Från lilla Överlida till partitoppen – Simona Mohamsson om valet som ändrade allt

Om Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson, 31, får en ledig kväll går hon gärna och sätter sig på en vinbar med vännerna. Dricker gott naturvin, gärna från Sicilien eller Portugal, och mumsar på oliver.

Hon är singel och skämtar om att hon var betydligt bättre på att dejta innan hon blev partiledare. Nu beskriver hon i stället sina vänner som sin självvalda familj – gemenskap och lojalitet värderar hon högst. 

Men är det en ledig söndag, som när Allas får hänga med henne, ja då går hon gärna på en BK Häcken-match.

Hon hade årskort på favoritlagets hemma­arena Bravida Arenanär hon bodde på Hisingen i Göteborg, men sedan Simona flyttat till Stock­holm får hon ta de chanser hon kan att se favoritlaget spela. I dag möter de Hammarby IF på Tele3 arena och Simona ska som vanligt stå i klacken och heja.

– Det är en blandning av människor där. Det spelar ingen roll var man kommer ifrån, vilken klass man tillhör, var man bor. Man kan alltid stå där och det är väldigt härligt. Jag älskar gemenskapen, säger hon när vi möter upp på ett bageri före matchen.

Några våldsamheter har hon aldrig upplevt.

– Nej inte i vår klack i alla fall. Det är ett otroligt snällt lag i alla dess bemärkelser. Häcken har alltid brytt sig om samhället de verkar i. Jag har ju varit aktiv politiker i Göteborg och då jobbade jag mycket med sociala frågor. Det var ett sådant lag som alltid samarbetade med samhället för att skapa ett bättre nu.

BK Häcken hjälper exempelvis Tobiasregistret att värva fler unga killar att registrera sig som blod­stamcellsgivare, då man kan vara max 35 år som givare och det saknas manliga sådana. Nu hoppas laget på en kedjereaktion i fotbolls-Sverige, där fler lag hakar på och gör samma sak. Det här tycker Simona är bra.

– Det är jätteviktigt att man tar ett socialt ansvar och att man bryr sig om sina medmänniskor på alla sätt man kan.

För Simona är fotbollen mer än ett roligt tidsfördriv. Kärleken till sporten går djupare än så. Det är mycket tack vare fotbollen som Simona och hennes familj blev så snabbt och väl integrerade i Sverige. Men vi kommer till det.

Lärde sig svenska snabbt

Simona föddes i december 1994 i Hamburg i Tyskland som äldsta barnet till Mehsen, 66, och Iman, 56. Han en sunnitisk palestinier, född i Haifa och uppvuxen i flyktinglägret Nahr al-Bared utanför Tripoli i norra Libanon. Hon en shiitisk libanes, från en bergsby på gränsen till Israel.

När Simona var åtta år gammal flyttade familjen till Sverige och bosatte sig i den lilla orten Överlida i Västergötland, ett medvetet val för att underlätta integrationen i det svenska samhället. Simonas pappa ändrade då även familjenamnet Mohammed till det mer svenskklingande Mohamsson. 

I början av 2000-talet bodde drygt 300 personer i den lilla byn Överlida och den nyinflyttade barnfamiljen välkomnades snabbt.

– Jag hade inte varit där jag är i dag utan min uppväxt i Överlida, konstaterar Simona.

På orten där alla kände alla och på Gamla vägen där grannarnas dörrar alltid stod öppna kom familjen snabbt in i gemenskapen. 

Hos Rolf och Halina läste de Svensk Damtidning och åt nybakade småkakor. I Görans och Silvas stora trädgård fick de lära sig allt om växter och blommor, de fick plocka svamp för första gången och så rättade paret familjen när de sa något grammatiskt fel.

– Man kan tycka att det är hårt, men jag är så tacksam att de tog sig tiden att göra det. Det var deras sätt att bjuda in oss i det svenska samhället.

Hemma bjöd mamma Iman på libanesiska vindolmar, som alla kompisar ville smaka.

– Det blev en uppväxt med det bästa av två världar, säger Simona med ett leende.

I bygden fanns – och finns fortfarande – fotbollslaget Högvads HK, med sloganen ”trivsel på hög nivå”. För Simona och hennes familj kunde den inte vara mer passande. Tack vare laget kom de att trivas i det nya landet. De engagerade sig i klubben, och fick en ovärderlig gemenskap tillbaka.

– Gemenskap är något som ibland saknas. Framför allt i storstäder, men även ute på landet. Jag är liberal och tror verkligen på att människor ska få leva ut sina liv, vara sig själva, och göra livsval som jag kanske inte hade gjort, säger hon och fortsätter: 

– Men det som är unisont är att alla människor behöver en värdegemenskap. Man behöver ett kitt som håller ihop en med sin granne. Vi behöver inte alltid älska varandra, vi behöver inte äta samma mat, vi behöver inte titta på samma Netflix-serier eller SVT-dokumentärer, men vi behöver någonting som gör att vi vet vad som är spelreglerna och att vi ändå vet att vi har varandra i slutändan.

När Simona var tonåring ökade Sverigedemokraterna i popularitet. Från att ha varit ett småparti kom de över riksdagsspärren i valet 2010 med närmare sex procent av rösterna. Simona gillade inte den utveckling hon såg och engagerade sig i Liberala ungdomsförbundet, LUF, för att bekämpa Sverigedemokratiska åsikter. I dag säger hon dock att samarbetet mellan Liberalerna, Moderaterna, Krist­demokraterna och Sverige­demokraterna funkar fint.

– När jag engagerade mig var jag 15 år och gjorde det för att jag var arg över orättvisor i samhället. Jag bestämde mig för att jag inte kunde stå vid sidan av och se på när jag hade privilegiet att leva i ett samhälle där jag hade möjlighet att vara med och påverka, säger hon och tar en sipp av sitt gröna te.

– Jag har fortfarande samma driv. Jag vill göra allt jag kan för att barn och unga ska ha rättvisa villkor och rättvisa möjligheter i Sverige. Men det som har ändrats och som man förstår när man blir äldre, är att politik handlar om lagarbete och om att kompromissa. Jag hade önskat att mitt parti hade 51 procent av rösterna, men så är det inte.

Stolt över sitt ursprung

Simona gick sin första skoldag i Hamburg i Tyskland, där alla barn fick en strut med penna, sudd och anteckningsblock.

– Den var större än vad man själv var, skrattar Simona.

När hon kom till Sverige kunde hon redan lite svenska. Simonas pappa hade ordnat så att en svensk pensionär med sommarstuga i Tyskland hade lärt dem grunderna i svenska.

Simona älskade sin nya skola i Sverige, ”alla var så snälla och omhändertagande”, och hon arbetade hårt för att lära sig det nya språket. Hemma pratade familjen bara svenska.

Hennes mamma fick jobb inom äldreomsorgen, där Simona också har extrajobbat, och pappan har både varit egenföretagare och jobbat inom skolans värld. I dag arbetar han som elevassistent.

– Mina föräldrar är arbetar­klassföräldrar som alltid har visat att strävsamhet ska spela roll. Det har inte alltid varit enkelt för oss. Vi har verkligen behövt kämpa och det är jag väldigt tacksam för.

Systrarna Sheriin, 26, och Isabella, 19, står henne nära.

– Jag är en typisk storasyster. Jag tycker det är viktigt att ta hand om människor.

Är du en ledartyp?

– Ja, det skulle nog mina lärare och fotbollstränare säga. Men jag tycker inte det handlar om att ta plats bara för sakens skull utan det handlar ju om att man måste vilja någonting. Jag är väl med­veten om vilka uppoffringar mina föräldrar gjort och vilket privilegium det är att jag lever här och då har man ett ansvar att förvalta det.

Familjen har gjort en klassresa – från pappans uppväxt i ett flyktingläger till att i dag skaka hand med kungen vid riksmötets öppnande.

– Jag är väldigt tacksam, men vet också hur mycket slit som krävts för att komma dit.

Böcker har alltid varit en klassmarkör för Simona. Så fort hon lärde sig läsa ville hon ha sin egen bokhylla. Just nu läser hon den bästsäljande motivationsboken Let them av Mel Robins, som handlar om att sluta lägga energi på det man inte kan kontrollera och i stället börja fokusera på det man kan påverka. Att släppa kontrollen över allt och alla.

– När man går in i den här rollen måste man förstå att det är ett lagarbete. Det kan vara målvakten, tränaren, hejaklacken – alla har sin viktiga roll.

Och på tal om lag så går det tyvärr inget vidare för hennes lag BK Häcken just denna söndag i Stockholm. De förlorar mot Hammarby IF med 0–4.

– Det var inte Häckens dag och det svider för oss Häcken-fans. Men fotboll handlar också om att ladda om och se framåt. Att få se fotboll tillsammans, och att heja på sitt favoritlag är en värdegemenskap i sig. Jag är säker på att Häcken kommer tillbaka starkare!