Höstrysare: Kvinnan i spegeln – del 3 av 3

Stina stirrade förfärat på takpannorna som låg krossade på trappan. Om inte den stora hunden hade kommit skulle hon ha fått pannorna i huvudet. Hon skulle med största sannolikhet ha dött.

Det gjorde ont i ena höften, men hon märkte det knappt.

Barnet. Hon höll händerna runt magen och låg ett ögonblick och kippade efter andan. Sedan kom hon upp på händer och knän och reste sig skälvande.

Stina stödde sig mot muren. Den stora hunden var borta. Ljuskäglan från lyktan svepte över gårdsplanen. Allt var stilla. Hon var ensam igen. Efter några sekunder tog hon ett par steg ut och lyste upp mot taket. Där takpannorna hade legat fanns nu ett hål in till vinden.

Var det stormen några dagar tidigare som hade lossat takpannorna? Men varför hade de då inte farit ner den natten? Just nu var det helt stilla − vad hade fått dem att falla ner?

Hennes fingrar slöt sig om mobilen. Hon ville inte stanna en sekund längre på Lykkesbo. Hon släppte telefonen igen. Självklart skulle hon stanna. Det märkliga hon upplevde var bara tillfälliga sammanträffanden.

I fjärran hörde hon en uggla hoa. Det var som om den ville berätta för henne att en uggla eller någon annan fågel kunde ha varit orsaken till att takpannorna föll ner, om de redan hade legat löst.

Hon lyste upp på taket igen. Sedan gick hon bort till trappan och sopade undan de många skärvorna med foten. Först när hon kom in igen kände hon smärtan i höften.

När hon kröp i säng såg hon att höften var blodig. Hon hade fallit ganska hårt, men det hade varit mycket värre om den främmande hunden inte hade kommit.

Det var märkligt med hunden, men den hade i alla fall varit verklig. Hon hade känt dess tassar på axlarna, och hon hade stirrat rakt in i dess gap. Kanske hade hundens instinkter sagt att hon var i fara. Men varför hade den sprungit sin väg? För att den blev rädd för braket som kom när takpannorna föll ner.

Självklart.

Stina log när hon för en gångs skull kunde komma med en förnuftig förklaring till en annars oförklarlig händelse.

Samma natt drömde hon igen om en ung, mörkhårig kvinna som var förvillande lik henne själv.

– Det är mitt liv. Jag vill ha mitt liv tillbaka, hörde hon i ­drömmen.

Stina vaknade tvärt. Hon låg stilla länge och stirrade ut i luften.

− Vem är du? frågade hon lågt och skälvande. Har du bott här i huset?

Hon fick inget svar, men resten av natten sov hon bara korta stunder åt gången. När hon var på vippen att falla i djup sömn tyckte hon att hon hörde ljud som inte borde vara där. Ena ögonblicket var det en dörr som stängdes. Nästa ögonblick var det smygande steg i gången utanför.

En enda gång steg hon upp och tittade ut. Det var ingen där. Hon var ensam.

Hon hade lust att ringa Nikolaj. Om hon bad honom om det skulle han genast sätta sig i sin bil och köra hem den långa vägen från Köpenhamn, men först skulle han ringa hennes föräldrar, så att hon inte skulle behöva vara ensam mer.

Antingen är det min fantasi, eller så håller jag på att bli spritt språngande galen, tänkte hon vid ett tillfälle när hon höll på att somna igen.

Sedan blev hon klarvaken igen. Hon hörde varken steg eller en röst som bad henne försvinna. Hon hörde ett spädbarn gråta, en ensam och förtvivlad gråt.

Hon såg på sin klocka. Klockan var bara halv sex på morgonen, men hon visste att hon inte kunde somna om.

Hon steg upp och gick ut i badrummet. Hennes höft såg inte bra ut. Förhoppningsvis skulle märkena efter hennes fall ha försvunnit innan Nikolaj kom hem i helgen.

Stina lugnade sig när Emilie kom för att hjälpa till med stallet. Flickan blev förvånad när hon såg de krossade takpannorna bredvid trappan.

− Vi riskerar väl inte att få fler i huvudet, sa hon och såg upp på hålet i taket.

− Det ser ut som om de andra sitter fast, sa Stina och tvingade sig själv att le. Jag får nog ringa Lasse. Han känner säkert någon som kan sätta upp nya takpannor. Jag är rädd att det ska börja regna, det ser rätt grått ut.

− Jag tror att det blir snö, sa Emilie. Det har de i alla fall pratat om på radion.

− Det hoppas jag inte, då blir det en riktigt lång vinter.

Stina huttrade lite, men Emilie skrattade bara.

− Jag älskar snö. Då kan man ju äntligen åka skidor. Men ­självklart…

Hon log snett och såg på Stinas gravida mage.

− Det är väl inget för dig just nu.

När Lasse dök upp lite senare såg han förbluffat på de sönder­slagna takpannorna.

− Det var märkligt att de inte föll ner medan det stormade, mumlade han. Jag kollar om någon takläggare har tid.

Medan Lasse ringde satte ­Stina i gång kaffebryggaren.

När hon dukade bordet med ett par koppar såg han på henne med ett litet leende.

− Takläggaren kommer på torsdag, sa han. Om du vill kan jag gå upp på vinden och täta hålet med en presenning? Så spelar det ingen roll om det skulle börja regna.

− Det vill jag gärna, Lasse. Om du har tid? Emilie sa att det kommer snö.

− Hon kanske får rätt. Det kan ju snöa i mitten av november. Jag tycker att jag har sett en presenning borta i stallet. Jag kan se efter.

Det fanns en presenning och Lasse tätade hålet i taket inifrån. Stina beslutade att bjuda honom på middag.

− Du måste säga vad du ska ha för det, sa hon. Du ska inte gå här och jobba gratis.

− Det löser vi när Nikolaj kommer hem.

Lasse tittade på henne.

− Är Nikolaj alltid borta så mycket?

− Nej. För det mesta kommer han hem på kvällarna, sa hon.

− Jag tänker bara att det kanske inte är så bra för en ung kvinna att vara ensam så mycket här på Lykkesbo.

− Varför inte då?

Stina försökte skratta, men lyckades inte. Utan att hon ville flög en fråga ur hennes mun.

− Känner du någon här i närheten som har en stor, svart hund?

− En stor, svart hund?

Lasse skakade på huvudet. Sedan kom det ett märkligt, spänt uttryck i hans ögon.

− En gång fanns det en stor, svart hund här på Lykkesbo. Det var Maries hund. Det var ingen som kunde komma i närheten av henne när hunden var lös. Den avgudade henne gränslöst.

Medan orden sjönk in i Stina såg Lasse ut genom fönstret. Hon mindes att Emilie hade berättat för henne att Lasse nog hade varit förälskad i Marie för många, många år sedan.

− Har du sett den svarta ­hunden?

Lasses ord fick Stina tillbaka till nuet. Hon ville säga nej, men han kunde läsa hennes ansiktsuttryck.

− Det finns andra svarta hundar än Maries, sa Lasse innan Stina hann säga något. Maries hund blev överkörd kort innan hon och Jens flyttade, men…

När han inte fortsatte la Stina en hand på hans arm.

− Men? viskade hon.

− Det finns några som påstår att de har sett den. Även om den både är död och begraven finns det några som då och då möter Maries hund. Det är alltid kvinnor som påstår att de har sett den. Hunden tyckte inte om män. Du har alltså också mött den?

− Den hund jag mötte var högst levande, sa Stina. Den kom farande helt plötsligt och om det inte hade varit för den skulle jag ha fått takpannorna i huvudet.

− Då är det nog inte Maries hund, sa Lasse stilla.

Han la sin hand över Stinas.

− Man säger att det finns mer mellan himmel och jord än vi människor förstår, och en sak vet jag: Maries hund skulle aldrig kröka ett hår på ditt huvud. Tvärtom. Men du har rätt, Stina, det finns andra svarta hundar än den som var Maries.

− Du behöver inte berätta om det här för någon, sa Stina. Jag menar…

Hon tvekade lite.

− Jag känner inte så många här än, men jag vill inte att de ska tro att jag är helt knäpp.

Lasse skrattade kluckande.

− Du är inte det minsta tokig, Stina. Och om det verkligen är Maries hund, vilket det självklart inte är, så måste du tro mig när jag säger att den hunden kommer att skydda dig.

− Det låter bra, sa Stina och log. Bara den inte gör utfall mot Nikolaj.

− Om han uppför sig ordentligt kommer han aldrig att märka den, sa Lasse.

Sedan reste han sig tvärt.

− Jag måste nog åka hemåt. Tack för maten, min vän.

Stina följde honom ut. Hon blev stående i dörren medan han steg upp på cykeln och cyklade iväg.

Kanske är både Lasse och jag lite galna, tänkte hon. Men jag är inte rädd längre.

Under natten visade sig tryggheten hon hade känt efter samtalet med Lasse vara bräcklig. Hon drömde återigen om en ung, mörkhårig kvinna som krävde att hon skulle försvinna.

”Jag är Lykke. Jag är Lykke.” Orden vägrade släppa taget. De försvann inte ens när Stina steg upp.

Hon höll händerna för öronen, men rösten fortsatte inne i hennes huvud.

”Jag är Lykke. Du har stulit mitt liv.”

Stina lyckades uppföra sig någorlunda som vanligt när hon kort därefter pratade med Emilie, men så snart den unga flickan hade gått till stallet återvände rösten i hennes huvud, och hon beslutade att hon skulle åka hem till sina föräldrar tills Nikolaj kom tillbaka. Hon kunde säkert få Emilie och Lasse att ta hand om gården medan hon var borta.

För säkerhets skull ringde hon sin pappa för att höra om hon kunde åka hem.

− Kan du komma förbi verkstaden och hämta min nyckel? frågade hennes pappa.

Sedan fortsatte han med oro i rösten.

− Nä, vet du vad, jag kommer ut till dig med den. Är du hemma om en timme?

Den enerverande och mycket krävande rösten i ­Stinas hjärna tystnade när hennes pappa dök upp, men spåren efter en närmast sömnlös natt och åtskilliga nätter med dålig sömn tecknade sig tydligt i hennes ansikte.

− Jag har en nyckel till dig, och… Men flicka lilla, hur mår du? Du är väl inte sjuk?

Stina skakade på huvudet. Sedan bad hon sin pappa sätta sig.

− Det är något jag måste fråga dig om, sa hon. Vem är Lykke?

Hon hade räknat med att hennes pappa skulle se förvånad ut, eller att han åtminstone skulle se frågande på henne. I stället blev hans kinder helt grå och innan hon hann fråga mer hade han dolt ansiktet i sina händer.

− Pappa, sa hon förskräckt. Vad är det som händer?

− Varför frågar du om… om Lykke? sa han hest. Har mamma berättat något för dig?

− Nej, jag har ingen aning om vem Lykke är. Jag vet bara att mamma inte tycker om att ­Nikolaj och jag har tänkt ge vårt barn namnet Lykke, och sedan… sedan…

Hon svalde klumpen i halsen, sedan berättade hon vad som hade hänt sedan Nikolaj hade åkt till ­Köpenhamn.

Ett ögonblick hoppades hon att hennes pappa skulle se normal ut igen och att han skulle skratta bort alltihop, men han blev om möjligt ännu blekare.

− Du har hört historien om din födelse, sa han. Du vet att din mamma och jag var ensamma när du kom till världen, men… du vet inte att du föddes som tvilling. Din mamma och jag namngav er med detsamma. Du fick namnet Stina, din syster kallade vi ­Lykke. Vi märkte att hon var mycket svag och vi hoppades så innerligt att namnet Lykke kunde ge tur, att det skulle hjälpa henne. 

– Det gjorde det inte, din syster dog efter några timmar och för att inte få problem med myndigheterna begravde vi henne och nämnde aldrig för någon att vi hade fått två små flickor. Vi var rädda för att folk skulle tro att vi hade tagit livet av henne.

− Din mamma höll på att gå sönder. Hon förebrådde både sig själv och mig för att vi befann oss på det där gudsförgätna stället i Peru. Jag svepte in den späda kroppen i en tröja och begravde henne. Men först…

Stinas pappa tystnade och tog fram sin plånbok. Han öppnade den och tog fram en liten plastpåse, som han räckte Stina.

− Både du och Lykke föddes med kraftigt hår. Jag tog en liten lock från Lykke, och… Jag har alltid haft den på mig sedan dess. Kanske var det fel av mig, kanske skulle allt som var hennes ha begravts, eller kanske skulle du ha fått den locken för länge sedan. Ni var ju tvillingar och man säger att tvillingar har ett alldeles särskilt band. Jag är inte vidskeplig, Stina, men… det finns mer mellan himmel och jord än vi människor förstår.

Stina lyfte huvudet och såg på honom. Han sa precis samma sak som Lasse hade sagt.

− Allt det du har upplevt kan också ha en naturlig förklaring, fortsatte hennes pappa lite senare. Din fantasi kan ha spelat dig ett spratt och… kanske har din mammas ord om namnet Lykke påverkat dig mer än du förstått.

Stina nickade.

− Hur som helst är jag glad att du har berättat för mig om Lykke, sa hon stilla.

Hennes pappa reste sig. Han såg på den lilla, mörka hårlocken som låg i sin plastpåse på bordet. Han strök handen mjukt över den, sedan tog han den och räckte den till Stina.

Hon tog emot den, men när han också ville räcka henne nyckeln hem till hennes föräldrahem skakade hon på huvudet.

− Jag ska försöka stanna här en natt till, sa hon. I morgon kommer takläggaren och lagar taket och… ja, då är det bäst att jag är här.

− Lova mig att du ringer om det är något du blir rädd för.

− Det ska jag göra, pappa.

Hon la en hand mot hans kind.

− Kanske är det bäst om mamma inte får veta något, men du kan berätta för henne att Nikolajs och min dotter inte kommer att heta Lykke.

− Och Nikolaj då? Vad vill du berätta för honom?

− Jag vill inte berätta för honom om tvillingen som aldrig kom med hem från Peru. Jag tror att det är bäst så. Jag vill inte heller berätta för honom om min skenande fantasi. Han kommer bara att säga att vi ska sälja ­Lykkesbo och… jag vill så gärna ge det en chans.

Hennes pappa la armarna om henne och gav henne en varm kram.

Medan Stina satt och betraktade den lilla hårlocken hörde hon en bil parkera utanför. Det var Pernilla.

− Jag är ledig i dag. Bjuder du på mat?

Pernilla såg leende på henne. Sedan pekade hon på den lilla plastpåsen.

− Vad har du där?

Stina såg länge på sin väninna. Hon visste att hon kunde lita på Pernilla och hon berättade vad hennes pappa hade sagt.

− Jag vill begrava hårlocken här, avslutade hon stilla. Kanske kommer det att ge Lykke frid.

Pernilla nickade och Stina hittade en ask som hade innehållit ett smycke som Nikolaj hade gett henne.

Hon la hårlocken i asken och gick ut och tog på sig ytterkläder. Pernilla följde tyst efter och beväpnade med en spade gick de ut i trädgården och hittade en vacker, fridfull plats under pilträdet.

När hålet var djupt nog tog Stina ut den sidenmjuka hårlocken och höll den mot sina läppar ett ögonblick. Sedan la hon tillbaka den i plastpåsen och la den i asken.

− Nu tillhör Lykkesbo både dig och mig, viskade hon innan hon försiktigt satte ner asken i jorden. Jag vill inte ta något från dig, Lykke. Jag vill dela det med dig.

Hon hade lust att säga mycket mer, men hon visste inte vad det skulle vara.

När hålet var täckt föll de första snöflingorna. Hon såg upp mot himlen. Kanske hade hon verkligen blivit fullständigt galen, men hon kände ett märkligt lugn inom sig.

Pernilla la en arm om hennes axlar och de stod ett ögonblick vid den lilla gravplatsen.

När de gick tillbaka till huset kom en kvinna med en stor, svart hund cyklande in på gårdsplanen.

− Hej! sa hon och hoppade ner på marken så att hon stod med cykeln mellan benen. Jag kommer bara för att presentera mig. Det är kanske lite sent, men min man och jag har varit bortresta i flera månader. Jag heter ­Camilla, och när jag hörde att det hade kommit nya människor till ­Lykkesbo, ja, då var jag bara tvungen att komma förbi.

Stina presenterade Pernilla och sig själv innan hon kastade en blick på hunden, som hade satt sig och viftade med svansen så att grus och småsten flög över platsen.

− Vill du och din hund följa med in? Dricker du kaffe?

− Jag älskar kaffe, skrattade Camilla. Men jag sparar det till nästa gång. Det snöar, och jag har inte särskilt mycket kläder på mig.

− Då hoppas jag att du kommer en annan dag.

− Det gör jag.

Camilla vände cykeln men innan hon hoppade upp sa hon att hennes hund också väntade smått, som Stina.

− Om du är intresserad av en newfoundlandshund i början av nästa år kan jag tinga en valp åt dig. Det är bra med en hund när man inte har grannar nära inpå.

− Jag ska prata med min man, sa Stina och log.

Pernilla gjorde sig klar för att köra hem.

− Det har hänt något märkligt här, konstaterade hon. Det har hänt något med dig, Stina, du verkar så avslappnad. Jag tror ändå att du blir lycklig här på Lykkesbo.

Stina log.

När hon senare gick och la sig kände hon sig fortfarande trygg och säker.

− God natt, Lykke, viskade hon. Jag tror att jag alltid har saknat dig och jag förstår din bitterhet, men jag tror också att du finner frid nu. Du kommer att vara en del av mig i all framtid.

Hon lyssnade efter ett svar, men det kom inget, men… Hörde hon inte ett belåtet skratt?

Jag gjorde det rätta, tänkte hon. Sedan somnade hon.

Nikolaj kom hem strax efter att takläggaren hade kommit.

− Jag hoppas att det är en bra överraskning, skrattade han och höll om henne. Om det fortsätter att snöa så här är jag glad att jag var klar i Köpenhamn tidigare än väntat.

− Det är jag också, viskade Stina och kröp så tätt intill honom som hon kunde med magen i vägen.

− Vad säger du om namnet Sofia? Det betyder klok och jag tror att vi får en klok liten flicka.

− Sofia är ett vackert namn, sa Nikolaj.

− Och vad säger du om att vi skaffar oss en hund, en stor, svart newfoundlandshund? Jag fick besök av en vars hund ska få valpar och…

Resten av meningen drunknade när Nikolaj gav henne en kyss.

− Det är kanske en bra idé, skrattade han och höll med båda händerna om hennes ansikte. Har det hänt något annat medan jag har varit borta?

− Inte det minsta, viskade hon mjukt. Jag har självklart saknat dig, men annars… nej, det har inte hänt något.

− Jag älskar dig, sa han och kysste henne igen.

Hon slöt ögonen och njöt av hans närhet. Innerst inne visste hon att det hade fallit frid över Lykkesbo.

Svensk bearb: Angelica Jaako Billenman