Jeanette, 20, försvann på väg hem – 18 dagar senare hittades hennes kropp

Det var hennes bästa tid i livet. Gymnasieexamen var äntligen klar och snart skulle hon resa till sin pojkvän i Holland och vara ledig en lång tid innan framtiden tog form. 

20-åriga Jeanette Johansson hade varit på en mindre studentfest tillsammans med några klasskamrater på Torekällskolan i Södertälje och nu gick hon på Tvetavägen, den gamla landsvägen från Södertälje, på väg hem till Järna 13 kilometer söderut.

Dagen därpå, då Jeanette på kvällen skulle ha en studentmottagning i föräldrahemmet, anmäldes hon försvunnen. Ett par dagar senare tog medierna upp händelsen. 

Precis som för polisen var frågan vad som egentligen hade hänt Jeanette Johansson natten till lördagen den 14 juni 1969. Hade hon råkat ut för en olycka? Ett brott? Eller försvunnit frivilligt?

Hetaste ledtråden – en taxiresa

Först trodde och hoppades man att hon försvunnit frivilligt. Det kom in rapporter om att en rödhårig flicka som liknade Jeanette hade setts lifta i Jönköping, Skövde och vid färjeläget i Helsingborg. Kanske var hon på väg till pojkvännen i Holland?

– Tänk om min flicka läser i tidningarna om sitt försvinnande. Därför vill jag säga så här: ”Jeanette, du måste höra av dig, vad som än har hänt. Vi bara väntar på dig här hemma”, sa Jeanettes mamma Margot Johansson till en av kvällstidningarna.

Pappa Åke och lillasyster Susanne, 18, var lika vädjande. I familjens lägenhet i Järna stod de intill Jeanettes studentbukett som hade stoppats ner i en vas på hallbyrån.

– Hon var glad. Hon var verkligen upptänd på tanken att vi skulle ha fest här hemma på lördagskvällen. Samtidigt är det mycket möjligt att hon var ledsen. Jeanette levde sitt liv för sig själv. Vi föräldrar fick aldrig veta vad hon tänkte. Hon var så ordentlig, men inbunden, sa Margot Johansson.

Jeanettes öde väckte stor uppmärksamhet och tipsen strömmade in till polisen. Den hetaste ledtråden kom från en taxichaufför som uppgav att han under den aktuella natten hade kört Jeanette från Södertälje till Järna och där släppt av henne vid kyrkan 500 meter från hennes bostad. 

Polisen fokuserade spaningen till Järna med omnejd utan resultat.

Skallgångskedjor sätts in

Taxiresan visade sig vara ett irrspår. ­Efter nio dagar framkom att chauffören tagit fel på dag. Samtidigt hade det kommit in många tips från personer som iakttagit en ensam kvinna som vandrat längs Tvetavägen i juninatten.

Mest intressant var vittnesmålet från ett par på motorcykel som sa sig ha sett en flicka i höjd med IFK Södertäljes kamratstuga en bit in från vägen. Däremot hade ­förarna i de bilar som kring samma tidpunkt passerade platsen inte sett någon flicka på vägen, vilket tydde på att Jeanette hade ­försvunnit just där.

Det sattes in skallgångskedjor på båda sidor om Tvetavägen. Poliser, polishundar, helikoptrar, värnpliktiga och frivilliga – bland andra Jeanettes pappa Åke – genomsökte terrängen i tre dagar, men utan ­resultat. 

Parallellt undersöktes även förehavandena hos tidigare dömda för våldsbrott och vissa tvivelaktiga personer som utpekades av tipsgivare. Inte heller detta ledde någonstans.

I ivern över att äntligen få upp ett spår gav polisen efter för en man som sa sig vara synsk och som enträget hörde av sig och ville medverka i sökandet. Fjärrskådaren satte fingret på kartan över terrängen: ”Där ska vi söka!” Men även han misslyckades med att föra utredningen framåt.

Var mördarens bil vit?

Den gåtfulla långpromenaden var utredarnas stora dilemma. Polisens teori var att någon väntade på Jeanette ungefär vid kamratstugan, någon som sedan i bil skulle skjutsa henne hem till Järna. Detta skulle vara anledningen till att hon började vandra från Södertälje längs Tvetavägen. 

En vit bil, sannolikt en Opel Rekord, hade setts av fyra vittnen på olika ställen i närheten av platsen för Jeanettes försvinnande. Polisen misstänkte att det kunde vara mördarens bil.

Så hittades ett blodspår på Tvetavägen. Hade ett djur rammats av ett fordon? Eller hade Jeanette blivit påkörd av en bilist som sedan hade tagit upp henne i bilen? Men med dåtidens teknik kunde polisen omöjligen avgöra om det var djur- eller människoblod på asfalten.

Trots uppemot 1.000 tips från allmänheten och ett gediget spaningsarbete hade ­polisen ingen lösning i sikte.

Kroppen hittas

Svaret på vad som hade hänt Jeanette kom när en privatperson gick ut och letade i området där hon senast hade setts i livet. På kvällen den 1 juli, 18 dagar efter försvinnandet, hittades hennes döda kropp i ett busksnår 50 meter från Tvetavägen och bara 100 meter från kamratstugan. En liten bit vitt tyg syntes sticka fram ur en hög med mossa, gräs och kvistar.

Dagen innan, när skallgångarna avslutades, hade spaningsledningen deklarerat:

– Jeanette Johansson finns inte i skogen längs Tvetavägen mellan Järna och Södertälje. Läget är mycket svårt. Vi har långt kvar till en lösning i fallet.

Jeanettes kropp låg cirka 250 meter från den plats på Tvetavägen där paret på ­motorcykeln hade sett flickan promenera. Skallgångskedjorna hade missat fyndplatsen eftersom kroppen hade flyttats och ­”begravts”. Rättsläkaren konstaterade att mördaren hade återvänt till platsen flera ­dagar efter dådet och släpat kroppen ­ytterligare tio meter in i skogen från vägen.

Alkoholen – ett mysterium

Gärningsmannen hade slagit ihjäl ­Jeanette med ett trubbigt föremål och det klargjordes att hon inte hade blivit utsatt för något ­sexualbrott. Det hittades inga fingeravtryck eller annat utredningstekniskt ­väsentligt.

Två dagar efter upphittandet av Jeanettes kropp påträffades hennes studentmössa ­nergrävd på mordplatsen. Hennes skor och handväska saknades. Obduktionen visade att hon hade avlidit omkring klockan 05.30 på morgonen den natt hon försvann. 

Därtill kom rättsläkaren fram till att hon hade druckit 20 centiliter starksprit innan hon mördades. Detta fann man mycket märkligt då ingen på studentfesten i Södertälje hade varit särskilt berusad.

Rättsläkarens slutsats stämde heller inte in på polisens teorier, vilket ledde till en uppmärksammad prestigestrid. Föräldrarna ställde sig också mycket tveksamma till att Jeanette skulle ha varit påtagligt alkoholpåverkad:

– Det verkar så orimligt. Jeanette drack aldrig starksprit och här i hemmet finns ­aldrig sprit.

Samtidigt avslöjade Jeanettes mamma Margot den känsla hon fick direkt vid beskedet om att dottern hade försvunnit ­natten mot den 14 juni:

– Redan på lördagen var jag övertygad om att hon var död. Vi försökte hoppas, men det var svårt.

Polisen misstänker bekant

Jeanette Johansson begravdes lördagen den 12 juli 1969 i den lilla vita kyrkan i ­Järna. Mördaren gick fortfarande fri. I 28 dygn hade han gäckat polisen och nu var ­utredarna övertygade: Gärningsmannen fanns i Jeanettes bekantskapskrets. 

Bland begravningsgästerna fanns därför även ­civilklädda poliser. Utredarna finkammade personer i Jeanettes närhet, med förhoppningen att den vägen få upp spår som kunde leda till en lösning.

Trots att tiotals av Sveriges skickligaste kriminalpoliser jobbade dygnet runt med att försöka lösa fallet kom man ingen vart. Utredarna gick till och med ut i tv-nyheterna. 

I ett inslag spelades en snutt av The Hollies I’ve got a way of my own, baksidan på en singelskiva från 1965. En bit bandspelartejp hade hittats inte långt från platsen där Jeanettes kropp påträffades, och tanken var att mördaren hade tappat bandet och att någon tittare kanske skulle göra en koppling.

– Vi kan inte säga att det är gärningsmannens band. Men utesluter inte heller att det kan vara hans, sa en av utredarna i inslaget.

Spekulationer upprör

När lösningen på mordet drog ut på tiden uttalade sig Jeanettes pappa Åke:

– Mördaren måste gripas! Polisen får inte ge upp. Det är uppslitande när en mordspaning drar ut på tiden. Vi har en tobaksaffär och har påmints om Jeanette varje morgon och eftermiddag då tidningarna har kommit. Helst hade vi velat stänga affären men det har vi inte kunnat.

Mordet på Jeanette Johansson var på ­tidningarnas förstasidor under lång tid. Alla större medier hade reportrar på plats i ­Södertälje och Järna, och i sommarens nyhetstorka spekulerades det hämningslöst. 

Kritiken mot massmediernas överdramatiska följetong om Jeanette hela sommaren blev hård, och under 1970 skulle det debatteras hur den kriminaljournalistiska etiken kunde förbättras.

När höst blev vinter 1969 hade mordutredaren fortfarande inget huvudspår i jakten på den 20-åriga studentskans baneman. Över 1.500 förhör hade inte gett något. Många misstänkta hade tagits in men samtliga kunde avföras. Utredningen gick i träda och fallet med Jeanette Johansson föll mer eller mindre i glömska.

Erkännandet

Fem år senare, 1974, fick polisen ett telefonsamtal från en släkting till en psykiskt sjuk man som var intagen för vård. Han berättade att mannen kunde ha med Jeanettemordet att göra.

Denne hade gjort sig skyldig till flera kvinnoöverfall och tre våldtäkter i sin hemstad i Småland. I samtliga fall hade mannen plockat upp kvinnorna i sin bil under nattliga bilfärder.

Södertäljepolisen förhörde 27-åringen. Utredarna visste nu att han arbetade och bodde i staden vid tiden för mordet, och dessutom körde runt i en vit Volvo 140, lätt att förväxla med Opel Rekord. Därtill var mannens sexuella fixering ovanligt påtaglig. 

Släktingar vittnade om att han hade ­försökt våldta sin mor, sin syster och sin mormor, och en medelålders kvinna han var inneboende hos hade kastat ut honom efter han blivit vildsint då hon inte svarade på hans sexuella anspelningar.

I de inledande polisförhören vidhöll mannen att han hade lånat ut sin bil till sin morbror som hade råkat köra på och döda Jeanette och av rädsla för upptäckt tagit kroppen med sig. Efter ytterligare en rad osannolika redovisningar av vad som hade hänt på mordnatten gav 27-åringen till slut efter och erkände.

– Det var uppenbart att han kände till mycket om Jeanette-mordet, berättar kriminalinspektören och förhörsledaren Gösta Claesson i boken Frihet förverkad av Ivan Bratt.

Mördarens berättelse

En dag skulle förhören fortsätta efter lunch.

– Jag frågade om det var något han ville att jag skulle köpa åt honom. Jag köpte en ask cigaretter och ett halvt kilo sega råttor.

Det var som att dra proppen ur flaskan, sa Gösta Claesson.

– Han berättade i detalj hur han låtit Jeanette lifta med honom, att han stannat bilen och gjort närmanden och att Jeanette hade börjat skrika. Han tog då stryptag på henne tills hon förlorade medvetandet. 

Sedan hade han slagit ihjäl henne med domkraften. 

– Han sa att när lusten blev för stor åkte han runt på nätterna och sökte sig ett offer.

27-åringen berättade dessutom att han efter att ha dödat Jeanette bar in henne i skogen. Han la den döda kroppen i en svacka utan att gömma den.

Därefter gick han tillbaka till ­vägen och upptäckte att Jeanette hade tappat sina sandaler, sin studentmössa och sin handväska. I en grop vid sidan av vägen la han studentmössan och täckte över den. Sandalerna och handväskan tog han med sig.

Flyttade kroppen

Han läste i tidningarna om att skallgång skulle ske i terrängen och återvände då till brottsplatsen. Han flyttade Jeanettes kropp till en plats en bit längre in i skogen där den inte kunde upptäckas lika lätt.

Polisen letade reda på den Volvo som 27-åringen ägde vid tiden för mordet och sålde strax därpå. Kriminalteknikerna hittade hårstrån och blod i och under bagageutrymmet. Men bevisning gick inte att säkra helt, dna-analystekniken var inte lika utvecklad som i dag.

Utredarna var förvissade om att de hade fått fatt i Jeanettes mördare. Även om det inte gick att tekniskt binda honom till ­brottet fanns en rad indicier som tydligt ­pekade ut 27-åringen. En vallning med mannen på mordplatsen gjorde polisen än mer övertygad.

Inget åtal väcktes

Ändå åtalades inte 27-åringen. Åklagaren la ner utredningen. Skälet var att mannen hade lämnat så många olika berättelser om händelseförloppet att det var omöjligt att få en fällande dom. Framför allt saknades tillräcklig teknisk bevisning.

– Åklagaren menade att mannen hade läst om alla detaljer i tidningarna och att han i sitt förvirrade sinnestillstånd kokat ihop historien om sig själv såsom gärningsman utan att det hade någon grund. Jag delar inte den uppfattningen, för under mina förhör med honom lämnade han uppgifter som inte stått att läsa i några tidningar, sa kriminalinspektör Gösta Claesson och fortsatte:

– Jag är övertygad om att det var sanningen han berättade för mig.

Någon alternativ gärningsman hittades aldrig. Mordet på Jeanette Johansson 1969 preskriberades 1994.