Jimmie Åkesson känner igen sig i sin son: ”Vi är båda rätt introverta”

Lummiga skogar, idylliska fiskelägen, vita sandstränder och glittrande hav. Ja, så beskrivs Sölvesborg på kommunens hemsida. 

För Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson handlar det mer om en känsla av trygghet och att komma hem.

Det var här han föddes och växte upp, och hit har han återvänt. I dag bor han i den lilla staden i sydvästra Blekinge tillsammans med hustrun Matilda Kärnerup, 30, och sonen Nils, 12, i en tillbyggd 140 kvadrat stor 40-talsvilla med inredd källare.

När Allas kommer på besök är Jimmie utvilad. Han har precis kommit hem från en tre veckor lång julledighet i Thailand tillsammans med sonen Nils. 

Efter en intensiv politisk höst var han rejält sliten och semestern blev ett sätt att återhämta sig. Själv tillbringade han större delen av tiden i en solstol, medan Nils badade i hotellets pool.

– Jag snorklar inte. Jag är lite rädd för fiskar, säger han och ler.

Under hela Nils liv har Jimmie veckopendlat till Stockholm, något som gett honom ständigt dåligt samvete över att inte vara mer närvarande i vardagen. Därför betyder resorna som far och son gjort tillsammans i tio års tid, extra mycket.

För Jimmie är de inte bara ett sätt att få ostörd tid med sonen, utan också ett viktig ritual för dem båda.

Precis som han själv har Nils ett behov av rutiner och en trygghet i att saker får vara som de alltid har varit. Förändringar kan kännas jobbiga, medan det välbekanta skapar lugn.

– Han är ganska traditionalistisk, om man nu kan säga så om ett barn, säger Jimmie och ler. Det där med att veta vad som väntar och att inte rucka för mycket på tillvaron, det har vi gemensamt.

Likheterna handlar också om hur de fungerar socialt.

– Vi är båda rätt introverta, ibland mer än man kan tro. Det låter kanske bisarrt med tanke på det liv jag lever och den roll jag har, men jag känner igen mig mycket i honom.

Samtidigt understryker Jimmie att han älskar sitt arbete.

– Jag har världens bästa jobb. Jag får vara med och påverka saker som är viktiga på riktigt, träffa många kloka människor och vara med om sådant de flesta aldrig får uppleva.

Men det betyder inte att det alltid är energigivande. Möten, sociala sammanhang och stora samlingar kan tvärtom vara starkt dränerande.

– Jag träffar gärna människor och vill vara trevlig, men det behöver vara kontrollerat. När det blir för mycket intryck, för mycket folk och för mycket ljud, då suger det väldigt mycket energi, säger Jimmie.

Konfliktfritt äktenskap

På resorna har ibland Nils mamma Louise Erixon eller Matilda följt med, men inte i år.

– Matilda har ju ett normalt jobb som normala människor. Hon jobbar skift på en fabrik och kunde inte bara ta ledigt, så hon fick vara hemma. Men någon måste ju försörja familjen också, säger Jimmie med glimten i ögat.

Paret träffades för snart fyra år sedan genom Matildas föräldrar och enligt Jimmie klickade det direkt. Det bästa med Matilda är, menar han, att hon är jordnära, trygg och full av värme.

– Det blir aldrig några konflikter. Jag vet inte om det beror på att vi funkar så bra ihop, men hon är en väldigt omtyckt person. Så vill man leva. Jag är otroligt tacksam över Matilda. Jag har letat hela livet efter någon som henne.

Att det skiljer 16 år mellan dem är inget han ägnar mycket tankekraft åt. De delar intresset för hårdrock, går gärna på Sweden Rock eller andra festivaler tillsammans och bjuder ofta hem vänner. Samtidigt är de ganska olika som personer.

– Nej, vi är nog inte så lika. Jag är lite mer… ja, analytisk kanske. Eller intensiv. Jag gör saker väldigt intensivt och sedan, när jag är klar, vill jag gärna ta det lugnt och inte göra så mycket alls.

Matilda har ett mer regelbundet tempo i vardagen och ibland har de olika uppfattningar om vad som behöver göras hemma. Men enligt Jimmie leder det sällan till irritation.

– Det blir aldrig tjafsigt.

När han är hemma försöker han bidra på sitt sätt. Köket är hans självklara plats.

– Jag lagar jättegärna mat. Ofta gör jag matlådor till Matilda. Jag tycker det är kul att öppna kylen, se vad som finns och bara röra ihop något. Det kan hända att jag vaknar tidigt och när hon går upp står jag där med ett långkok.

Han fixar också gärna med teknik, bygger och tar hand om projekt runt huset. För några år sedan byggde han en altan intill den stora poolen.

– Jag är en hemmakatt och trivs väldigt bra hemma. Jag försöker göra hemmet till ett ställe där man kan leva ett helt, sola, bada, ha grillfester och träffa vänner.

För Jimmie, som lever ett offentligt liv, är huset i Sölvesborg en fristad.

– Ibland vill man bara vara i fred.

Bröllop med 500 gäster

I september 2024 sa Jimmie och Matilda ja till varandra i Slotts­längorna i Sölvesborg. Bröllopet blev en storslagen kärleksfest med 500 gäster, klädkod ”bröllopsfestival”, åtta musikaliska akter på scen och snabbmat utanför. Firandet pågick till långt in på småtimmarna – ett uttryck för parets gemensamma vilja att samla människor, fira livet och skapa minnen tillsammans.

– Det var ett virrvarr av människor, fantastiskt roligt och lite udda. Men vi gör bara udda saker, säger han och skrattar.

Matilda hade sin enäggstvilling Amanda Kärnerup, 30, som tärna medan Jimmie hade sin ungdomsvän Johan ”Sotar-Johan” Pettersson som marskalk. Att stå där framme vid altaret med Matilda vid sin sida kändes både overkligt och rätt.

Frågan om gemensamma barn har funnits med längs vägen, men den var långt ifrån självklar från början. 

Jimmie har tidigare varit tydlig med att han inte såg sig själv som en äldre pappa och kände att åren började springa ikapp honom. Matilda, som inte har några barn sedan tidigare, var å sin sida länge trygg i att livet kunde vara komplett även utan barn.

Med tiden har dock perspektiven förändrats. När Matildas tvillingsyster fick en son för två år sedan väcktes nya känslor i henne, och tanken på familjeliv fick en annan innebörd.

– Ja, det har väckt ett visst intresse hos henne… säger Jimmie och skrattar.

Samtidigt har Jimmie sett hur kollegor blivit föräldrar senare i livet och insett att det inte behöver vara ett hinder – snarare en omprioritering.

I dag är frågan fortfarande öppen, men mer levande än tidigare. Paret kan båda se att ett gemensamt barn skulle kunna passa in i livet fram­över, möjligen efter valet, när tempot tillåter och tiden känns rätt.

– Matilda har alla egenskaper man kan önska sig hos en mamma. Hon är lugn, klok och jordnära, säger Jimmie, som också lyfter den fina relationen hon redan har med Nils.

Föräldrarna förebilder

Här i Sölvesborg finns fortfarande navet i Jimmie Åkessons liv. Här bor hans föräldrar, Eva och Stefan, liksom flera av hans halvsyskon. Familjehistorien rymmer både hårt arbete, omsorg och livsavgörande prövningar – erfarenheter som tidigt kom att forma honom.

Föräldrarna skilde sig när Jimmie var fyra år, men båda har haft stor betydelse i hans liv och är hans stora förebilder.

– Jag tror de lärt mig att man ska göra rätt för sig. Att man inte ska vara för bekväm, säger Jimmie efter att ha funderat ett tag på vilka värderingar han fick med sig som barn.

Pappa Stefan, i dag 71 år, har arbetat som golvläggare hela sitt yrkesliv och drivit butiken Ekonomigolv i Sölvesborg. Företaget, som nyligen firade 50 år, är ett tydligt exempel på den typ av småföretagande som präglat pappans liv, långa arbetsdagar, tidiga morgnar och sena kvällar. I dag arbetar han betydligt mindre, men är fortfarande delägare.

Mamma Eva, 69 år, har arbetat hela sitt liv inom vården och är fortfarande yrkesverksam. Omsorgen om andra har varit en självklar del av hennes vardag – inte minst när det gäller familjen.

Familjetrauma

När Jimmie var 14 år förändrades familjens liv på ett avgörande sätt. Då föddes hans halvbror Anton, mycket för tidigt. Anton blev gravt funktionsvarierad och har haft behov av omfattande stöd sedan födseln. Händelsen blev ett trauma för familjen.

Anton bor fortfarande hemma. Sedan LSS-reformen infördes 1994 har mamma Eva arbetat som hans personliga assistent och funnits vid hans sida hela hans uppväxt. Anton kan inte kommunicera med ord, men han känner igen människor och visar tydligt när han är glad eller missnöjd genom ljud och kroppsspråk.

För Jimmie, som var tonåring när Anton föddes, innebar situationen också en uppväxt där hemmet sällan var helt privat. Personliga assistenter fanns där dygnet runt.

– Jag minns hur jag kunde gå ner mitt i natten för att ta en macka, och så var det någon där. De var snälla, det var inget fel på dem, men det kändes inte privat. Som tonåring var det jobbigt, säger han.

Samtidigt gav erfarenheterna honom perspektiv som följt med in i vuxenlivet. Att leva nära någon med stora funktionsnedsättningar väckte tidigt djupa existentiella frågor.

– Jag började fundera mycket över frågor som abort och dödshjälp. Sådant man tidigare kan tycka är väldigt enkelt blev plötsligt mer komplicerat. Jag fick ett bredare perspektiv.

Han beskriver det inte som att han nödvändigtvis landade i färdiga svar, utan snarare som en process.

– Man börjar ifrågasätta sina egna tankar och ser saker ur fler vinklar. Vad människovärde innebär till exempel. Det har påverkat mig mer än jag kanske själv alltid tänker på.

Hittade hem i partiet

Under den här tiden väcktes också Jimmies politiska intresse. Han gick som många andra i sin hög­stadieklass med i Moderata ungdomspartiet. Men i samband med EU-valet 1994 kunde han inte vara moderat längre.

Jimmie var, tvärtemot Moderaterna och alla andra högerpartier i riksdagen, emot EU. Han började därför leta efter andra likasinnade och fann Sverigedemokraterna i Sölvesborg genom Gula sidorna. När han läste partiprogrammet fick han en stark känsla av igenkänning.

– Det kändes som att hitta hem, säger han.

Tillsammans med några vänner startade han partiets ungdomsverksamhet i Sölvesborg våren 1995. Det som började som ett lokalt engagemang växte snabbt till något större. När han tio år senare valdes till partiledare var Sverigedemokraterna ett litet parti långt ifrån den politiska maktens centrum. Med en procent av väljarstödet handlade arbetet mer om att bygga struktur, trovärdighet och rörelse än om politiskt inflytande.

– Då var det inte politiken som stod i centrum. Det handlade om att bygga ett parti från grunden. Jag var den enda avlönade i hela organisationen och tjänade 12 500 kronor i månaden före skatt. Det var ett helt annat liv än i dag.

Sedan dess har både partiet och rollen förändrats. I dag är Sverigedemokraterna Sveriges näst största parti, med reellt inflytande över den politiska utvecklingen.

– Jag är stolt över det vi har åstadkommit, säger han kort.

Men politiken var aldrig den ursprungliga drömmen. Som ung ville Jimmie bli författare eller journalist och skrivandet var länge en viktig del av hans liv.

– Jag kan sakna det kreativa. Politiken lämnar inte så mycket utrymme för sådant.

När han blickar framåt handlar drömmarna därför inte bara om fler politiska år.

– Jag skulle gärna, innan det blir för sent, göra någonting mer påtagligt. Något konkret. Jag har alltid varit lite avundsjuk på pappa och de av mina bröder som är hant­verkare. De kan peka på något och säga: ”Det där har jag byggt.”