Jenny, 41, levde i ständig skräck: Vågade knappt duscha – han kunde ju skada sig själv

Jenny Hamrén har valt att tala öppet om något som fortfarande kan ses som tabu – en nära anhörigs självmord. Hon vet hur det är att stå bredvid, försöka hjälpa, vädja till vården och ständigt vara rädd. Och till sist bli sjuk själv.

Att det skulle sluta så kunde förstås ingen ana när hon och James träffades på en dejtingsajt och blev kära. Jenny var då ensamstående med två små söner. Hon ler när hon berättar:

– Det kändes rätt direkt, allt var så naturligt med honom. Vi skrev länge till varandra innan vi sågs, och då fick jag verkligen lära känna honom. Han verkade så jordnära, och vi hade hela tiden något att prata om.

Pedantisk och intensiv

Jag träffar Jenny hemma i hennes radhus i Huddinge. Det sjuder av liv. Här finns barnen och den nyfikna katten, Jennys pappa tittar in om ett ärende och på kylskåpet sitter foton och teckningar. Allt tyder på en helt vanlig, ständigt pågående, familjevardag.

Vi ska prata om boken När livet går sönder, som Jenny Hamrén skrivit tillsammans med journalisten Frida Funemyr. I början beskrivs hur kärleken mellan Jenny och James växte fram. Båda var övertygade om att det var de två för livet, de flyttade ihop och gifte sig.

Det fanns delar av James beteende som Jenny reagerade över. Som hur pedantisk han var med att saker skulle vara på ett visst sätt. Att kläderna var perfekt sorterade, besticken i en viss ordning och varje yta kliniskt ren. Och hur överväldigande intensiv James kunde bli när han gick in för något.

– Långt senare gick den där entusiasmen över till att han brände pengar som vi inte hade.

Alltmer nedstämd

Vardagen rullar på. Jenny trivs på sitt jobb som undersköterska och James är butikschef i en klädaffär. Efter tre år föds deras förste son Felix, och efter ytterligare två år kommer William.

Men James är inte glad, tvärtom. I det som borde ha varit familjelycka blir han alltmer nedstämd. När Jenny frågar berättar han att allt känns jobbigt och att han helst skulle vilja sova hela dagarna.

– I början var det subtilt. Jag försökte stötta och tänkte att han hade det tufft just då. Men hans dåliga mående eskalerade. Jag förstod inte varför han inte blev bättre.

Jenny tar med sig sin man till vårdcentralen, där han får antidepressiv medicin och kognitiv beteendeterapi, KBT. Men James blir alltmer håglös. En dag skickar han ett långt sms till Jenny. Där står bland annat:

”Jag funderar på att lämna dig och barnen eftersom ni förtjänar att ha ett mycket bättre liv, något ni inte kommer att kunna få om jag är kvar hos er.”

Åker till psykakuten

Det blir början på en resa ner i mörkret. Jenny övertalar James att de ska åka till psykakuten. Där frågar läkaren om James har tankar på självmord. Svaret kommer abrupt:

– Han sa att han tänkte klättra så högt upp han kan i ett höghus och kasta sig ut med huvudet före så att nacken bryts.

När Jenny berättar det här kan hon inte hålla tårarna tillbaka.

– Det var som att jag gick sönder, jag ville bara kräkas. Och jag såg hur det gnistrade i hans ögon när han berättade, på samma sätt som det gnistrade när han såg på mig och barnen.

Där och då kommer en skräck in i Jennys liv – skräcken för att hennes man ska lyckas ta sitt liv.

– Jag kände det som att han var på väg bort. Alltså inte för att lämna relationen, för jag visste att han älskade mig. Utan min känsla var att jag knappt kunde gå och duscha i lugn och ro eftersom han kunde ha skadat sig själv när jag kom ut. Jag kunde skynda in i vardagsrummet för att kolla och kunna andas ut om jag såg honom sitta i soffan.

Hennes liv kretsar kring en enda sak: Att rädda James. James som föraktar sig själv, som bakom fasaden är ett kaos av ångest.

– Jag bestämde att han inte skulle få lyckas med det här. Jag skulle få honom att älska livet igen, att se på livet med mina ögon.

Går på äggskal

Hon försöker få James att se hur livet kan vara, även på de enklaste sätt: Titta hur fin himlen är! Hör hur fåglarna kvittrar! Känner du blommornas doft?

Jenny beskriver det som att hon ständigt går på äggskal, tassar på tå för att känna av minsta förändring. Plötsligt kan James få vredesutbrott eller så sluter han sig och säger inte ett ord till henne på två veckor.

Sent omsider inser Jenny att hon blivit medberoende.

– Allt jag ville var att underlätta livet för honom så att han inte skulle må dåligt. Att gå bredvid någon som man älskar och se den personen lida, det är fruktansvärt. För du är maktlös.

Jenny misstänkte att James var bipolär, men innan vården vill utreda det så diagnosticeras han med högfungerande autism och add.

Ingen i omgivningen kan ana hur illa det är. James är enormt plikttrogen och fortsätter att gå till jobbet varje dag, prydlig och välklädd. Inget syns av de tankar som hade slagit rot i hans huvud.

Ville skona barnen

Det händer att Jenny känner ilska. Som när de planerat något roligt hela familjen och James plötsligt vill backa ur för att han inte orkar. Eller när han blir oresonligt arg på barnen för någon småsak.

– Det är klart att jag kände att det förstörde många gånger. Jag höll på att bryta sönder mig i mina försök att barnen skulle ha det bra, trots allt. När det var som värst försökte jag få dem att sova klockan åtta när James kom hem, så att de inte skulle behöva se om han var arg. Även om jag fattade att det inte var oss han var arg på.

Hon funderar lite.

– Jag hade full förståelse för att han mådde dåligt. Det är inte det. Men om jag ska vara helt ärlig om hur det kändes i mig ibland, så var det att han drog ner min och barnens hela tillvaro, som att det låg ett mörkt moln över oss.

Mot slutet anförtror James för Jenny att han aldrig känt att han passat in i livet.

– Det spelar liksom ingen roll att jag kommer in de sista åtta åren av hans liv och försöker få honom att förstå att han är bra som han är.

Allt förändras

Det sista året som James lever bryts Jenny ner alltmer. Hon jobbar heltid, har fyra barn och fruktar dygnet runt för James liv. Hon sjukskrivs för akut stressreaktion.

Den 11 oktober 2018 förändras allt. Jennys största rädsla blir verklighet, James avslutar sitt liv i en skog. Han blev 36 år.

Han lämnar ett avskedsbrev till Jenny. I det står det bland annat att han är ledsen för det han utsatte henne för. ”Det är inte dig jag hatar utan mig själv.”

– Trots att jag vetat att han ”ville” det här var jag jättechockad. Det var totalt overkligt. Den första tiden trodde jag att jag skulle vara trasig i resten av mitt liv. Men jag måste börja älska livet igen, för mina barns skull.

Som så många andra i en liknande situation har Jenny känt skuld.

– Jag har haft känslan av att jag kanske kunnat göra något mer. Jag misslyckades med det jag lovade mig själv, nämligen att få honom att se på livet med mina ögon.

I dag har Jenny lyckats släppa skuldkänslorna.

– Han var så bestämd med vad han ville, och jag störde honom i det. Det är jag glad för eftersom det gjorde att han fick två år till.

Arbetar som livscoach

Sakta reste Jenny sig från att se allt som svart till att börja leva igen. Hjälpen har funnits i hennes kärleksfulla familj, stöttande vänner och kontakt med andra som upplevt detsamma som hon. 

Vändpunkten framför andra blev en utbildning till livscoach vilket Jenny arbetar som i dag. På det sättet kan hon dela med sig av sina erfarenheter och hjälpa andra.

Även om det slutade som det gjorde är Jenny glad att hon körde James till psykakuten den där gången. Det var inte förgäves.

– Jag är helt säker på att om jag inte gjort det hade han tagit sitt liv utan att säga något till mig innan. Då hade jag suttit kvar med väldigt många frågor och skuldkänslor. Det gör jag inte nu, säger hon och fortsätter:

– Så på något vis blev de två sista åren en förberedelse: Jag var fullt medveten om att han ville göra det här, även om jag gav mig tusan på att förhindra det.

Fler män än kvinnor

Jenny tänker mycket på hur pojkar fostras till att bita ihop och inte visa svaghet. Det syns i statistiken: Sju av tio som begår självmord är män. Själv är hon noga med att uppfostra sina söner till att våga prata om hur de mår.

– Styrka för mig, det är att våga berätta precis det man har på hjärtat. Manlighet är inte att vara macho, att vara tyst och ta till våld. Manlighet är att på riktigt vara i kontakt med sina känslor. Det är min förbaskade skyldighet att lära mina söner det.

Hur vården fungerade, eller inte fungerade, gjorde Jenny extremt frustrerad.

– Det var två års väntetid till en psykolog, och det borde han fått samma dag som han pratade om suicid med läkaren första gången. Att försöka hitta en privat psykolog var James emot – han ansåg att det var slöseri med pengar att lägga dem på något så ”onödigt”.

Efter James död hörde Jenny av sig till alla instanser de varit i kontakt med. Till slut fick hon ett erkännande att hennes man hamnat mellan stolarna.

Tiden Jennys bästa vän

James självmord förändrade Jenny i grunden. Hon har drabbats av separationsångest vid tanken på att allt kan ta slut på en sekund, och hon tål inte stress. Men hon har också fått nya insikter.

– Det finns ett före och ett efter James död, jag är inte samma person som innan. Det är som om jag kan se livet med helt andra ögon, som om jag fått en chans till ett nytt liv. 

– När vi går igenom så här tuffa saker är det som att ramla ner för ett stup. Men om man inte fastnar, utan lyckas ta sig upp igen, blir det med en helt annan ödmjukhet. På något sätt kan jag känna ännu mer lycka i dag.

Tiden ser Jenny som sin bästa vän.

– Sorgen går inte att komma över, men det där som var så fruktansvärt smärtsamt, det bleknar lite. Och det som var fint, det blir tydligare. Men jag tänker på James jätteofta och är övertygad om att han finns med mig och barnen på något sätt.