Alexandra, 37, fick 12 missfall – till sist fick hon svar: ”En sten som släppte”

Tankarna på barn och längtan efter en egen familj fanns hos Alexandra Larsson redan när hon själv var liten. Hon lekte gärna familj och drömde om att en dag få fem egna barn.

– Jag har alltid sett framför mig hur jag har en stor familj. Men ju äldre jag blev, desto mer förstod jag att det kunde vara krävande att ha många barn. Därför började jag i stället se mig själv som trebarnsmamma.

Alexandra berättar att hon är äldst i en stor kusinskara på sin mammas sida, en roll som hon tyckte mycket om eftersom älskade att ta hand om de yngre barnen i släkten.

– Mina föräldrar var endast 21 och 24 när de fick oss barn och jag har nog även sett på mig själv som en ung mamma.

År 2017 träffade Alexandra den man som hon ville bilda familj med. De levde ett socialt Stockholmsliv, umgicks med vänner och var ofta ute i naturen.

– Han var kanske inte från början lika fast besluten om att ha barn som jag var, men när man träffar någon som man verkligen vill leva med infann sig en barnlängtan även för honom.

Efter två år gifte de sig och strax därefter började de försöka få barn. De behövde inte försöka särskilt länge, eftersom Alexandra blev gravid på en gång.

– När jag kissade på stickan och förstod att jag var gravid blev jag superpeppad. Vi hade ju hört att det kunde ta upp till ett år att bli gravid och för vissa av våra vänner hade det tagit lång tid, så vi blev nog rätt förvånade över att det gick så lätt. Vi kunde inte hålla inne vår glädje och berättade på en gång för både familj och våra närmaste vänner, säger Alexandra.

Då började Alexandra känna oro

Hon kände sig gravid, kroppen betedde sig annorlunda och hon började må illa. Men Alexandra hann bara vara gravid till vecka åtta innan hon en morgon vaknade och upptäckte att hon blödde.

– Självklart kändes det inte kul alls att drabbas av ett missfall, men samtidigt var jag inte helt knäckt. Jag tänkte mest: Då får vi försöka igen. Och även denna gång gick det lätt och snabbt. Månaden efter var jag åter gravid, säger Alexandra.

Den här gången blev det en ”missed abortion”, alltså ett fördröjt missfall där graviditeten har avstannat utan att kroppen stöter ut fostret. Fostret kom därför inte ut av sig själv, vilket gjorde att Alexandra fick ta abortmedicin. Den här gången gick graviditeten till vecka tio.

– Efter mitt andra missfall kände jag en liten gnagande oro. Det kändes jobbigare psykiskt, men också fysiskt eftersom jag hade mer ont. Från vården fick jag höra: ”Försök igen.”

När Alexandra blev gravid en tredje gång började hon ofrånkomligen räkna nio månader framåt. Hoppet övergav henne inte, men hon vågade inte längre lita på att det skulle kunna gå bra. Samtidigt fanns känslan av ”tredje gången gillt”. Omgivningen förstod parets oro och försökte peppa dem. Men även denna graviditet slutade i missfall.

Misstänkte diagnos

Alexandra hade länge haft stora smärtor i underlivet, särskilt vid mens och ägglossning, och dessutom kraftiga blödningar. För detta sökte hon vård redan 2012.

– Mamma hade hört talas om endometrios och tyckte att symtomen stämde in på mig. Dessutom har min syster adenomyos, som är en sjukdom där vävnad som liknar livmoderslemhinna växer in i livmoderns muskelvägg. Det kan bland annat orsaka inflammation, kraftig mensvärk, rikliga blödningar och smärta även mellan menstruationerna. Min syster har fått behandling för detta ända sedan hon var 16, säger Alexandra.

Hon berättar vidare att hennes mamma har sagt att även hon tror att hon kan ha haft endometrios eller adenomyos, men att man inte pratade om de här diagnoserna på den tiden.

När Alexandra undersöktes hittade man inget som stack ut. Hon fick höra att allt såg bra ut och att det ”kan göra ont att vara kvinna”.

– Men smärtorna jag har under de värsta skoven är inget man kan ta en Ipren för och sedan blir det bättre. Vissa dagar har jag ändå tagit en tablett och kämpat mig igenom jobbdagar med möten och liknande. Men andra dagar blir jag totalt utslagen och sängliggande, förklarar Alexandra.

Många år senare, efter det tredje missfallet, började Alexandra fundera på om de där smärtorna ändå kunde ha något att göra med att kroppen inte klarade av att behålla fostren.

I Stockholm erbjuds man en missfallsutredning efter tre missfall, vilket Alexandra tackade ja till.

– Man tog alla möjliga blodprover, till exempel för att se om mitt blod koagulerar som det ska, och kollade kromosomprover, medicinsk historia och ultraljud. Men trots att allt såg bra ut fick vi, samtidigt som de uppmuntrade oss att fortsätta försöka, en remiss till Reproduktionsmedicin på Karolinska för eventuell IVF.

Skapades en distans till maken

Medan Alexandra och hennes make stod i kö för IVF drabbades de av ytterligare ett par missfall, även de i vecka åtta till tio. Nu lade de allt hopp på IVF.

Alexandra fick genomgå en hormonbehandling för att stimulera äggstockarna så att de skulle producera fler ägg än normalt. Sedan plockades äggen ut och befruktades för att därefter sättas tillbaka i livmodern. Alla embryon sätts inte in på samma gång. Man sätter in ett embryo, resten fryser man ner för eventuella kommande försök.

– Det fäste och jag testade positivt på graviditetstestet. Nu tänkte vi att det skulle gå vägen, det gav oss hopp att få hjälp med IVF. Samtidigt kunde jag inte släppa den gnagande oron över om allt verkligen stod rätt till med mig, en oro som växte sig allt starkare när även denna graviditet slutade i missfall. Nu slutade jag våga tro. Det var verkligen inte kul att bli gravid längre, det kändes mest bara som en enorm stress och ett konstant tryck över bröstet.

Alexandra blev nästan sjukligt uppmärksam på sin kropp och analyserade sig själv och olika symtom som uppstod. Trots att hon någonstans inom sig visste att det inte spelade någon roll att hon druckit en kopp kaffe eller om hon tränade på rätt sätt, slutade hon ändå helt att dricka kaffe och ville inte längre ge sig ut och springa.

– Jag började begränsa mig, hela tiden livrädd för att få missfall. Man vill ju göra allt för att behålla det liv som börjat gro.

Samlivet blev förknippat med stress och missfall. De hade ett schema där de aldrig fick missa ägglossningen.

– Vi har alltid haft en väldigt fin relation och haft ett fint stöd i varandra. Han fanns där under ledsna dagar, och skötte dessutom allt hemma under långa perioder – handling, matlagning, hundpromenader och städning – eftersom jag genomgick så mycket rent fysiskt. Men under den här resan skapades samtidigt en slags distans mellan oss.

Alexandra menar att de under de här åren blev tvungna att aktivt fatta beslut om att lägga barnförsökandet på is. En sommar fick helt enkelt bara vara härlig, utan stress och oro.

Totalt genomgick paret två IVF-behandlingar och tre insättningar. Alexandra hade uppenbarligen inga problem med att bli gravid, däremot lyckades hennes kropp inte behålla graviditeterna. Vid det här laget kände Alexandra att de hade fått den bästa hjälp de kunde få och ändå lyckades hon inte fullfölja en graviditet.

Hopplösheten infann sig och hon slutade våga tro på att det skulle fungera. Hon kände också att det känslomässiga stödet från den sjukvården saknades under den svåra tiden.

– Det finns ett stort glapp mellan det medicinska och det känslomässiga. Jag upplevde inte heller att jag fick vård för min situation. Jag saknade en plan och en vilja från vården att reda ut vad mina smärtor handlade om. Min känsla var att allt inte stod rätt till och jag tycker inte att det togs på allvar.

Efter tio missfall började paret till slut undersöka möjligheten att adoptera.

– I kombination med att jag alltid hade sett mig själv få biologiska barn och att läkarna sa att allt såg bra ut rent fysiskt i min kropp, tänkte vi först inte på adoption som ett alternativ. Men nu hade vi kommit till den punkt där det kändes som ett fint alternativ.

Medan paret stod i adoptionskö fick de ytterligare två missfall. På fyra år hade de förlorat tolv foster, tolv liv, och längtan efter att i stället adoptera ett barn växte sig allt större.

– Vi kände att det fanns ett barn någonstans i världen som väntade på oss. Det gjordes en föräldrautbildning och sedan var det dags för kommunen att utreda. Egentligen skulle tiden för att få komma dit vara två månader, men tiden gick. Och under denna långa väntan, månad efter månad, beskriver Alexandra hur de båda till slut kraschade.

– Hela förhållandet kom till en gräns då vi inte orkade mer, vi visste inte vilka vi var längre. Vi kunde inte titta på varandra utan att förknippa den andra med den här enorma kampen som vi kämpat med i så många år. Det var en vägg av sorg mellan oss.

Hon berättar om sorgen hon kände över separationen i sig, men också över att det blev som det blev.

– Det var inte det slutet vi hade sett framför oss direkt.

Sorgen blev till ilska

År 2024 drabbades Alexandra åter av ett smärtskov, med smärtor som inte minst hade blivit värre efter alla upprepade missfall. Hon kom till en punkt då hon kände att någon behövde ta hennes besvär på allvar och kom i kontakt med Endometrioscentrum på Karolinska.

– Där gjorde man ett specialiserat ultraljud och ganska snabbt konstaterade man adenomyos. När läkaren berättade det kändes det som en sten lyftes från mina axlar. Det var skönt att få ett svar på varför jag har så ont, men också att det nu fanns en trolig orsak till varför jag inte kunnat fullfölja mina graviditeter. När man sökt vård i så många år, och alla läkare säger att allt ser bra ut, har jag ibland tänkt att jag måste vara känslig. Men jag hade haft rätt hela tiden.

Alexandra beskriver hur den där lättnaden förvandlades till sorg, som sedan övergick i ett slags ilska över att hon gått så länge utan hjälp. Hade man satt in hormonbehandling tidigare hade hon kanske haft enklare att behålla en graviditet och dessutom hållit smärtorna i schack. Det är en fråga som fortfarande maler i Alexandras huvud.

Hon menar att det är mycket viktigt att behandla både adenomyos och endometrios, eftersom en obehandlad sjukdom kan leda till kroniska smärtsyndrom, nedsatt fertilitet och en kraftigt försämrad livskvalitet. Båda sjukdomarna är östrogenberoende, och symtom och sjukdomsaktivitet kan förändras och riskerar att förvärras över tid utan rätt behandling.

– Jag kan såklart inte säga säkert, men att jag inte behandlats för min adenomyos har förmodligen inte ökat mina chanser till en lyckad graviditet.

Startat riksförbund

Varje år drabbas tiotusentals kvinnor i Sverige av missfall. Men upprepade missfall är betydligt ovanligare, och de som drabbas får inte alltid det stöd de behöver.

I augusti 2026 bildade Alexandra Riksförbundet för Upprepade Missfall (RUM).

– Jag startade det här förbundet för att skapa en gemenskap och hjälpa andra som drabbas och går igenom en liknande situation. Rent medicinskt är upprepade missfall ofta tidiga, men det spelar ingen roll, för inom en själv är det så mycket som händer. Man förlorar inte bara en graviditet, utan en förhoppning och en önskan om ett barn och en viss typ av liv – familjelivet. Det skapar så mycket oro, ångest och sorg. Min förhoppning är också att kunna påverka och hitta samarbeten med vården. Många som drabbas av upprepade missfall hamnar i ett mellanrum i vården – de får hjälp med det fysiska, men sällan fångas känslorna upp ordentligt.

Alexandra upplever att det är fint att kunna använda de här sju åren av ofrivillig barnlöshet till någonting som förhoppningsvis kan göra skillnad för andra i samma situation. Hon betonar att sorgen efter missfall ofta är osynlig och att många känner sig ensamma.

– Det viktigaste för mig har nog varit att sorgen ska få finnas. Det är existentiellt. Med alla drömmar och vad man ska göra av livet, säger hon.

Alexandras längtan efter barn finns fortfarande kvar, men hon känner att hon har försonats med tanken att livet inte alltid blir som man tror och vill att det ska bli – men att det kan bli bra ändå.

– Det blir bra om jag får ett barn, men det blir också bra om jag inte får ett barn. Jag känner mig trygg oavsett om framtiden låter mig bli mamma eller inte.

Vad vill du säga till dem som går igenom en liknande situation?

– Får man inte frågan av vården om man behöver samtalsstöd efter upprepade missfall, så be om det. Och vänd dig gärna till RUM, vi har en fin gemenskap där vi delar erfarenheter. Och detta låter klyschigt – men det kommer att bli bra, även om det inte blir som du tänkt dig. När man väl accepterar en situation så infinner sig ett lugn. Men att komma dit kan såklart vara en stor process i sig.

Vad drömmer du om nu?

- Resa, vara med vänner, familj och min tax. När man varit i detta så länge är det som att en vanlig vardag, utan kamp, stress och smärta är det enda man längtar efter.