Höstrysare: Kvinnan i spegeln – del 1 av 3

Nikolaj omfamnade Stina bakifrån. Hans händer la sig mjukt om hennes runda gravidmage och han skrattade i hennes öra.

− Är du helt säker på att du inte har något emot att vara själv?

− Bergsäker, svarade hon och vred sig runt i hans armar, så att de kom att stå mittemot varandra. Vi har flyttat ut på landet, men det var det vi önskade. Pernilla kommer i helgen, och du kommer…

Hon suckade lätt.

− ... om två veckor, avslutade hon.

− Du måste säga till om du vill att jag stannar hemma. Min chef vill…

Stina la ett finger över hans läppar.

− Du ska självklart inte stanna hemma, viskade hon. Det är två månader tills vår lilla flicka föds. Jag klarar mig. Det är ingen sjukdom att vara gravid.

− Jag tänker bara… din egen ankomst till världen var så dramatisk, och…

Han tystnade och ryckte på axlarna.

Stina knyckte med nacken och skrattade högt.

− Vad har det med mitt tillstånd att göra? frågade hon muntert.

Sedan fortsatte hon skämtsamt:

− Jag kan inte minnas något från den tiden. Historien om min dramatiska födsel är bara något som har berättats för mig.

Nikolaj såg på sin klocka. Sedan tog han hennes ansikte mellan sina händer.

− Jag älskar dig. Det får inte hända dig något.

− Det gör det inte heller, sa hon mjukt. Glöm inte att jag har valt dig och allt det här.

Hon slog ut med handen, som om hon ville omfamna hela ­huset.

− Dessutom kommer jag aldrig att vara helt själv. Emilie kommer varje dag och tar hand om min häst och ponnyn vi köpte. Jag är lycklig här, Nikolaj. Vår dotter kommer att bli lycklig här. Vi två kommer att bli lyckliga. Jag visste från början att ditt jobb periodvis skulle kräva att du är borta hemifrån en längre tid. Jag klarar mig.

Han skrattade och hans läppar svävade några centimeter över hennes. Hon kunde känna hans friska andedräkt mot sin mun. Sedan kysste han henne.

Kort därefter stod hon ute på gårdsplanen och såg efter honom när han körde iväg i bilen.

Mitt på den långa åkervägen upp mot landsvägen mötte han Emilie, den 17-åriga flickan som hade blivit jublande lycklig när Stina anställde henne för att passa hästen Kejser. Emilie skulle rida och ta hand om hästen som om den var hennes egen.

Nikolaj körde så långt ut i kanten som det gick på den smala vägen. Stina log, hon kunde livligt föreställa sig hur lättad han kände sig nu. Han hade aldrig varit förtjust i att hans flickvän hade en häst, men Kejser var en del av paketet när de beslutade att det skulle vara de två. Han hade också accepterat att de skaffade en ponny som stallkamrat.

Stina stod fortfarande på gårdsplanen när Emilie nådde fram. De växlade några ord innan den unga flickan försvann bort till stallet.

En timme senare kom Emilie in i det stora lantköket, där Stina väntade med en kopp te.

Flickan luktade häst och frisk luft.

− Det har blivit så härligt här, sa hon och såg sig omkring. Jag kom hit till Lykkesbo när Marie och Jens bodde här. På den tiden var allt så gammaldags, och nu… Oj, alltså, allt är så fint! Ni måste vara ganska rika?

Hon såg nyfiket på Stina, som avvärjande slog ut med handen.

− Vi är långt ifrån förmögna, sa hon sanningsenligt.

− Är ni inte? Det trodde jag.

Emilie rodnade svagt. Sedan såg hon på Stina igen.

− Vad är det nu Nikolaj arbetar med? Det är min mamma som undrar, avslutade hon lite ­förläget.

− Nikolaj är byggnadsingenjör, sa Stina. Han är med och bygger stormarknader och sådant. Han har precis åkt till Köpenhamn.

− Oj då, då ska du vara ensam hemma.

Den unga flickan spärrade förskräckt upp ögonen.

− Vågar du verkligen det?

− Jadå.

Stina skrattade lite.

– Det är nog ingen som hittar hit och om det skulle komma någon så har jag en telefon, så jag kan ringa efter hjälp.

− Jo, men ändå. Jag vågar inte ens vara ensam hemma i vårt hus, och vi har grannar på båda sidor. Kommer Lasse varje kväll och tar in hästarna? avslutade hon.

− Han har inte svikit mig en enda gång, svarade Stina ­lugnande.

− Det är bra. Lasse är jättesnäll. Jag tror nog… Jag har i alla fall hört att… det är nog bara ­skvaller.

Emilie hade nått fram till dörren där hon blev stående och såg avvaktande på Stina.

− Vad är det du har hört? frågade Stina skrattande, för hon förstod att Emilie ville berätta vad det var.

− Det är något som hände för många år sedan, men min mormor säger att Lasse var förtjust i Marie, som bodde här. Marie valde att gifta sig med Jens och därför har Lasse aldrig gift sig.

− Lasse är i alla fall bra på hästar, sa Stina med ett litet ­leende.

När Emilie gick såg Stina efter henne genom fönstret.

När hon och Nikolaj köpte ­Lykkesbo var Lasse den första som hade kommit för att hälsa dem välkomna. Det var också han som kände Emilie och visste att hon bara drev omkring ­hemma.

Tills hon visste vad hon ville göra i framtiden var både Emilie och hennes föräldrar nöjda med att Stina hade jobb åt henne. Efter vintern skulle det inte behövas mer hjälp.

− Då har du kommit till världen, viskade Stina och strök sin runda mage.

Hon skrattade lite. Sedan beslutade hon att det var dags att jobba lite.

Vilken lycklig människa jag är, tänkte hon när hon lite senare satt framför datorn. Jag kan arbeta hemifrån och lägga upp min arbetsdag precis som jag vill. Jag har fått mitt drömboende, och även om det kostade blod, svett och tårar att få huset restaurerat under sommaren, så hann vi med det vi skulle. Våningen längst upp blir iordninggjord när vi får tid, lust och pengar till det.

Stina hade precis kommit igång ordentligt med arbetet när hennes mamma, Laura, ringde.

− Nu vet jag vad ni kan kalla ert ställe, sa Laura så snart hon hade frågat hur Stina mådde. Vad sägs om Siesta? Det är spanskt och …

− Sluta nu mamma, avbröt Stina. Vad är det för fel på ­Lykkesbo? Nikolaj och jag har faktiskt pratat om att vår lilla flicka ska heta Lykke.

Laura svarade inte. Det var tyst så länge att Stina trodde att hennes mamma hade lagt på.

− Mamma, sa hon. Mamma, är du där?

− Ja, lät det svagt. Ja, jag är här. Men… åh nej, Stina. Kan ni inte hitta på ett annat namn? Kalla inte flickan för Lykke.

− Du låter upprörd. Varför har du så mycket emot namnet ­Lykke?

− Därför att… Det kan jag inte berätta för dig, Stina. Det kan jag aldrig berätta för någon. Du måste bara lova mig att du inte kommer att kalla din ofödda dotter Lykke. Det namnet är så fyllt av olycka att… Lova mig det.

Stina kunde inte undgå att påverkas av desperationen i mammans röst, men hon kunde ju inte kassera ett namn bara för att hennes mamma inte tyckte om det. Lykke var ett vackert namn.

Hon hade lust att fråga igen varför hennes mamma hade så mycket emot namnet, men hon lät bli. I stället berättade hon att Nikolaj hade åkt iväg till Köpenhamn precis och att Pernilla skulle komma i helgen.

Laura suckade hörbart.

− Höggravid och helt själv, sa hon.

− Nej, mamma, nu slutar du. Jag är inte höggravid, och jag är absolut inte ensam heller. Just nu är Emilie här, senare kommer Lasse som du har hälsat på, och sist men inte minst så har jag en mobil och en bil stående i garaget.

− Det är för att jag oroar mig för dig, sa Laura stött.

− Ja, det vet jag väl, mamma, förlåt om jag lät lite… äh…

Hon letade efter ordet.

− Irriterad, sa Laura. Vi hörs, min flicka. Du vet att du alltid kan ringa om det är något.

− Det vet jag, mamma, sa ­Stina varmt. Tack för att du ringde. Hälsa pappa!

När Stina hade avslutat samtalet funderade hon. Det var märkligt med namnet. Det var tydligt att hennes mamma var emot det, men varför?

Hade hennes pappa vid något tillfälle varit otrogen mot henne med någon som hette Lykke? Stina kunde inte tro det. Hennes föräldrar hade alltid verkat tycka om varandra. Kanske var det Stinas egen dramatiska ankomst som gjort dem så tajta?

Hon lät tankarna glida till det hon hade fått berättat för sig. 

En gång hade hennes föräldrar varit mycket äventyrslystna. Vid ett tillfälle hade de beslutat att resa jorden runt. De var halvvägs in i resan när hennes mamma upptäckte att hon var gravid. 

I några dagar hade de vägt för och emot. Skulle de slopa alla planer och resa hem? Å andra sidan föddes det ju barn i hela världen, och betydde det så mycket om deras barn inte föddes i Sverige?

Det enda var att hon gick miste om de regelbundna barnmorskekontrollerna. Men Laura var frisk och stark, och om hon tog hand om sig själv skulle det nog inte hända något.

Det gjorde det inte heller, men varken Laura eller Stinas pappa, Flemming, hade räknat med att Laura skulle föda före beräknad tid. De hade varit ensamma när det skedde. De hade befunnit sig i ett öde område i Peru, och  Flemming hade varit tvungen att hjälpa till med ­förlossningen.

De hade funnit skydd i en liten hydda några kilometer norr om en liten by. Allt hade gått bra och när de fyra dagar senare kom ner till byn hade de blivit firade enligt konstens alla regler. Stina hade blivit välsignad om och om igen.

När de drog vidare hade ­Laura burit sin nyfödda dotter som ursprungsbefolkningen gjorde. Stina hade suttit i en slags påse på sin mammas mage, och nu, 27 år senare, hade hennes mamma gett henne samma bärsjal som hon hade värnat om i alla år.

Det var först efter att Stina hade blivit vuxen som hennes pappa hade berättat för henne att mamman hade fått något som påminde om en förlossnings­depression.

Stina hade aldrig märkt av det. Hon mindes bara sin mamma som en härlig och kärleksfull mamma.

Skärmen framför Stina blev svart medan hon satt försjunken i sina tankar. Hon upptäckte det först när Emilie stack in huvudet och berättade att hon skulle cykla hem.

− Vi ses i morgon, Emilie.

− Det gör vi! Jag har pratat med Lasse, han kommer och ställer in hästarna tidigare om vädret blir dåligt.

− Du är en klippa, sa Stina och log.

Emilie vinkade. Sedan stängde hon dörren, och Stina var ensam.

Hon drog ett djupt andetag. Sedan kastade hon sig över ­arbetet.

Först på eftermiddagen tog Stina en liten lunchpaus. Därefter jobbade hon ytterligare ett par timmar.

Novembermörkret höll på att falla när hon stängde datorn. I samma stund ringde Nikolaj till henne. Han var framme i Köpenhamn och ville bara höra hur det gick.

− Här är allt fint, sa hon. Hur är det med dig? Var det en jobbig resa till Köpenhamn?

− Det gick utmärkt, men nästa gång flyger jag. Det är jobbigt att köra så långt ensam.

− Stackars dig, sa hon mjukt.

Sedan skrattade hon lite.

− Nu ska jag gå och värma lite mat från i går. Sen ska jag sätta mig framför tv:n och bara slappa.

− Jag älskar dig, Stina.

− Och jag älskar dig, svarade hon och la på.

Hon hörde att Lasse hade kommit och hon ville hälsa på honom.

− Det är ett par härliga kusar, sa Lasse när hon kom över till stallet.

− Det vet jag, sa Stina och skrattade lite.

Hon gnuggade hästarna i pannan i tur och ordning. Båda såg ut att njuta av det.

− Jag har lite mat kvar från i går. Har du lust att äta med mig, Lasse?

− Det låter lockande, men jag får ta det en annan gång. Jag spelar alltid kort på måndagskvällar, och i kväll ska det vara hemma hos mig.

− Det borde du ha berättat. Jag kunde ha tagit in hästarna själv.

Lasse flinade snett och såg menande på hennes mage.

− Det ska du inte. Jag vill inte ha bråk med Nikolaj. Vänta tills du har fått ditt barn i stället.

− Då säger vi det, Lasse.

De följdes ut ur stallet. Lasse pratade om kortspelarna som skulle besöka honom, sedan kom han ihåg att han hade bråttom. Han grep sin cykel och skyndade iväg.

Stina blev stående och såg efter honom när han kämpade i motvinden uppför åkervägen. Sedan huttrade hon lite och skyndade sig in i sitt varma kök.

Hon hade ätit och just bestämt sig för att ta ett bad när Pernilla ringde.

− Jag kan komma redan torsdag kväll, om det är okej? frågade väninnan.

− Det skulle bara vara roligt, svarade Stina och såg på de svarta fönstren, där de första regndropparna landade och gjorde små vägar ned över rutorna.

− Är det okej att vara själv?

Den svaga oron i Pernillas röst fick Stina att skratta.

− Du är den andra som frågar mig om jag inte är rädd för att vara här. Det är jag inte, ­Pernilla. Jag älskar mitt hus, och jag kan känna att det tycker om mig ­också.

− Spritt språngande galna ­Stina, sa Pernilla, sedan skrattade hon:

− Det menade jag inte, men jag tycker att du är modig.

Lite senare sa de två hej då till varandra och Stina gick för att ta en dusch.

När vattnet lite senare rann ned över hennes kropp stirrade hon fascinerat på sin mage. Hennes ofödda dotter var livlig. Bulorna som hela tiden visade sig här och där på hennes mage talade sitt eget tydliga språk.

Hon log drömmande. Vad hon längtade efter att bli mamma.

Hon famlade lite efter badhandduken, fann den och svepte in sig i den. Sedan gick hon fram till spegeln, som var helt igenimmad. Hon tog den lilla handduken som hängde bredvid handfatet och försökte torka spegeln ren. Det lyckades inte helt. Det fanns fortfarande dimmiga fläckar på ytan.

Plötsligt stelnade hon till. Det såg precis ut som om det fanns två ansikten i spegeln. Två nästan identiska ansikten.

Det är för att spegeln är fuktig, tänkte hon, och hon försökte torka den lite bättre.

Det fanns fortfarande två ansikten i spegeln. Två ansikten med samma djupblå ögon under vackert formade ögonbryn. Två ansikten med mörkbrunt och vått lockigt hår.

I nästa stund kändes det som om en iskall hand la sig kring hennes hjärta. De två ansiktena var inte längre helt identiska. Hennes eget hår var genomvått, men den andras hår var torrt.

Hon vände sig tvärt. Vem är du? ville hon ropa, men det fanns ingen att ropa till. Hon var ­ensam.

Hon såg igen i spegeln. Nu fanns det bara ett ansikte. Hon hade helt enkelt tagit fel. Kunde en våt spegel förvränga så ­mycket?

− Är det bara jag här?

Hon hade inte velat säga orden högt, de bara slank ur henne. Med bultande hjärta såg hon sig omkring. Det fanns inga andra än hon där.

Ändå skakade benen lite under henne när hon lämnade badrummet. Korridoren utanför verkade plötsligt så lång och mörk.

Torr i munnen skyndade hon sig till sovrummet.

När hon lite senare hade satt på sig i en varm mjukisdräkt hade hon kommit över sitt barnsliga panikanfall. Det var ju bara för att alla frågade henne om hon inte var rädd för att vara ensam i huset.

Hon satte sig i Nikolajs stora fåtölj och slog på tv:n, precis när väderprognosen visades.

Storm, regn och slask. Usch, det lät tråkigt.

Hon zappade runt lite på de olika kanalerna. Det fanns inget som fångade hennes intresse. Kanske skulle hon bara gå och lägga sig. Hon skulle självklart fodra de två hästarna så att de hade lite att sysselsätta sig med under natten, men gjorde det något om hon för en gångs skull gick lite tidigt till stallet?

Jag väntar en halvtimme, beslutade hon. De får finna sig i att det blir lite tidigt.

Hon såg sig omkring i det mysiga vardagsrummet. Här skulle ett barn kunna känna trygghet.

Plötsligt spetsade hon öronen. Var det inte Kejser som gnäggade? Hon reste sig halvt. Jo, där kom ljudet igen.

Var det något fel? Hon skulle fodra för natten meddetsamma, och om något inte var som det skulle vara, tänkte hon ringa till Lasse.

I hallen stack hon fötterna i ett par stövlar. Sedan tog hon på den tjocka kappan och drog en stickad mössa över ­öronen.

Vinden låg rakt på, så det var svårt att skjuta upp dörren. Till slut lyckades hon och framåtböjd gick hon över till stallet.

Det måste vara något fel, för nu gnäggade Kejser igen och ponnyn stämde in.

Dörren till stallet var lätt att få upp. Den låg i lä. Hennes hand fann strömbrytaren och stallet badade i ljus. Hästarna stack ut huvudena över boxkanten och kisade med ögonen.

Det såg inte ut som om det var något fel.

I samma stund slocknade ljuset och även om Stina tryckte på knappen igen och igen hände det ingenting.

Jag måste hämta en lykta. ­Stina hade knappt hunnit tänka tanken innan stalldörren slog igen.

Hon kippade efter andan. Var det någon utanför? Hon blev stående blickstilla och spetsade sina öron till det yttersta, men hon kunde inte höra annat än stormens susande.

Även när hennes ögon så småningom vande sig vid mörkret var det omöjligt att se något tydligt. Hon famlade med händerna efter dörrhandtaget, men även om hon använde alla sina krafter kunde hon inte skjuta upp ­dörren.

− Hallå, är det någon där?

Bara den tilltagande stormen svarade henne.

Hon vet inte hur länge hon kämpade för att få upp dörren. Om hon bara hade tagit med mobilen, men den låg inne på köksbordet.

Hon ropade igen. Resultatet var detsamma. Det kom ingen för att hjälpa henne. Hon var tvungen att övernatta i det dånande, mörka stallet.

Plötsligt spetsade hon öronen. Var det ändå någon utanför? Var det inte någon som skrattade? Högt och ­hånfullt.

Svensk bearb: Angelica Jaako Billenman