Gabriella var 14 när hon stoppade ett självmordsförsök: Jag knuffade bort honom – sen kom tåget

Det som började som en helt vanlig vardag i februari 2021 kom att bli en vändpunkt i livet för 14-åriga Gabriella Antonic Svensson i Uppsala.

Det var coronapandemi och skolan bedrev delvis distansundervisning. För Gabriellas del innebar det hemmastudier på förmiddagen och skolgång efter lunch.

– Jag har gångavstånd till skolan och min mormor bor jättenära så jag tittar ofta in hos henne först. Vi dricker te tillsammans och sitter och pratar en stund, säger Gabriella och berättar att det var dit hon var på väg också den här dagen.

Det hade snöat och marken var alldeles vit. Gabriella huttrade lite under sin promenad, det var ganska kyligt i luften.

När hon med raska kliv tog sig över den stora järnvägsövergången som ligger alldeles nära både mormor och skolan såg hon en ung kille som stod intryckt mot stängslet nära rälsen.

– Han stod med fötterna djupt i snön och jag kände att det där inte alls verkade bra. Han tittade bara rakt fram och verkade liksom inte alls vara där. Hans blick var död. Killen hade bara ett linne och en tunn jacka på sig. På ryggen bar han en ryggsäck.

”Du kan bli påkörd av tåget”

Gabriella rös och tänkte att det såg väldigt kallt ut. Tankarna for genom hennes huvud. Hon hade egentligen ganska bråttom, men kunde inte bara gå förbi.

– Jag hade gått över och bommarna fälldes ner, men jag kunde bara inte gå vidare utan att agera. Jag gick fram till honom på min sida av stängslet och sa: ”du kan inte stå här, du kan bli påkörd av tåget!” Men killen reagerade inte. Hans blick var tom och han stirrade rakt fram.

Samtidigt såg Gabriella på långt håll hur tåget närmade sig och hjärtat bultade allt hårdare. Faran närmade sig.

– Då kröp jag in under bommen, tog tag i killens arm och upprepade samma sak. ”Du kan inte stå här, det är farligt. Du kan bli påkörd.”

Då slet sig killen loss och yttrade de smärtsamma orden som har etsat sig fast i Gabriellas minne. ”Jag vill inte leva. Jag vill dö.”

Gabriella, som blev chockad av orden, såg hur det började samlas folk på var sida om spåret, det här är en stor järnvägsövergång.

– Jag ropade efter hjälp, men ingen brydde sig. I stället såg jag till min fasa att människor tagit fram mobilen och börjat filma det som hände innanför bommarna. Till slut närmade sig en äldre man som ville hjälpa till, men i nästa ögonblick hade killen tagit ett par steg fram och ställt sig mitt på järnvägsspåret!

Lokföraren försökte bromsa

Tåget var nu farligt nära och lokföraren försökte bromsa, tutade högt och signalerade desperat när han upptäckte en människa på spåret. Gabriella var bara 14 år gammal men hon tvekade inte en sekund när hon blixtsnabbt hoppade upp på järnvägsrälsen och knuffade bort den unge mannen. Sedan hoppade hon själv snabbt av spåret.

– Precis efter det susade tåget förbi. Tjutet från tågets tutande glömmer jag aldrig, det ljudet har förföljt mig i mardrömmar efteråt. Men just där och då kände jag ingen skräck, jag var så fullpumpad med adrenalin. Jag tänkte aldrig på att jag faktiskt riskerade mitt eget liv, de tankarna har kommit efteråt, säger Gabriella och berättar att hon drog upp killen ur snön och höll i honom, samtidigt som hon larmade 112.

– Men den som svarade trodde att jag busringde och läxade upp mig om det.

Samtidigt började den unge mannen att gå iväg och Gabriella kände sig hjälplös när han berättade att han hade svårt att andas för att han svalt ett batteri.

– Som tur var bromsade en polisbil in bakom oss och polisen larmade efter ambulans. I väntan på den höll jag i den unge killens händer som var iskalla. Det sista jag såg av honom var när ambulansmännen tog med honom till sjukhuset.

Tänker på killen varje dag

Gabriella fortsatte sin promenad till skolan, men hon var svårt chockad och klarade inte av att gå in. Istället ringde hon till sin mormor och bad om att bli hämtad.

– Sedan låg jag blickstilla i sängen. Tankarna snurrade i huvudet och jag mådde illa. Händelseförloppet spelades upp om och om igen. Hur jag sa till killen: ”Du får inte ta ditt liv. Någon kommer att sakna dig”. Han svarade att ingen skulle sakna honom. Jag tänker på den här killen varenda dag. Jag skulle så gärna vilja träffa honom och få höra vad som hände sedan. Händelsen vid järnvägsövergången förändrade mitt liv.

Gabriella berättar att hon själv har lidit av psykisk ohälsa genom ungdomsåren och att hon själv brottats med tankar om livets mening.

– Den där killen kunde ha varit jag och då önskar jag att någon annan hade agerat. Jag ville inte att den unge killens mamma skulle få det hemska beskedet att hennes son blivit påkörd av ett tåg och att många såg på men ingen agerade.

Känner livsglädje

Gabriella säger att händelsen vid järnvägsövergången kom att bli en vändpunkt i hennes eget liv och mående.

– Jag känner livsglädje. Om jag någon gång mår dåligt tänker jag på händelsen och att jag är den där killens skyddsängel. Mitt liv har fått en ny mening! Då mår jag bättre, säger Gabriella och berättar att hon alltid har drömt om att bli polis.

Nu vill hon bli politiker och arbeta med psykisk ohälsa.

– 1500 människor tar sitt liv varje år. Det är viktigt att lyfta problemet med psykisk ohälsa och jag vill sätta psykisk ohälsa på skolschemat, för att hantera problemen i tid.

Gabriella har också gått från ord till handling och har engagerat sig i SSU och är aktiv medlem i SPES – Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd.

Hon har egen erfarenhet av att hjälpen inte räcker till, men säger att hon efter att hon diagnostiserats med posttraumatiskt stressyndrom fått bra psykologhjälp.

Prisats av Raoul Wallenberg Academy och Spes

För sin modiga insats, när hon med risk för sitt eget liv räddade livet på en annan människa genom att hindra honom från att begå självmord, har Gabriella belönats flera gånger om. Hon har fått en medborgarmedalj/civilkuragepris av polisen, pris från Carnegiestiftelsen, Ungt kuragepris från Raoul Wallenberg Academy och har även uppmärksammats och prisats av SPES– Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd.

– När jag fick ta emot Raoul Wallenbergpriset var även kronprinsessan Victoria med vid ceremonin. Det var nervöst att hålla tacktalet och jag råkade stamma. Men när jag gick ner från podiet efteråt tog kronprinsessan tag i min arm och sa ”Det var jättebra”. Det betydde jättemycket för mig, säger Gabriella och sätter fingret på hur mycket enkla gester och vänliga ord kan betyda för en annan människa.

Hon berättar gärna sin historia om och om igen för att väcka mer medkänsla i samhället.

– Jag hoppas att min berättelse manar till eftertanke om det olämpliga i att stå och filma traumatiska händelser och att fler vågar visa medkänsla och civilkurage när det behövs.