndag kväll gav hon Stina en stor kram.

− Det har varit en underbar helg, sa hon. Ska jag vara ärlig trodde jag att det skulle bli lite tråkigt att det bara var vi här, men…

Hon avbröt sig själv och skrattade högt.

− Om inte Lasse hade varit så gammal, så skulle jag bestämt lägga an på honom, så att jag själv kunde bo på landet.

− Du glömmer att vi var ute och shoppade, skrattade Stina. Om vi inte hade lämnat ­Lykkesbo tror jag att du skulle ha haft tråkigt.

− Inte i ditt sällskap, påstod Pernilla.

Sedan släppte hon Stina och gick bort till sin bil.

− Ta hand om dig, ropade hon innan hon steg in och startade.

− Detsamma, ropade Stina och vinkade efter väninnan när hon körde mot stan.

Ett ögonblick fick hon lust att ta telefonen och be Pernilla komma tillbaka och ta med henne. Sedan gick längtan efter trafik och upplysta gator över.

Hon såg bort mot stallet, där Kejser och den lilla ponnyn stod och väntade på sitt kvällsmål och en känsla av lycka sköt genom kroppen. Hon hade allt hon hade drömt om som ung och om hon emellanåt saknade stan var det bara att sätta sig i bilen och köra dit. Hon var inte på något sätt isolerad.

Det finns inget att vara rädd för, tänkte hon när hon lite senare gick över för att ge hästarna dygnets sista måltid. Ändå tog hon på sig en extra varm kappa och hon kom ihåg både sin mobil och den kraftiga ficklampan.

− Nu kan du slå igen stalldörren bakom mig och du kan släcka alla lampor, sa hon rakt ut i luften. Jag har försäkrat mig om att jag både kan hålla värmen och se något om du stänger in mig igen.

Hon såg sig omkring. Hon visste inte om hon talade för sig själv eller…

Sluta nu, Stina, tänkte hon. Det finns inga spöken här på ­Lykkesbo. Du har aldrig trott på sådant. Allting har en naturlig förklaring.

Hon rätade på ryggen en aning. Hon försökte övertyga sig själv om att det inte fanns något att vara rädd för, men hennes hjärta dunkade hårt när hon lämnade huset och skyndade sig till stallet.

Precis innan hon var framme hörde hon snabba steg bakom sig. Hon tog tag i ficklampan och kastade en halvt skrämd, halvt arg blick över axeln.

Det var ingen där. Hon var ensam.

Sedan var hon framme vid dörren. Hon öppnade den och smet in snabbt. Hon tände ljuset och först nu upptäckte hon att hon hade hållit andan.

Hon andades ut och tittade på dörren som hon hade stängt bakom sig. Allt såg helt normalt ut.

Ändå hade hon alla sinnen på helspänn när hon gick till hästarna och hällde det uppmätta fodret i de två krubborna.

Hästarna frustade vänligt och började äta fodret. Stina slappnade av.

Hon blev stående och njöt av samvaron med de två djuren. Sedan lämnade hon dem. Innan hon släckte ljuset tände hon ficklampan. Sedan skyndade hon sig över den mörka gårdsplanen och låste omsorgsfullt efter sig när hon kom in igen.

Nästa morgon tittade Emilie in som hastigast och sa att Stina hade glömt att släcka ljuset kvällen innan.

− Det är jag säker på att jag gjorde, svarade Stina.

− Ljuset var alltså tänt i stallet, sa Emilie. Det är så fint väder i dag, fortsatte hon. Det känns nästan som sommar, så jag tänker ta med Kejser på en tur, om det går? Jag kan ta med ponnyn också. Han kan trava bredvid.

− Självklart går det bra, sa Stina. Kejser mår bäst av att hållas i gång.

När Emilie red iväg försökte Stina låta bli att tänka på lampan i stallet. Hon var säker på att hon hade släckt ljuset. Hon hade ju tänt ficklampan innan hon släckte, för att inte stå i mörker.

− Jag släckte ljuset, sa hon.

Det kunde ju inte tända sig av sig självt.

Senare, när dagens arbete var gjort och Lasse hade tagit in hästarna, kunde Stina inte låta bli att fråga honom om han någonsin hade hört rykten om spöken på Lykkesbo.

Hon hade hoppats att han skulle skratta åt henne på sitt varma sätt, men i stället gav han henne en märklig blick.

− Nej, svarade han efter en alldeles för lång paus. Varför frågar du? Är det något du är rädd för?

− Nej, svarade hon snabbt. Det är bara något jag har tänkt på. Det är ju ofta som det spökar i äldre hus…

Hon avbröt sig själv. De osagda orden stod och darrade mellan dem på ett sätt som fick henne att frysa.

− Det spökar inte här, avgjorde Lasse bestämt.

Sedan fick han bråttom med att åka hem. Han skulle till sin kortspelskväll.

Senare när Stina hade varit i stallet och skulle tillbaka till huset kom en svart skugga farande genom luften.

En hund, hann hon tänka innan hunden träffade henne så att hon föll handlöst på sidan.

Under bråkdelar av en sekund stirrade hon in i dess vidöppna gap, sedan hördes ett brak på trappan där hon just hade stått. Hunden försvann lika plötsligt som den hade kommit. På trappan, där Stina just hade stått, låg en hög krossade takpannor.

Svensk bearb: Angelica Jaako Billenman