Nooshi Dadgostar har aldrig slutat räkna ören i mataffären

Det är en kylslagen morgon när Allas möter Nooshi Dadgostar, 40, på Vintervikens trädgårdscafé i Stockholm. Vänsterpartiets partiledare skrider in likt en isprinsessa i en Disneyfilm, i vit kappa och med det mörka håret svallande över axlarna. Kaminen sprakar trivsamt i bakgrunden och Nooshi hugger in på en toscabulle.

Det här är en plats hon ofta kommer till. Kanske mest på sommaren, berättar hon, när trädgården står i blom och barnen kan springa fritt medan de vuxna fikar. Själv har hon ingen egen trädgård, men väl en uteplats där hon gillar att odla ätbart.

– Jag odlar helst jordgubbar och tomater.

Hemmet ligger bara ett stenkast bort, en bostadsrätt i Gröndal i Stockholm. Där finns sambon Martin Westergren, 46, stats­vetare som arbetar vid Universitetskanslersämbetet, och deras dotter Nadia som blivit ”stora damen” – hela sex år.

– Men för mig är hon fortfarande min lilla bebis, säger Nooshi och ler.

Förskolelivet är numera ett minne blott. Nadia har börjat i förskoleklass på en stor skola, men hon är trygg och utåtriktad, och har redan hittat flera äldre tjejer att leka med.

– Det är en helt ny värld, men hon tycker det är roligt och spännande, berättar Nooshi stolt.

Matte är Nadias favoritämne och nu börjar hon så smått ljuda fram ord. Men fritids vinner ändå, konstaterar Nooshi som tycker det är både roligt och stort att ha ett skolbarn och ser fram emot de där första läxorna som snart kommer.

Någon längtan efter att ge Nadia ett syskon finns inte just nu. Själv blev Nooshi storasyster vid tio och minns det med glädje, men hon tycker att Nadia har det bra som ensambarn, särskilt i det stora höghuset där familjen bor.

– Det är väldigt många barn som springer i trapporna och går hem till varandra.

Mycket spel med familjen

Nooshi är en lekfull och närvarande mamma som älskar att umgås med sin dotter. Leken får gärna ta plats i vardagen, och just nu är memory spelfavoriten hemma hos familjen.

– Jag och Nadia har bra minne och spelar alltid i lag mot Martin. Vi kör alltid tjejerna mot killarna.

När de inte spelar memory plockar de ofta fram pizza­spelet, där man bygger en pizza med hjälp av tärningar – en lek som snabbt blivit ett återkommande inslag i deras kvällar.

– Jag värnar om min tid med Nadia och då fokuserar jag helt på henne.

Det är i de stunderna, när allt annat får vänta, som Nooshi känner sig som allra mest hemma i mammarollen.

– Jag gillar att gå in i hennes värld och lyssna på hur hon känner kring saker. Och hon är väldigt pratglad. Även om hon såklart inte berättar allt för mamma, säger Nooshi med ett skratt.

Nadias pappa Martin mötte Nooshi på en fest hos gemensamma vänner 2015 och de började prata om socialdemokraten Anders Ygeman, som då var på tapeten. Nooshi var inte lika imponerad av Ygeman som Martin och hon argumenterade hårt för sin sak.

Några dagar efter skojbråket skickade hon en ofördelaktig bild på S-politikern till Martin för att riktigt befästa sin ståndpunkt. Martin svarade med att bjuda ut henne på en öl. 

Eftersom Martin då forskade i statsvetenskap och Nooshi var riksdagsledamot trodde hon att han bara ville diskutera politik, men när han började bli väldigt personlig förstod hon att det var en dejt.

Det visade sig att båda hade starka känslor för varandra och kvällen, som avslutades med en kyss, blev början på en ny kärlek.

Martin var inte den Nooshi hade föreställt sig att hon skulle träffa, men det blev ju bra ändå, konstaterar hon leende.

– Han var inte bara snygg utan också en väldigt snäll och inkännande person. Jag har ett väldigt krävande jobb och då underlättar det att vara ihop med Martin som gärna hugger i och delar på ansvaret.

Martin lagar det mesta av maten och är en hejare på goda pastarätter och fisk.

– Jag var nästan på väg att anmäla honom till Sveriges mästerkock. Jag är övertygad om att han hade passat in där.

Slösar inte pengar

Nooshi och Martin delar både humor och ett stort samhällsengagemang. De skrattar åt samma saker, följer samma nyheter och pratar ofta om världen runt omkring dem. Men på många sätt är de också varandras motsatser – och kanske är det just därför relationen fungerar så bra.

Martin älskar att planera långt framåt. Han kan utan att blinka föreslå en skidresa två år i förväg, boka en stuga i Trillevallen och känna att livet blir bäst när riktningen är utstakad. Själv är hon betydligt mer spontan.

– Jag gillar att vara i nuet och att ta dagen som den kommer under semestern.

Och medan Nooshi är mer av en stadstjej är Martin mer en friluftsmänniska. Han älskar snö, fjäll och havsvindar, och mår som bäst när han svischar ner för en skidbacke eller med en tamp i handen på familjens segelbåt. 

Dottern Nadia delar hans friluftsintresse. Hon är redan en hejare på utförsåkning, ska på seglarläger i sommar och slänger sig med segeltermer som ”tampar” och ”skota hem”.

Skillnader paret emellan märks också i deras syn på pengar. Martin kan unna sig saker, en ny segelbåtsdel, en skidresa, utrustning, medan Nooshi är mer ekonomiskt försiktig. Hon köper fortfarande den billigaste mjölken, handlar gärna på loppis och sparar där hon kan.

– Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Så det går inte att vara för slösaktig, säger hon.

Den försiktigheten är inget som uppstått av sig själv. Den är djupt rotad i den verklighet hennes föräldrar bar med sig och som kom att prägla hela hennes barndom.

Föräldrarna flydde Iran

När Nooshi Dadgostars mamma Mitra Sivand, 65, och pappa Parviz Dagdostar, 66, var i 20-årsåldern tvingades de lämna Iran. De hade drömt om universitetsstudier i Teheran, men när deras vänster­politiskt engagerade vänner började försvinna spårlöst stod det klart att de inte längre var säkra.

Den iranska revolutionen 1979 hade kastat om landet – den nye ledaren ayatolla Khomeini skapade en islamisk republik där kvinnors rättigheter inskränktes och oliktänkande förföljdes. Universiteten rensades, människor torterades och en hel generation unga tvingades på flykt.

Mitra och Parviz flydde först till Pakistan, därefter vidare genom Tyskland, innan de slutligen fann en fristad i Sverige 1984. Då hade de inga barn, inga tillgångar och en framtid höljd i osäkerhet.

De placerades på en flyktingförläggning i Perstorp i Skåne och det var där Mitra, gravid med parets första barn, började bygga upp ett nytt liv. Dagen före midsommar 1985 föddes dottern Mehrnoosh – Nooshi – på Ängelholms BB.

Efter några månader fick familjen en lägenhet i Norrköping. Föräldrarna imponerades tidigt av det nya landet, dess trygghet och möjligheter. 

De fick snabbt arbete – Mitra städade på Arbetsför­medlingen och Parviz tog jobb inom långvården. Snart kunde de hyra ett litet radhus med en grön plätt och låta sin dotter börja på dagis.

Trots att familjen levde med skulder, saknade tillgångar och hade ”typ fem möbler”, minns Nooshi sin barndom som varm och trygg. Ett bra dagis och närvarande föräldrar gav henne allt hon egentligen behövde.

– Jag skulle säga att det var ett tryggare samhälle som jag växte upp i än som mitt barn nu växer upp i. Det märktes att de satsade på oss redan på förskolan.

När Nooshi var fyra år flyttade familjen till Göteborg. Mamman började studera till sjuksköterska och pappan till inredningsarkitekt.

– Mina föräldrar är min trygghet i livet. De älskar mig oavsett vilket, säger Nooshi med ett leende.

I dag försöker hon föra vidare den villkorslösa trygghet hon själv fick hemma till Nadia.

Drabbades av krisen

Nooshis familj drabbades hårt av 90-talskrisen. Hennes pappa för­lorade jobbet i samband med nedgången i byggsektorn, samtidigt som hyrorna steg kraftigt och det plötsligt blev för dyrt att bo kvar. 

Hon minns hur hon som barn gick runt och satte upp lappar för att hitta någon att byta lägenhet med, sådant man gjorde förr. Till slut flyttade familjen från innerstaden ut till Hisingen.

Det var en tuff period, särskilt för en tonåring i högstadiet. Nooshi lärde sig tidigt att inte be om saker som kostade pengar och fick en stark förståelse för vad ekonomisk utsatthet innebär.

Idrotten blev hennes fristad och en stor del av barndomen. Där var det jämlikt och pengar spelade mindre roll. 

Hon spelade fotboll i flicklag, simmade flera dagar i veckan och beskriver sig som en ”sporttjej” med många kompisar – och hon var ofta på fest, så länge det inte var simtävling morgonen därpå. En olycka i en skidbacke i högstadiet när hon knäckte axeln satte dock stopp för simningen.

I skolan var Nooshi duktig. Familjen hade inte mycket pengar, men alltid höga förväntningar på barnen.

– Om man tidigt investerar i människor, säger att alla kan bli något stort så ger det utdelning senare i livet, säger hon.

Höll låg profil

Nooshi satt gärna långt bak i klassrummet, höll en låg profil och räckte sällan upp handen.

– Jag är egentligen ganska blyg. Jag tänker innan jag talar, så att jag känner att det blir rätt… Jag vill vara väl förberedd. Jag vill veta vad jag pratar om.

Det var först i tonåren hon började säga ifrån, som när gymnastikläraren tyckte att pojkar skulle spela fotboll och flickor ägna sig åt aerobics. Nooshi ansåg att båda könen skulle få prova båda aktiviteterna.

Sverige på 90-talet präglades av feminism, och Nooshi läste den nyutkomna boken Fittstim med andakt. Orden om att ”det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige” träffade henne rakt i hjärtat.

– De var girl powern som fick in mig i politiken, säger hon.

Som 14-åring gick hon med i Ung vänster, starten på den politiska resa som så småningom skulle leda henne hela vägen till parti­ledarposten. Drivkraften är densamma i dag som då.

– Jag vill se ett ljusare samhälle där min dotter kan växa upp och känna sig glad och trygg. När man känner trygghet orkar man också kämpa vidare, säger hon.

För Nooshi handlar politik inte bara om beslut och debatter, utan om att inge hopp.