Birgitta fick tjata sig till en dejt med Ulf Kristersson

Vi kliver in genom de tunga dörrarna och lämnar Strömgatans brus bakom oss. I stats­minister Ulf Kristerssons, 62, arbetsrum på Rosenbad är det oväntat stilla. Rummet var en gång bibliotek i en tolvrumslägenhet, och den vackra öppna spisen – numera mer symbolisk än funktionell – minner om husets långa historia.

Sedan 1990-talet och Göran Perssons tid, har detta varit statsministerns arbetsrum. 

Här möts jugend­arkitektur och samtid. I bokhyllorna trängs böcker om NATO och AI med politiska biografier, och på väggarna hänger svensk fotokonst som avslöjar Ulfs djupa fotointresse. I soffgruppen ligger kuddar från Svenskt tenn prydligt arrangerade. På bordet står en skål med frukt – och choklad, statsministerns erkända last i livet.

Ulf är glad och avslappnad, trots ett hektiskt schema. Han säger sig må bra, men har ­dragit på sig en överansträngning i en muskel på baksida lår.

– Jag lider av att inte kunna springa som vanligt, säger Ulf som nu får ta det lite lugnare och jobba med rehab.

Lider gör också Ulfs SÄPO-vakter, som uppskattade de milslånga löprundorna runt Kungsholmen och Djurgården. Samt familjens hund Winston, 8, en welsh springer spaniel som inte förstår varför husse stannar efter fyra ynka kilometer i stället för de fyra mil i veckan som det brukade vara.

För Ulf är löpningen mer än träning. Den är en mental ventil, ett sätt att rensa tankarna i en tid som känns ovanligt skakig – med krig i Ukraina och en amerikansk president vars retorik skapar oro långt bortom USA.

– Ja, att man ens ska behöva glädjas över att USA inte tänker invadera Grönland, säger Ulf och suckar.

Han sover sina sju timmar och ligger inte vaken av oro. Men han är tydlig med att ”nu är det allvar”.

– Saker kan gå åt helvete på riktigt. Då ska man ha rustat sig ordentligt. Nostalgi är ingen strategi. Men oro är inte heller någon strategi, säger han med allvar i rösten.

Ville bli kirurg

Mitt i allt detta finns hustrun Birgitta Ed, 57, ett ständigt bollplank. ”Inte kring de dagliga avvägningarna såklart”, men som ett stöd att prata med.

– Hon är bra med människor och skickar ofta med mig saker jag kan tänka på när jag ska iväg på möten utomlands, säger Ulf.

Birgitta gick från framgångsrik PR-konsult till att bli präst mitt i livet. Ulf tycker att det är inspirerande att bestämma sig för att bryta upp från något man gjort länge – och dessutom gjort bra – för att följa sin dröm.

Jag frågar vad han själv hade gjort om han fått byta bana mitt i livet. Svaret kommer snabbt:

– Jag ville bli kirurg under hela min uppväxt.

Ulf var, som han själv uttrycker det, ”påtagligt ofta” på operationsbordet som barn utan att något egentligen var allvarligt.

– Det var sånt som barn råkar ut för. Lite stygn här och där, blind­tarmen, polyper… sådant som krävde nedsövning och små ­operationer. Och jag tyckte bara att det var spännande.

Medan andra barn kunde vara rädda inför sjukhusbesök var Ulf tvärtom fascinerad. Så fascinerad att han började samla på ­kirurgnålar.

– När kirurgen hade sytt klart bad jag om nålen. De fick plasta in den och skriva sitt namn på baksidan. Så jag hade en hel samling ­kirurgnålar hemma, säger han och skrattar.

Fotograferade mycket

Någon läkarkarriär blev det aldrig. I gymnasiet insåg Ulf att natur­vetenskaplig linje inte låg för ­honom – och därmed försvann ­också drömmen om den vita rocken. I stället tog en annan passion vid: fotograferandet.

– Jag älskade att fota. Det gjorde min pappa också, och vi hade till och med ett mörkrum hemma.

Ulfs första riktiga jobb blev i en fotobutik, Expertfoto i Eskilstuna. Men även den yrkesdrömmen ­ebbade så småningom ut.

– Ja, och sen fick jag nöja mig med att bli statsminister, säger han och skrattar.

Men vi tar det från början.

Ulf Hjalmar Kristersson föddes den 29 december 1963 i Lund, men flyttade redan som sexåring med familjen till en mexitegelvilla i Torshälla utanför Eskilstuna. Det var där hans uppväxt tog form – i ett hem präglat av nyfikenhet, ambition och en tydlig tro på utbildning.

– Jag hade en väldigt odramatisk barndom. Mina föräldrar var nöjda så länge vi gjorde vårt bästa.

Han var äldst av tre syskon, med en lillasyster och en lillebror, och tog tidigt rollen som den energiska och drivna storebrodern.

Redan som barn hade Ulf mycket energi. Han var liten, smidig och i ständig rörelse, vilket gjorde gymnastiken perfekt för honom. Den blev en stor del av hela hans uppväxt – inte bara som fritidsintresse utan som identitet. Han tränade mycket, tävlade flitigt och trivdes enormt, kanske mer än vad föräldrarna egentligen tyckte var lagom. För dem var skolan alltid viktigast.

Föräldrarna hade en ganska klassisk syn på uppfostran: Man skulle spela ett instrument och man skulle hålla på med en idrott. Instrumentet de valde åt sonen blev trumpet, vilket han aldrig uppskattade.

– Jag hatade det hela tiden och ville spela trummor. Och det skulle jag fortfarande vilja lära mig. Så det är en sådan där framtidsdröm, säger han.

Pappa Lars var ekonomikonsult med starkt intresse för matematik och datorer – något som var långt ifrån självklart på den tiden. Ulf minns tydligt familjens första Macintosh, en liten fyrkantig dator som kändes futuristisk. Mamma Karin var mattelärare och hemmet var således fyllt av siffror, pedagogik och teknik, vilket satte sin prägel på uppväxten.

Blixtinlagd på sjukhus

Syskonen gick olika vägar i livet. Systern Åsa blev ekonom och bor i Stockholm, medan lillebror Björn valde lantbrukets väg och utbildade sig till trädgårdsingenjör vid Alnarp.

Under ungdomsåren växte inte bara idrottsintresset utan också engagemanget för samhället. Under sin gymnasietid på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna bildade Ulf tillsammans med några vänner, en MSU-förening, (Moderat skolungdom) på skolan. Och där tog Ulfs politiska engagemang fart.

Och det var tur – för det var genom politiken han fann kärleken några år senare. Ulf var 19 år och låg i lumpen som plutonchef vid Signalregementet i Enköping 1984 när han mötte den drivna Birgitta i Moderata ungdomsförbundet i Strängnäs.

Birgitta var bara 15 och gick fortfarande i grundskolan. Hon har tidigare beskrivit Ulf som en formell elevrådsordförandetyp, och hade det inte varit för hennes initiativf­örmåga och ihärdiga tjat om en dejt hade det aldrig blivit något.

Paret fick dock en dramatisk start på sin relation. Mitt under en militär­övning åkte Ulf in till ­regementets läkare för att kolla upp en vagel i ögat. Där förstod man inte vad det var och skickade ­honom vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där det blev ett omfattande pådrag.

Den ena läkaren efter den andra kom in i rummet, tittade, diskuterade och försvann. Ulf minns än i dag den välkände docenten och över­läkaren Paul Enokssons dom: ”Det här ser inte bra ut.”

Ulf blev blixtinlagd. Synnerverna på båda ögonen var kraftigt inflammerade och han behandlades med massiva doser kortison för att häva inflammationen.

– De sa ganska rakt ut att det kan bero på en tryckförändring i hjärnan. Det kan vara en tumör och det kan vara riktigt dåligt, minns Ulf.

Trots mängder av under­sökningar hittades aldrig någon tumör, och han fick heller aldrig någon förklaring till vad som ­orsakat inflammationen.

– Kanske var det ett virus, säger han.

Det enda Ulf kunde konstatera var hur synen på höger öga snabbt försämrades.

– De hoppades att den skulle komma tillbaka, att den inte var förstörd, minns Ulf. Men det gjorde den inte.

Ett friskt öga

I dag ser han endast skuggor av mig och fotograf Theresia med sitt högeröga, där vi sitter någon meter ifrån honom. Vänster öga repade sig däremot, och Ulf är mycket mån om det öga han har.

– Jag skulle kunna använda linser, men jag kör systematiskt ­glasögon. Jag vill absolut inte ha in något i mitt friska öga. Jag vill gärna ha lite skydd om jag går i ­skogen. Jag är vådligt rädd om det öga jag har kvar.

Till en början var det svårt. Tennis och pingis fungerade inte som förr, djupseendet var påverkat när världen bara gick att se med ett öga. Men hjärnan är märklig och anpassningsbar. Med tiden lärde den sig att kompensera, och i dag är det inga problem alls. Ulf kör bil, lever sitt liv som alla andra och tänker nästan aldrig på att han inte ser på höger öga längre.

– Men jag har fått en djupare förståelse för människor som förlorar någonting som är så självklart för andra.

När Ulf skrevs ut från sjukhuset stod Birgitta där. Stadig. Självklar. Och på många sätt var det just där deras gemensamma liv tog sin riktiga början – i det svåra, i det ­oväntade, när något förändrades för alltid.

Sedan dess har kärleken burit dem genom åren, men inte utan motstånd. Många år präglades av barnlängtan och ständiga besvikelser när barnet inte kom. Till slut valde Ulf och Birgitta att adoptera från Kina.

Närvarande pappa

I mars 2001 höll de den nio månader gamla Siri i sina armar för första gången – och det var kärlek vid första ögonkastet. Tre år senare kom de elva månader gamla tvillingarna Ellen och Signe. De var inte lika sugna på att knyta an – de hade ju redan varandra – så det tog tid.

Ulf och Birgitta har båda haft krävande jobb genom åren, men de har alltid lagt mycket tid på barnen.

– Jag har alltid varit en väldigt närvarande pappa. Jag har systematiskt prioriterat utvecklingssamtal framför medarbetarsamtal, säger Ulf.

Familjen är också mycket tajt. En vecka varje sommar är vigd åt familjen – då får allt annat vänta.

Ulf och Birgitta bor växelvis i en villa i Strängnäs och i Sagerska huset i Stockholm. Döttrarna har alla flyttat hemifrån och börjat ­forma sina egna liv.

Siri, 25, är snart färdig civil­ingenjör. Ellen, 22, studerar vid Hanken, Svenska handels­högskolan i Helsingfors, och hennes tvillingsyster Signe har nyligen påbörjat läkarstudier i Riga.

Även om Ulf är glad över döttrarnas livsval känns det jobbigt att den sista nu har lämnat boet.

– Det blir lite tomt plötsligt. Jag och Birgitta diskuterar hur vi ska hantera den här nya situationen. Det är helt klart en ny fas i livet, säger han.

Föräldraledig i Kina

Ulf och Birgitta har nu varit ett par i 41 år och äkta makar i 34. Jag frågar vad som hållit dem ihop genom åren.

– Mitt ärliga svar är: ingen aning.

Han ler lite.

– Vi har aldrig haft några andra planer.

Sa inte Birgitta någon gång att det bara handlar om att bestämma sig?

– Jo, och jag tror att den enkla hemligheten är att älska varandra. Det är en bra grund. Att man hela tiden har varit nyfiken på vad den andra gör. Att man hela tiden har växeldragit i saker och ting. Jag var föräldraledig med våra barn i Kina, och det var en förutsättning för att Birgitta kunde ta sin firma dit.

Han skrattar igen.

– Men våra barn tycker att det är höjden av oromantiskt att vi bara bestämde oss för att gifta oss. De såg framför sig hur jag gick ner på knä och friade, och jag var tvungen att medge att så var det inte riktigt. 

Men, säger Ulf:

– Det blev ju jättebra ändå.