Siv: Jag är en canceröverlevare

Jag har varit frisk i stort sett hela livet, sånär som några småsaker. Men när jag var 71 år fick jag en allvarlig sjukdom, en tumör i tjocktarmen.

Hur skulle jag klara det? Jag kunde inte ens gråta, men en chock var det förstås. 

Konstigt nog kände jag ingen större rädsla trots att döden nafsade mig i hälarna. Jag funderade mycket. Var det en sorgesjukdom efter att jag mist min älskade hund? Eller ett straff – hade jag misskött min hälsa och kropp? 

relationer

Helena: Var våra nya vänner för rika för oss?

Operationen gick bra! Allt togs bort. Sedan började helvetet. Magen skulle komma i gång, jag mådde illa. Det blev en lång sjukhusvistelse. Aptiten var dålig. 

En halv biff och små gröna ärter jagades runt på tallriken utan att ätas upp. Personalen var underbar, de gjorde allt.

Döden får vänta

Jag ville ju leva vidare med
familj, vänner och fästman. Se mina barnbarn växa upp, hämta dem på dagis. Resa till fjällen och havet. Det längtade jag till.

Ute regnade det. Jag ville gå ut i regnet och låta det strila över mig. Sitta på en bänk och stirra på cykelställen och se bilarna köra runt i rondellen. 

I stället låg jag i min säng och hade ont och kunde knappt vända mig. Men jag tänkte inte ge upp. Underligt nog hade jag en framtidstro. 

relationer

Elise: Jag var vaken under operationen

Döden fick vända om. Sakta men säkert kom jag igen. Det blev så bra. De där resorna blev av. 

Konstutställningen jag drömt om så länge blev av. Alla fina vänner, släkt och grannar kom med blommor. De små detaljerna blev så värdefulla.

Nu har två och ett halvt år gått. Tre, fyra metastaser som var förkrympta som små russin har börjat växa. Döden nafsar mig åter i hälarna, men det ska gå bra. Förloppet är långsamt och snällt och det är unikt.

Jag ska valsa fram i livet med ny peruk, glitter i öronen och höga klackar med mina goda vänner. Jag är en överlevare!