Vandring i Italien – njut av livet på hög höjd i Valchiavenna

Vandring är kanske inte det första man tänker på när det handlar om ett av våra mest älskade resmål – Italien. Men i den fortfarande lite okända alpina dalen Valchiavenna i norra Italien kan du verkligen leva ”la dolce vita”.
Ett tiotal bergsgetter kommer rakt emot oss på den smala stigen som leder upp emot Montespluga 1905 meter över havet. Hur man möter dem utan att behöva gå för nära kanten, upptar min tankeverksamhet under några fundersamma sekunder.
Det visar sig dock att oron var helt obefogad, när getterna vigt hoppar ner och tar en annan väg i det alpina landskapet.

Jag och min barndomsvän Linda Perdin befinner oss mitt norditalienska Valchiavenna, på den alpina vandringsleden Via Spluga nära den schweiziska gränsen. Vi ska göra en dagsvandring, som en del av några dagars rekreation i området runt Chiavenna. Utsikten över alpsjön vid Montespluga kan få en att vrida huvudet ur led och kanske blir blicken mer blå bara av att titta på sjön. I juni månad ligger det fortfarande snö på alptopparna och det får sjön att likna en glimrande blå diamant i kontrast till den vita bakgrunden. Landskapet är nästan overkligt vackert och man måste nypa sig själv i armen en sekund för att förstå att skönheten är verklig.
Via Spluga är gammal åsnemark
Via Spluga är en 65 kilometer lång alpin vandringsled som går mellan Chiavenna i norra Italien och Thusis i Schweiz. Den högsta delen av vägen går genom Spluga passet på 2115 meters höjd. Största delen av leden är gammal upptrampad åsnemark som antingen har behållit sin karaktär sedan gammalt, eller på sina ställen har blivit restaurerad för att likna den ursprungliga vägen. Svårighetsgraden på leden är varierande, men den del som vi ska gå, får ändå betraktas som medelsvår. För ovana vandrare fungerar den fint och med några stopp på vägen känns det inte övermäktigt att gå vandringsturen på cirka sju timmar (inräknat några mindre pauser).

Här finns genuin historia, fantastisk natur och en mycket gästvänlig lokalbefolkning.
Om det sistnämnda blir jag och min medvandrare speciellt varse när vi otroligt nog, trots både kartor och utförliga beskrivningar från den vänliga hotellpersonalen, ändå råkar hamna på fel ställe vid ett tillfälle under vandringen.
En äldre man med hund hjälper till och samtalar om både ditten och datten under tiden som vi blir vänner med hunden och mannen förklarar vilken som egentligen skulle vara den rätta vägen att gå.
Valchiavenna ligger i den italienska regionen Lombardiet och brukar räknas in i det större området med namnet Valtellina. Under trettioåriga kriget 1620 - 1639 blev området Valtellina spanskt, men efter ett av Frankrike understött uppror i dalen 1797 anslöts Valtellina till den nyinrättade Cisalpinska republiken och kom därmed senare att bli en del av Italien.
Chiavenna är en oslipad juvel
Den största staden i Valchiavenna är just Chiavenna och själva kommunen har runt 7000 invånare (2018). Om alpsjön kan liknas vid en blå diamant, skulle Chiavenna nog mer kunna liknas vid en oslipad juvel. Staden delas på två av floden Mera och var under romartiden en viktig strategisk stad för handel mellan Italien och resten av Europa.

Staden är liten och det är lätt att till fots ta sig runt på bara någon timme. Att bara flanera planlöst runt i staden vid skymningsdags kan varmt rekommenderas. Just under den skälvande timmen innan solen helt försvinner, lägger sig ett speciellt blått ljus över staden, vilket får det att kännas som att gå i ett sagolandskap. Skuggorna från de kringliggande alptopparna förstärker den speciella stämningen och man vill bara att just det ögonblicket ska vara för evigt.
Det är inte för inte som staden kallas för ”Città slow” som på italiensk- engelsk mix ju betyder just den långsamma staden. Här ska man ta det med ro och eftersom staden är full av smala gränder och hörn, åldrande stenmurar och att det helt enkelt bara är otroligt charmigt, är det lätt att stanna upp för att njuta av omgivningarna. Kanske ta en aperitivo (italiensk fördrink) på piazzan eller en glass på någon av de många glassbarerna innan det blir dags för dagens höjdpunkt nämligen middagen.
I Chiavenna är det aldrig långt till närmaste restaurang eller till en lokal ”Crotti”, som längre tillbaka i tiden var naturliga grottor där man förvarade kött och ostar. Det sägs att den dagliga vinden med namnet ”Sorel” som blåser genom dalen, gör att temperaturen blir jämn genom hela året och att man därför kan förvara matprodukter länge i de så kallade ”Crotti”.
I området runt Chiavenna produceras mycket olika ostar, bresaolakött och Violino di Capra som görs av lokalt getkött. Andra lokala maträtter som absolut måste ätas på plats är lokala Gnochetti, en sorts pasta av potatis, som oftast serveras med någon köttsås, samt Polenta taragna som är en form av majsgröt gjord på bovete och ofta serverad till både kött och grönsaker i norra Italien.
Vill man dricka något lokalt till maten ska man välja vin eller öl. Dalen är känd för sina Valtellina DOC och Valtellina Superiore DOCG viner. För den som gillar öl, finns också ett stort utbud av lokalbryggda ölsorter. Det kan man tacka den goda vattenkvaliteten och den österrikiska influensen under 1900-talet för.
Alla vägar bär till Rom – och Monte Spluga
Det sägs att alla vägar bär till Rom, men när det gäller Via Spluga, får man mer känslan av att vägen leder framåt men att man inte kommer fram. Det kanske har att göra med att vi är ovana vandrare och dessutom något stressade i vår iver att ta oss framåt. Utmed vägen finns det gott om skyltar, problemet är bara att dessa ibland pekar åt olika håll. Men som en gammal poet sade; det är just vägen som är mödan värd, och det känns verkligen träffande när du går utmed Via Spluga. Efter ett tag kommer man in i en egen lunk och den kringliggande naturen mjukar upp sinnet.

Det går att vandra Via Spluga på flera olika sätt och från olika håll. Vi väljer att gå en mindre bit av leden där vi tar oss upp med lokal buss från Chiavenna till Campodolcino en bit och sedan avslutar vår dagsvandring vid Lago di Montespluga där vi äter en fantastisk lunch på restaurangen La Capriata, samt dricker två glas vin utsträckta i solstolarna med utsikt över sjön.

Tröttheten efter en hel dags vandring är av den sköna sorten, som gör att vi med glatt humör tar bussen tillbaka till vårt hotell San Lorenzo i Chiavenna och somnar gott, utan att behöva räkna alpgetter innan sömnen kommer den kvällen.

Affiliate Gallery